Predikan, 29 dec 2013
Profetrösten siktar mot framtiden, och kontrasterar den tid då den hörs. Det är folkets förfall och olika perspektiv av exilen som mest är kuliss för profetens varning. Ett dunkelt då hörs: Abraham, Mose, David/Salomo och ett längtansfullt sedan får färg genom profetens ord. Det är varning, tröst och utopi som predikas. Och det är på en gång tidlöst (de goda principerna gäller i varje tid) och det är lätt – för oss – att läsa in Jesus i texterna. Jesajatexten i dagens gudstjänst är ett riktigt bra exempel på en sådan text.
Första punkten handlar om knytningen till kung David, och hans ätt.
En gren skall växa ur
Jishajs avhuggna stam,
ett skott skall skjuta upp ur hans rot.
Under några korta år ledde den lynnige, men säkert charmige David det lilla folket vid Medelhavets strand, 800/900 år före Jesus.
Saul/David/Salomo var de första tre kungarna under den korta blomstringstiden, innan riket sprack upp i två delar och ockupation och fångenskap präglade tiden. (En ny sådan ca 100-årsperiod återkommer under Mackabéerna, århundradet före Jesus, i skarven mellan det snabbt framväxande grekiska riket och sedan det mäktiga Romarriket.) Jishaj, eller Jesse som vi sjunger i psalmen Det är en ros utsprungen..., var Davids far (Ruth/Boas/Noomi, Oved, Jishaj, David, Salomo). Lukas är nästan övertydlig då han framgångsrikt placerar Jesu födelse i dessa trakter. Signalerna om vem Jesus är ska höras tydligt: Detta är Davids arvtagare, den bortsopade kungaätten är åter på plats, det är tecknet på att GUD hört många böner. Folket är räddat.
Detta utgör såväl datering, lokalisering och utgör själva grundtonen: GUD ser till sitt folk, räddningen är nära. Sedan kommer bestämningen, eller utopin: Hur det ska bli då GUD åter har kontroll. Men först presenteras bilden av den som skall komma. Som ska göra framtiden möjlig:
Han är fylld av Herrens ande,
Anden var inte, och är inte, en mystisk person som smyger i de bibliska buskarna, men är ffa metaforen för den gemenskap med GUD som präglar vårt liv. Anden är en handfast beskrivning, en stämpel på vår GUDsgemenskap. Vi tillhör GUD, och det märks. Hurdan är då Anden:
vishetens och insiktens ande,
klokhetens och kraftens ande,
kunskapens och gudsfruktans ande.
Sex facetter av GUD som speglas i tiden, den gudadrivna människans karakteristika.
Hur agerar då den som präglas av denna Ande? Idealet beskrivs i det följande, och det är nog utmanande för varje god ledare, men knyts till en bild av den väntade Messias, eller en ledare i den bästa anda med rötter i Davidsätten:
Han dömer inte efter skenet,
skipar inte rätt efter rykten.
Rättvist dömer han de svaga,
med oväld skipar han rätt
åt de fattiga i landet.
Hans ord är en käpp
på våldsmännens rygg,
de ondas liv blåses ut av hans tal.
Rättvisan är hans bälte,
troheten bär han kring livet.
Denna, närmast poetiska bild, har likheter när Jesus hos Matt skildrar kärnan i Lagen. Matt 23:23 (rätten/rättvisan, barmhärtighet och trohet)
Och sedan den utopiska metaforen, en bild av annorlundahet, så här blir det då idealet blommar inför våra ögon:
Då skall vargen bo med lammet,
pantern ligga vid killingens sida.
Kalv och lejon går i bet
och en liten pojke vallar dem.
Kon och björnen betar tillsammans,
deras ungar ligger sida vid sida.
Lejonet äter hö som oxen.
Spädbarnet leker vid ormens håla,
ett barn sticker handen i kobrans bo.
Bli som barn. Hänförda, leva i nuet, beroende, skapande, relationella, maktlösa,
Ingenstans på mitt heliga berg
skall ske något ont eller vrångt,
ty kunskap om Herren skall uppfylla landet,
liksom havet är fyllt av vatten. Jes 11:1-9
Paulus talade om sig själv, i samma ideala språkbruk, som Kristuskunskapens doft.
Ja, vad blir då evangelium av allt detta? En gudomligt inspirerad utopi? Eller en metafor av idealen?
Jo, jag tror att vi behöver utopin, spegla oss i idealen, men samtidigt är detta en varm och utmanande bild av Annorlundahet. GUD vill något annat, något mer av människors tillvaro. GUD vill inte mer av samma, men visar på något helt annorlunda. (Hur har dessa budskap kunnat leda till så många konflikter, krig, korståg, oförsonlighet... Jag fattar det inte.) Och nu då, då civilisationen blommar – vilka slutsatser drar vi?
3000 år sedan David, 2500 år sedan Jesaja. 2000 år sedan Jesus – och vad har vi uppnåt?
Ingenstans på mitt heliga berg
skall ske något ont eller vrångt,
ty kunskap om Herren skall uppfylla landet,
liksom havet är fyllt av vatten.
