V En kristusdoft

Jag håller på att förbereda oss för 24 luckor Faste- och Påskkalender. Idag skriver jag nog min allvarligaste text ever...

Forts fr IV, nedan.


Det finns ingen annan tro. Det är livet på blodigt allvar. Gör vi på något annat sätt lämnar vi det gudomliga bad vi är nedsänkta i sedan Skapelsens morgon, och som vi återplacerades i vid Kristi kors (och grav). Om vi istället tvingar fram en bild av att GUD ska motiveras genom att skära in i tillvarons djupa logik, och bryta sitt skapelsemönster genom under, ingripanden, och extraordinära händelser har vi inte närmat oss Bibelns stora kärna. Det kan inte vara en tillfällighet att lidandet är den centrala kärlekshandlingen.

Nerven i tron är livet på allvar. GUD är ingen flyktväg (från livet, allvaret, essensen) men själva tillvarons centrum och mening. I vandringen med Jesus till korset går vi till denna kärna: Meningen. Livet är satt i fråga. Vi har då rört oss till själva hjärtat av livet. Tron har rört sig från en skir yta till det sköra centret, från dogmens och ritualens ytskikt till livets yttersta edge. Vågar vi se det?

Hos Paulus justeras terminologin från: Jesus dog för oss; till vi dör (och uppstår) med Kristus. Det är nog en mer dramatisk glidning än vad det först framstår som. Rörelsen tar oss från åskådarbänken – Jesus dör för oss – till att i hög grad vara med "på plan" – vi (ffa vår gamla natur) dör med Kristus. Skillnaden mellan ett för och ett med bär ner Paulus ytterligare ett snäpp i reflektionen kring korsets realitet.

Om nu detta är Bilden, livets mönster, varför stannar vi med så ytliga monster? Quick-fix-guden byts mot realism-guden. Vill vi det? Troligen är inte frågan vad vi vill. Det handlar nog lite om vi väljer väst eller ost: Hollywood eller FN. (Frågan vi bör ställa oss är: Vad säger vår erfarenhet?)

Troligen är det därför det finns så lite liv, och hopp. Vi söker liksom GUD på fel plats, ett dilemma som är lika gammalt som människan själv. Vi söker lösningar, men GUD bjuder meningen. Vi söker undanflykten, men GUD bjuder realiteten, och är med oss där. Vi hoppas på frihet, eller skydd, men GUD bjuder befrielse. Bara den fångne kan befrias. Varför tror vi att vår väg ska vara en annan väg än Jesu väg? Vi kan tänka oss uppståndelsen, men passerar gärna vid sidan av korset.

Här står vi inför kärnan. Vi hoppas på att slippa – GUD presenteras som en flyktväg. Men GUD verkar rör sig åt helt andra hållet: Går mot lidandets trånga port.

GUD som människans bäste vän är vår realitet. GUD har gjort det livet möjligt, omstartat det med Jesus Kristus, och vägleder oss genom att utrusta oss med den heliga Anden, vår guide, till en iver att göra gott. Till denna livslovsångens värld är vi inbjudna, att leva med GUD, att genom umgänget bli lika GUD, i linje med ursprungsplanen; "att ikläda oss Kristus", för att tala med Paulus; att bli en "kristusdoft".

Den vägen har aldrig varit enkel. Men den har en enda annan kvalitet: Den är meningsfull.


forts följer...