GUD

VII GUD & MENINGEN

Så, innan vi nu tränger vidare ner i fastans och påskens bråddjup, låt oss kort stanna inför denna betraktelses själva kärna: GUD och meningen.

Vid första betraktelsen verkar ju en gud som "lösningsguden" mer attraktiv. Och sådana bilder finns: Exodus, GUD – vår hjälp i nöden, tecken och under, bed så ska ni få... De vackra "halmstrån" som utövat lockelse på förkunnelsen. Och jag utesluter inte alls att GUD både kan, vill och räcker oss dessa strån: GUD som det extraordinära. GUD med obegränsad kapacitet.

Men en mera samlad bild kan inte rimligtvis framhärda i att just detta ÄR bilden av GUD. Istället är det nog bilden av GUD som det ordinarie som är BILDEN. Jesus Messias framkallar väl just den bilden: I vägdammet, i vardagen, gäst i verkligheten – där går GUD. (Tevegudstjänsten från Falköping i söndags sände knappast just dessa signaler.)

GUD är ordinarie, inte vikarie.

Det finns en judisk berättelse om en "fiktiv rättegång" i ett koncentrationsläger. GUD var instämd till rätten. Det restes krav på dödsstraff på GUD som orsakat (eller tillåtit) judarna så mycket lidande. Frågan var: Var var GUD då allt detta lidande drabbade oss? Juryn skulle sammanträda. Den tilltalade ombads då lämna rummet inför överläggningen. Men vägrade. GUD var där – stannade mitt i lidandet – och vägrade lämna sin plats. Då kunde inte juryn överlägga. Dom uteblev. Svaret blev tydlig – GUD var där, längst in i dödsskuggans dal.

Jesu bön i Getsemane är den allvarligaste mänskliga bönen: Gånge denna kalk ifrån mig, som det stod i den gamla översättningen. Låt mig slippa, säger vi idag. Men ske inte min vilja, men Din, bad Jesus.

GUD är inte lösningen på Människans problem. Men meningen i dem (inte meningen med dem), och i allt annat som möter oss som mänskliga erfarenheter vandrar vi med GUD. Minns: Det mest meningsfulla Jesus gjorde var att dö.