I mitt arbete med Paulus kommer jag hela tiden tillbaka till en central mening, Romarbrevet 15:7: Godta varandra så som Kristus har godtagit er till GUDs ära. Det är så grundläggande, utmanande och utopiskt, men det finns inget annat sätt. Detta är hans läsning av korsets konsekvenser, och möjligheter. Evangelium är en handfast manual för liv. Det förvandlar oss, och världen.
LÄNGTAN EFTER RIKET. Nu läser vi om med Paulus som guide.
söndag 29 december 2013
tisdag 24 december 2013
Inte endast tomten är naken
Julafton i folkhemmet
Kärnan är svårfunnen
mandeln i gröten
känslan av svunnen
tid, mitt i nutidsbröten
En tomte, kanske två
kilar i barnens sinnen
en röd och dyr, en lite grå
väcker sovande minnen
ljusa och glittriga fasader
döljer mörker i inomhuset
förväntans kluvna parader
bubblar i Höganäskruset
En Bumling föds hos Hedenhös
undret hos Betlehems herdar
bland vuxna män som frös
vet ej ännu ett barn de hedrar
först i Juldagens tidiga otta
slår undret upp sina svarta ögon
tittar in i civilisationens grotta
motar självupptagenhetens egon
Maria ser in i GUDs egen pupill
blir tårögd av undret i sina armar
undrar vad himlen nu henne vill
förstår att GUD sig förbarmar
om barnen som lekte en mening
förlorade den i kommersens dans
men som en himlens stilla maning
ett under i människans någonstans.
Kärnan är svårfunnen
mandeln i gröten
känslan av svunnen
tid, mitt i nutidsbröten
En tomte, kanske två
kilar i barnens sinnen
en röd och dyr, en lite grå
väcker sovande minnen
ljusa och glittriga fasader
döljer mörker i inomhuset
förväntans kluvna parader
bubblar i Höganäskruset
En Bumling föds hos Hedenhös
undret hos Betlehems herdar
bland vuxna män som frös
vet ej ännu ett barn de hedrar
först i Juldagens tidiga otta
slår undret upp sina svarta ögon
tittar in i civilisationens grotta
motar självupptagenhetens egon
Maria ser in i GUDs egen pupill
blir tårögd av undret i sina armar
undrar vad himlen nu henne vill
förstår att GUD sig förbarmar
om barnen som lekte en mening
förlorade den i kommersens dans
men som en himlens stilla maning
ett under i människans någonstans.
söndag 22 december 2013
Juletiden bebådad
Bebådelsen
Tur och retur
kommer kärlekståget
in mot stationen
som ännu inte
har öppnat
en ängel fattar
stinsens spade
och visar rött
när det gnisslar
av bromsarna
mot skenorna
som styr rätt
in i människans
inre rum
Maria gör sig beredd
att ta emot livet
som lutar mot korset
där allting möts.
Tur och retur
kommer kärlekståget
in mot stationen
som ännu inte
har öppnat
en ängel fattar
stinsens spade
och visar rött
när det gnisslar
av bromsarna
mot skenorna
som styr rätt
in i människans
inre rum
Maria gör sig beredd
att ta emot livet
som lutar mot korset
där allting möts.
lördag 21 december 2013
Ur julsviten Den heliga natten
I Bara ett barn
När himlen landar
sjunger änglarna
där lammen leker
tittut med kalvarna
Betlehems mjuka kullar
leker gömme med månen
som spejar ostvart,
lyssnar efter kameltramp
då sången rinner ner från höjden
som läcker av kärlek
över en värld som fryser
och drar filten runt kroppen
herdarna stannar i sömnporten
och drar efter andan,
omslutna av himmelens här
precis här
på herdarnas äng där David
en gång vaktat faderns får
och hört stegen av mannen
som krönte en kung
av bara ett barn.
När himlen landar
sjunger änglarna
där lammen leker
tittut med kalvarna
Betlehems mjuka kullar
leker gömme med månen
som spejar ostvart,
lyssnar efter kameltramp
då sången rinner ner från höjden
som läcker av kärlek
över en värld som fryser
och drar filten runt kroppen
herdarna stannar i sömnporten
och drar efter andan,
omslutna av himmelens här
precis här
på herdarnas äng där David
en gång vaktat faderns får
och hört stegen av mannen
som krönte en kung
av bara ett barn.
tisdag 17 december 2013
Den knepiga metaforen
Metafor
Just avhört ett inlägg där begreppet metafor användes, analyserades och kritiserades.
Medger att det är ett svårt – men, tror jag, nödvändigt begrepp – som enklast kan beskrivas som en bild av ngt, mer eller mindre reellt. Talaren använde den träffande bilden av öknens skepp. De bär inga segel. Därmed blir realiteten en sak, och metaforen ngt annat.
Metaforen i mer kulturell kontext – och i teologisk menar jag – är mer mångskiktig. Den skildrar samtidigt en händelse och ett förlopp, och en vidare tydning. Den kan inte avkodas enbart som en distinkt händelse, utan är den händelsen och samtidigt sina många djupskikt av tydningar. Vi behöver både kunna se händelsen och förstå historiska kopplingar och framtida följder.
Korset är ett bra exempel. Troligen det bästa.
Det knyter an till GT-händelser (Abraham och Isak), är en metafor för Mose möte med GUD och lagtavlorna (som en metafor för mötet), Livets träd i Eden, och samtidigt den sinnliga (och blodiga) bilden av GUDs kärlek och därmed försoningens realitet.
Hur ska vi kunna enas om ett språkbruk? No #1 är nog att respektera varandra.
Och därmed är vi tillbaka vid försoningen.
Just avhört ett inlägg där begreppet metafor användes, analyserades och kritiserades.
Medger att det är ett svårt – men, tror jag, nödvändigt begrepp – som enklast kan beskrivas som en bild av ngt, mer eller mindre reellt. Talaren använde den träffande bilden av öknens skepp. De bär inga segel. Därmed blir realiteten en sak, och metaforen ngt annat.
Metaforen i mer kulturell kontext – och i teologisk menar jag – är mer mångskiktig. Den skildrar samtidigt en händelse och ett förlopp, och en vidare tydning. Den kan inte avkodas enbart som en distinkt händelse, utan är den händelsen och samtidigt sina många djupskikt av tydningar. Vi behöver både kunna se händelsen och förstå historiska kopplingar och framtida följder.
Korset är ett bra exempel. Troligen det bästa.
Det knyter an till GT-händelser (Abraham och Isak), är en metafor för Mose möte med GUD och lagtavlorna (som en metafor för mötet), Livets träd i Eden, och samtidigt den sinnliga (och blodiga) bilden av GUDs kärlek och därmed försoningens realitet.
Hur ska vi kunna enas om ett språkbruk? No #1 är nog att respektera varandra.
Och därmed är vi tillbaka vid försoningen.
fredag 13 december 2013
Försoningen
Equmeniakyrkan bjuder till samtal om försoningen, som debatterats under den senaste tiden. Inför det samtalet vill jag gärna bredda perspektivet.
Olika, parallella bilder
Paulus använder minst 6-7 olika bilder för att illustrera försoningen: freden efter kriget (både vinnare och förlorare ska bjudas ett anständigt liv), friköpa (med anknytning till skuldsatta eller slavar – som i sin tur nog också har krigsmetaforen i bakgrunden), offer (med hela GTs komplexa offerkult i bakgrunden), spikad på förbannelsens trä (ställföreträdarroll, skuldebrevet uppspikat), m fl bilder. Då han talar konkret om försoningen (i Kol) är det försoningen mellan judar och ickejudar som är i första fokus. (Och för honom verkar det vara den naturliga konsekvensen av korset.)
Förbundet är ramen
Alla dessa bilder söker sin bakgrund i Pauli tydning av Förbundet. Ramverket för hela berättelsen är relationen mellan GUD och människan. Under kyrkans 2000-åriga historia har av och till anknytningen till Förbundet förlorat sin tydliga roll och andra metaforiska bilder kommit att dominera.
Om vi t.ex. tar med oss försoningen in i ett romerskt (eller västerländskt juridiskt system) händer något med bilderna som nog i grunden hade varit helt främmande för Paulus – i det här sammanhanget. Där opererar tanken med en tankeräcka som bygger på: Lag, som överträds, dom utdelas, och i den mån brottet kan sonas, leder det till avtjänat straff, försoning och därefter upprättelse. (Om domen var avrättning – vilket var vanligast – behövde de ju inte besvära sig med upprättelsen.)
Jag tror att vi måste slå fast att hela denna tankeräcka skulle ha varit helt främmande för Paulus, och troligen Jesus (liksom för alla som gjort avtryck i de båda testamentena).
Den paulinska utgångspunkten är Förbundet, i grunden sluts det mellan GUD och ett "folk", dvs det har i hög grad n kollektiv karaktär (vilket alls inte hindrar att det är tillämpligt på individer, ffa som ombud för just detta "folk"). Det är tydligt att Paulus försöker flytta fokus i detta upprättande av Förbundet, från den mer avtalsmässiga strukturen i samband med lagtavlorna – GUDs löfte om närvaro och folkets svar om lydnad – till relationen mellan GUD och Abram/Abraham, 430 år tidigare, som han skriver i Gal. Det främsta skälet för det är nog för att flytta fokus till Tro, som mindre handlar om tro på (GUD), men lita till (GUD). (Därmed betonar han också Abraham som trons förebild, och flyttar fokus från Mose som lagens förmedlare eller mottagare.)
Rättfärdiggörelsen
Hos Paulus blir det sedan tydligt hur denna tillitstro är grunden för Rättfärdiggörelsen, och i hoppet om Frälsning, något vi sträcker oss efter. Båda har sin bas i Jesu verk på korset (och uppståndelsen), men längs i tid från försoningsverket – in i framtiden och genom Hoppet om att förenas med Kristus – bakåt som ljuset som lyser på vår stig (det han två ggr kallar helgelsen).
Det är mot denna bakgrund han sedan för sina resonemang om Lagen, och särskilt Laggärningarnas brister.
Kolosserbrevet har nyckeln
Försoningen blir därför hos Paulus bilden av att Förbundet restaureras, genom Kristi verk. Att diskutera om det är GUD eller människan som är objekt – behöver försonas – är inte riktigt relevant. Det handlar om en återupprättad relation. Men det är GUD som genom Jesus Messias tar ansvar för hela resan. Som människa (och representant för "folket") och som GUD, sker just denna återförening på korset.
Paulus skriver: (Läs Kol 1:13-23) Och i fortsättningen: Och ni, som var döda genom era överträdelser och ert oomskurna tillstånd, er har Gud gjort levande tillsammans med Kristus, i och med att han förlät oss alla våra överträdelser och drog ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens krav. Han har utplånat det genom att spika det på korset. Han avväpnade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem genom Kristus. Kol 2:12-15
Pauli egen väg till denna djupförståelse hämtar sin kraft från både det fariseiska sammanhang som skolat honom, och från det omskapande mötet med Jesus Kristus, vars lärjungar han då förföljde. För honom går det en röd tråd från Abraham till korset.
Ett annat viktigt inslag i hur vi ser på Försoningen är hela det komplexa Rättfärdighetsbegreppet, som liksom försoningsbegreppet kanat runt med olika rättsliga eller mer forensiska tydningar.
Hos oss (med en västerländsk syn på lagen/normen) blir Rättfärdigheten lätt en bild av det perfekta – fullkomliga. En hög etisk standard på behörigt avstånd från Synd och synder. Men det är inte främst det som är den paulinska bilden. Rättfärdigheten är GUDs, ingen annan är Rättfärdig. Men vårt höga mål är att åter likna GUD – i rättfärdighet, men erfarenheten säger Paulus att vi når inte dit.
Den rättsliga bilden från Förbundets Domstol är bilden av GUD som – som Domare – möter sina "partner" i Förbundet. Som de svikit i lydnad kan nu GUD dra tillbaka sitt löfte om närvaro (som ju var avtalskomponenterna vid Sinai berg.) I korthet är denna domssituation (som nog judarna tänkte sig ha eskatologiska dimensioner) sådan att domslutet ligger helt i GUDs hand (evangelierna talar ju senare om att domen överlåtits åt Sonen). Domslutet handlar inte om att fastställa svarandens etiska standard, men hantera den uppkomna situationen (att människan (som Adam, enligt Paulus) vänt GUD ryggen). Detta domslut bygger helt på "kvaliteten" i domarens kapacitet. Om den Rättfärdige Domaren frikänner, blir den anklagade Rättfärdig.
Det finns intressanta historiska paralleller i den urgamla rättsordning vi finner på många platser på jorden. Formell lag saknas, men tvistemål, av olika slag, läggs fram inför en "domstol", ofta i form av ett äldsteråd, där tvisten slits. Den baserar sig då inte främst på en skriven, fastställd lag (eller en "korrekt" avkunnad dom), men är helt beroende av det klokskap och förtroende som Rådet besitter och åtnjuter. Domslutet blir formulerat så att rättvisa skipas och de tvistande parterna båda kan leva med beslutet och att freden åter tagit kommandot. Det är alltså Domstolens kvalitet som är garanten för domslutets kaliber. Och det är domstolens "kvalitet" som därmed smittar på den/de anklagade.
Som vi ser tar denna modell en helt annan utgångspunkt än den revanschistika som ligger i vår rättsliga modell (det vi kallar det statliga våldsmonopolet). Fred och upprättade relationer är såväl målet som metoden.
Korset är det centrala
Hos Paulus blir detta satt i ett nytt ljus då han på allvar sjunker ner i kontemplation inför korset. I, inte minst, Galaterbrevet blir detta tydligt. Jesu död på korset (och uppståndelsen) är nyckeln, GUD gjorde en återknuten relation – ett upprättat Förbund – möjligt genom Jesus Messias. "Nu lever inte längre jag, men Kristus lever i mig." Gal 2. Och det är där som han blir så ohyggligt skarp. "Om Lagen kunde ge Rättfärdighet hade ju Kristus inte behövt dö." Gal 2:21. Och senare, i 5e kapitlet, upprepar han denna tydlighet: "(annars) har ni alls ingen nytta av Kristus."
NT Wright har pekat på att den dom som judarna väntade, ytterst som ett uttryck för att GUD åter tog allt i sin hand, har därmed redan avkunnats, genom Jesu död på korset (och uppståndelsen). Den som delar tron på Jesus Kristus omfattas nu av det åter upprättade Förbundet. Och är Rättfärdig i just denna mening. Detta är Pauli tema i Romarbrevet.
I Rom kap 12-15, och på flera andra ställen i kortare satser, redogör sedan Paulus för vad detta i praktiken innebär. Det är konkreta följder och konsekvenser av vad korset ytterst betyder: "Kristi kropp, lemmar varandra till tjänst, ikläd er herren Jesus Kristus" och det kanske förnämsta av dem alla: Rom 15:7 "Godta varandra, så som Kristus har godtagit er till GUDs ära."
Behövde Jesus dö?
En annan fråga som kanske kan belysas är den knepiga frågan om Jesus Messias måste dö? När kyrkofäderna läste Paulus drog de därvidlag delvis olika slutsatser (också beroende på hur de värderade det vi ovan diskuterat). En märklig uppfattning kom att få viss spridning – Jesu ankomst var i GUDs plan, men döden blev en tilläggsuppgift. Denna skakiga syn på Jesu uppdrag lever i någon form kvar.
Inte minst är Kolosserbrevet den mest grundliga genomgången som Paulus bjuder oss. Ur det perspektivet råder nog ingen tvekan om att Jesu död var "beställd" redan när inkarnationen blev ett faktum. NT Wright menar att inkarnationen når sin kulmen, just på korset där Jesus samtidigt tar folkets ansvar och utlämnas som GUD. Det är den stora metaforen för den frälsning GUD genom vilken en nyskapelseakt startar om Förbundet.
Med denna ingång nedtonas temat av martyrium, och den juridiska soningsprocessen. Istället handlar det om hur Jesus Messias i sin unika person (åter) sammanfattar och binder samman himmel och jord. Förbundet har fått en ny startpunkt och tydligt en mer global omfattning (men Paulus menar att även den var ursprunglig, genom Abraham).
Det är på detta sätt vi nu måste tala om försoningen. En stor utmaning ligger framför oss.
Försoningen är själva utgångspunkten och har en större omfattning än vi kanske ser. Den utgör det nya paradigm som gäller för relationen mellan himmel och jord, mellan människor och troligen för relationen mellan människan och det skapade.
Tron på Försoningens krafter har en tydlig "religiös" dimension – och vår relation med GUD – och är samtidigt den dagordning som berör våra relationer med alla andra och allt annat.
Godta varandra, så som Kristus har godtagit oss till GUDs ära. Rom 15:7
Olika, parallella bilder
Paulus använder minst 6-7 olika bilder för att illustrera försoningen: freden efter kriget (både vinnare och förlorare ska bjudas ett anständigt liv), friköpa (med anknytning till skuldsatta eller slavar – som i sin tur nog också har krigsmetaforen i bakgrunden), offer (med hela GTs komplexa offerkult i bakgrunden), spikad på förbannelsens trä (ställföreträdarroll, skuldebrevet uppspikat), m fl bilder. Då han talar konkret om försoningen (i Kol) är det försoningen mellan judar och ickejudar som är i första fokus. (Och för honom verkar det vara den naturliga konsekvensen av korset.)
Förbundet är ramen
Alla dessa bilder söker sin bakgrund i Pauli tydning av Förbundet. Ramverket för hela berättelsen är relationen mellan GUD och människan. Under kyrkans 2000-åriga historia har av och till anknytningen till Förbundet förlorat sin tydliga roll och andra metaforiska bilder kommit att dominera.
Om vi t.ex. tar med oss försoningen in i ett romerskt (eller västerländskt juridiskt system) händer något med bilderna som nog i grunden hade varit helt främmande för Paulus – i det här sammanhanget. Där opererar tanken med en tankeräcka som bygger på: Lag, som överträds, dom utdelas, och i den mån brottet kan sonas, leder det till avtjänat straff, försoning och därefter upprättelse. (Om domen var avrättning – vilket var vanligast – behövde de ju inte besvära sig med upprättelsen.)
Jag tror att vi måste slå fast att hela denna tankeräcka skulle ha varit helt främmande för Paulus, och troligen Jesus (liksom för alla som gjort avtryck i de båda testamentena).
Den paulinska utgångspunkten är Förbundet, i grunden sluts det mellan GUD och ett "folk", dvs det har i hög grad n kollektiv karaktär (vilket alls inte hindrar att det är tillämpligt på individer, ffa som ombud för just detta "folk"). Det är tydligt att Paulus försöker flytta fokus i detta upprättande av Förbundet, från den mer avtalsmässiga strukturen i samband med lagtavlorna – GUDs löfte om närvaro och folkets svar om lydnad – till relationen mellan GUD och Abram/Abraham, 430 år tidigare, som han skriver i Gal. Det främsta skälet för det är nog för att flytta fokus till Tro, som mindre handlar om tro på (GUD), men lita till (GUD). (Därmed betonar han också Abraham som trons förebild, och flyttar fokus från Mose som lagens förmedlare eller mottagare.)
Rättfärdiggörelsen
Hos Paulus blir det sedan tydligt hur denna tillitstro är grunden för Rättfärdiggörelsen, och i hoppet om Frälsning, något vi sträcker oss efter. Båda har sin bas i Jesu verk på korset (och uppståndelsen), men längs i tid från försoningsverket – in i framtiden och genom Hoppet om att förenas med Kristus – bakåt som ljuset som lyser på vår stig (det han två ggr kallar helgelsen).
Det är mot denna bakgrund han sedan för sina resonemang om Lagen, och särskilt Laggärningarnas brister.
Kolosserbrevet har nyckeln
Försoningen blir därför hos Paulus bilden av att Förbundet restaureras, genom Kristi verk. Att diskutera om det är GUD eller människan som är objekt – behöver försonas – är inte riktigt relevant. Det handlar om en återupprättad relation. Men det är GUD som genom Jesus Messias tar ansvar för hela resan. Som människa (och representant för "folket") och som GUD, sker just denna återförening på korset.
Paulus skriver: (Läs Kol 1:13-23) Och i fortsättningen: Och ni, som var döda genom era överträdelser och ert oomskurna tillstånd, er har Gud gjort levande tillsammans med Kristus, i och med att han förlät oss alla våra överträdelser och drog ett streck över det skuldebrev som belastade oss med lagens krav. Han har utplånat det genom att spika det på korset. Han avväpnade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem genom Kristus. Kol 2:12-15
Pauli egen väg till denna djupförståelse hämtar sin kraft från både det fariseiska sammanhang som skolat honom, och från det omskapande mötet med Jesus Kristus, vars lärjungar han då förföljde. För honom går det en röd tråd från Abraham till korset.
Ett annat viktigt inslag i hur vi ser på Försoningen är hela det komplexa Rättfärdighetsbegreppet, som liksom försoningsbegreppet kanat runt med olika rättsliga eller mer forensiska tydningar.
Hos oss (med en västerländsk syn på lagen/normen) blir Rättfärdigheten lätt en bild av det perfekta – fullkomliga. En hög etisk standard på behörigt avstånd från Synd och synder. Men det är inte främst det som är den paulinska bilden. Rättfärdigheten är GUDs, ingen annan är Rättfärdig. Men vårt höga mål är att åter likna GUD – i rättfärdighet, men erfarenheten säger Paulus att vi når inte dit.
Den rättsliga bilden från Förbundets Domstol är bilden av GUD som – som Domare – möter sina "partner" i Förbundet. Som de svikit i lydnad kan nu GUD dra tillbaka sitt löfte om närvaro (som ju var avtalskomponenterna vid Sinai berg.) I korthet är denna domssituation (som nog judarna tänkte sig ha eskatologiska dimensioner) sådan att domslutet ligger helt i GUDs hand (evangelierna talar ju senare om att domen överlåtits åt Sonen). Domslutet handlar inte om att fastställa svarandens etiska standard, men hantera den uppkomna situationen (att människan (som Adam, enligt Paulus) vänt GUD ryggen). Detta domslut bygger helt på "kvaliteten" i domarens kapacitet. Om den Rättfärdige Domaren frikänner, blir den anklagade Rättfärdig.
Det finns intressanta historiska paralleller i den urgamla rättsordning vi finner på många platser på jorden. Formell lag saknas, men tvistemål, av olika slag, läggs fram inför en "domstol", ofta i form av ett äldsteråd, där tvisten slits. Den baserar sig då inte främst på en skriven, fastställd lag (eller en "korrekt" avkunnad dom), men är helt beroende av det klokskap och förtroende som Rådet besitter och åtnjuter. Domslutet blir formulerat så att rättvisa skipas och de tvistande parterna båda kan leva med beslutet och att freden åter tagit kommandot. Det är alltså Domstolens kvalitet som är garanten för domslutets kaliber. Och det är domstolens "kvalitet" som därmed smittar på den/de anklagade.
Som vi ser tar denna modell en helt annan utgångspunkt än den revanschistika som ligger i vår rättsliga modell (det vi kallar det statliga våldsmonopolet). Fred och upprättade relationer är såväl målet som metoden.
Korset är det centrala
Hos Paulus blir detta satt i ett nytt ljus då han på allvar sjunker ner i kontemplation inför korset. I, inte minst, Galaterbrevet blir detta tydligt. Jesu död på korset (och uppståndelsen) är nyckeln, GUD gjorde en återknuten relation – ett upprättat Förbund – möjligt genom Jesus Messias. "Nu lever inte längre jag, men Kristus lever i mig." Gal 2. Och det är där som han blir så ohyggligt skarp. "Om Lagen kunde ge Rättfärdighet hade ju Kristus inte behövt dö." Gal 2:21. Och senare, i 5e kapitlet, upprepar han denna tydlighet: "(annars) har ni alls ingen nytta av Kristus."
NT Wright har pekat på att den dom som judarna väntade, ytterst som ett uttryck för att GUD åter tog allt i sin hand, har därmed redan avkunnats, genom Jesu död på korset (och uppståndelsen). Den som delar tron på Jesus Kristus omfattas nu av det åter upprättade Förbundet. Och är Rättfärdig i just denna mening. Detta är Pauli tema i Romarbrevet.
I Rom kap 12-15, och på flera andra ställen i kortare satser, redogör sedan Paulus för vad detta i praktiken innebär. Det är konkreta följder och konsekvenser av vad korset ytterst betyder: "Kristi kropp, lemmar varandra till tjänst, ikläd er herren Jesus Kristus" och det kanske förnämsta av dem alla: Rom 15:7 "Godta varandra, så som Kristus har godtagit er till GUDs ära."
Behövde Jesus dö?
En annan fråga som kanske kan belysas är den knepiga frågan om Jesus Messias måste dö? När kyrkofäderna läste Paulus drog de därvidlag delvis olika slutsatser (också beroende på hur de värderade det vi ovan diskuterat). En märklig uppfattning kom att få viss spridning – Jesu ankomst var i GUDs plan, men döden blev en tilläggsuppgift. Denna skakiga syn på Jesu uppdrag lever i någon form kvar.
Inte minst är Kolosserbrevet den mest grundliga genomgången som Paulus bjuder oss. Ur det perspektivet råder nog ingen tvekan om att Jesu död var "beställd" redan när inkarnationen blev ett faktum. NT Wright menar att inkarnationen når sin kulmen, just på korset där Jesus samtidigt tar folkets ansvar och utlämnas som GUD. Det är den stora metaforen för den frälsning GUD genom vilken en nyskapelseakt startar om Förbundet.
Med denna ingång nedtonas temat av martyrium, och den juridiska soningsprocessen. Istället handlar det om hur Jesus Messias i sin unika person (åter) sammanfattar och binder samman himmel och jord. Förbundet har fått en ny startpunkt och tydligt en mer global omfattning (men Paulus menar att även den var ursprunglig, genom Abraham).
Det är på detta sätt vi nu måste tala om försoningen. En stor utmaning ligger framför oss.
Försoningen är själva utgångspunkten och har en större omfattning än vi kanske ser. Den utgör det nya paradigm som gäller för relationen mellan himmel och jord, mellan människor och troligen för relationen mellan människan och det skapade.
Tron på Försoningens krafter har en tydlig "religiös" dimension – och vår relation med GUD – och är samtidigt den dagordning som berör våra relationer med alla andra och allt annat.
Godta varandra, så som Kristus har godtagit oss till GUDs ära. Rom 15:7
torsdag 12 december 2013
Tredje advent
Trito
Vägbyggaren
Bana väg,
ropar det ur kamelhårsulstern
nere vid älven
där nåden alltid rinner fram
han som är större passerar vattnet
när en duva
sjunger GUDs lov över nejden
där skopojken löser upp hans sandal
växer till när jag förminskas
när jaget
minskas
Vägbyggaren
Bana väg,
ropar det ur kamelhårsulstern
nere vid älven
där nåden alltid rinner fram
han som är större passerar vattnet
när en duva
sjunger GUDs lov över nejden
där skopojken löser upp hans sandal
växer till när jag förminskas
när jaget
minskas
tisdag 10 december 2013
Mandela-familjen talade om
Spirit of Ubuntu, Barack Obama gjorde det...
UBUNTU
Himlen lånar färg från oceaner
och speglar sig i havet
Mitt jag blir till i ditt,
du blir till i mig,
sammankopplade
i en enda rytm
utandning
inandning
livet flämtar i oss.
Det krävs en by
för att fostra ett barn.
Ubuntu – det jag som är vi.
Min spegelbild rör sig emot mig.
(s39 med sikte på horisonten, Sahlberg)
UBUNTU
Himlen lånar färg från oceaner
och speglar sig i havet
Mitt jag blir till i ditt,
du blir till i mig,
sammankopplade
i en enda rytm
utandning
inandning
livet flämtar i oss.
Det krävs en by
för att fostra ett barn.
Ubuntu – det jag som är vi.
Min spegelbild rör sig emot mig.
(s39 med sikte på horisonten, Sahlberg)
söndag 8 december 2013
GUDs rike är nära
Andra Advent (möjligen dagens predikan)
GUDs rike flyttar fram sina positioner, långt inne i vår grå vardag, samtidigt på snart sagt varje punkt något helt annorlunda. Det utmanar i hög grad inifrån, bär en alternativ sanning i djupet. En trojansk höst vid maktbytet, en fred som får våldet att blekna.
Riket kommer från alla håll
och försvinner i alla riktningar
tränger in i gränderna
där Makten demonstrerar
med stöveltramp mot
historiens gatstenar.
Alternativet är givet
de vackra idealen rinner ut
där alla goda intentioner
biter i gräset, och ser
storögt på spegelbilden
av förgängligheten –
blir beständig lycka.
Ekot av Makten
flyr bort över slätten,
i det inre byggs
beständighet
av värde
som varar.
Fredsriket handlar inte bara om saknat våld, men att se på medmänniskan med helt andra ögon. Markustexten indikerar fyra dimensioner:
• Tiden är inne
GUDs Kairos är på ett sätt varje tid. Det är alltid tid för skärpning, omvändelse står alltid på dagordningen. Men det är också den tid som skiljer ut sig – tiden är inne. Ögonblicket som omformar världen, tyder det på nytt.
Rimligen gör vi det lite banalt om all tid är GUDs tid. Då Jesus vandrade vägen fram var det på ett särskilt sätt GUDs tid. GUD hade ett ärende. Ett mycket speciellt ärende. Det finns andra sådana tider, då GUD bryter igenom. Och just dessa stunder kan spegla sig i just den tiden då GUD blev människa.
Mest av allt är det uttryck för GUDs stora kärlek – GUD blir tydlig i tiden. Men det stannar inte där. GUD vänder också upp och ned på världen. Jesu stora gestaltning av den nya tydningen av GUD är när han tvättar lärjungarnas fötter.
• Guds rike är nära
Orden hos Markus kan både läsas som det unika kairos som kommer med Jesus själv, och i mer generell förståelse. Men jag tror vi ska göra tydligt att det "kommande", vi firar i advent, är den metafor som tar sitt avstamp i den mycket konkreta situationen som rådde då. Gudsrikesmetaforen är den stora berättelsen, den börjar inte med Jesu kommande, och slutar inte i Bibelns berättelser. Närhetsprincipen har i grunden alltid varit GUDs men i människan har distans skapats. Människorna har inte kunnat skilja på GUDs avståndstagande helighet (GUD som något helt annat) till kärleksnärvarande helighet i alla tider (en hand att hålla).
I vår tid tror jag detta är vår stora utmaning. En nära GUD som samtidigt är det helt annorlunda.
GUD är alltid så kvalitativt annorlunda att vi inte förstår det eller greppar det med vår tanke, och samtidigt den mest närvarande. Gudsriketsmyntets två sidor stämmer inte med de mänskliga erfarenheterna. Men det finns nog paralleller: Kärleken är den konkreta kärlekshandlingen – mötet i samlaget – och de osynliga krafter som håller människor samman, också över stora avstånd. Tanken som det konkreta projektet som tar form, och en idé om tillvarons stora mysterier.
För Jesus var detta en påtaglig verklighet. Han talade och levde GUDs närvaro i en tid som var genomdränkt av religiositet, men inte av den sorten som förvandlade människor. Så var det då, hur är de nu?
• Omvänd er
Omvändelsen var då, liksom nu, kontroversiell. Inte minst då talet riktades till det folk som gjorde ett stort nummer av att vara Guds folk. Detta var Johannes stora budskap. Han erbjöd Johannesdopet som symbol och gestaltning för denna omvändelse. Livskorrigering var den permanenta tonen i den rådande religionen. Men omvändelse? Tittar vi på de bibliska texterna ökar användningen i de sista böckerna i Gamla testamentet, det betonas starkt i evangelierna och förekommer, men mycket sparsamt, hos Paulus.
Åter ska vi akta oss för att banalisera. Omvändelsen är inte bara en bestämd omvändelse, men ett nytt vägval. Ett ständigt nyval.
• Tro på budskapet
Så, vad är då budskapet? Det är ju den mest springande punkten i vår tydning av det Jesus ytterst gestaltar. Vad är kärnan i budskapet?
Vi vill kanske gärna se det som uppenbarelsen – grunden för kristentron. Men jag är inte säker på det. I grunden tror jag att den uppdelning mellan religioner i grunden är fel. Jesus (och Paulus) hade nog sett på skepsis till religionsgrundandet, särskilt separationen mellan judendom (eller judisk tro) och kristendom.
Det centrala budskapet måste nog summeras i frågan om relationen mellan GUD och människan, och därmed ytterst i relationen mellan människor. Det står s.a.s. ovanför religionsgränserna: Den bibliska berättelsen försöker ge oss en bild av denna relation. Ursprungsbilden gestaltas dels av Skapelsen, människan kommer ur GUDs tanke, detta "bliv" blir kött och blod, och blir en avbild – en bild – av GUD. (Till GUDs avbild skapade GUD dem.) Den mer utförliga bilden får vi sedan då Eden och villkoren där tecknas. GUD möter människorna ansikte mot ansikte, de lever i relation. Men relationen skadas. Närläser vi den texten ser vi att brottet är till en början på ett sätt omedvetet – det är valet av rådgivare som är en del av brottet – ormen underkänner regelverket, avvikelsen är sedan att människan åt av den förbjudna frukten. Och människan är mänsklig, inte redo att ta ansvar. Lögnen ställer sig mellan människan och GUD. Vi balanserar på gränsen mellan att (låtsas) vara GUD och att vara lika GUD. (Det är inte lätt att vara lika GUD då vi är så olika GUD.)
Tiden är inne
GUDs rike är nära
Omvänd er
Tro på budskapet, på ett sätt är det fyra nyanser: på en gång giltiga i alla tider, samtidigt unika tider då Tiden är inne.
Orden hör allra mest tydligt hemma hos Jesus. Och i varje dramatiskt skeende är allt inbäddat: kommande, födelse, tal, tecken och under, kors, grav och himmelsfärd, ändå är det inte begripligt varförsig.
Du måste födas på nytt – sa Jesus till Nicodemos. Se med nya ögon.
Bibeltexter
Gammaltestamentlig läsning
Jeremia kapitel 33, vers 14 - 16
Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall uppfylla det löfte jag har givit Israels folk och Judas folk. När den tiden och den dagen kommer skall jag låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall skapa rätt och rättfärdighet i landet. När den tiden kommer skall Juda räddas och Jerusalem leva i trygghet, och detta skall vara stadens namn: Herren vår rättfärdighet.
Epistel
Till hebreerna kapitel 10, vers 32 - 39
Kom ihåg hur det var förr, när ni nyss hade blivit upplysta. Ni utstod många svåra lidanden. Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtlöje, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så. Ni led tillsammans med dem som satt i fängelse, och ni fann er med glädje i att bli berövade er egendom, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt. Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: \qt Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja.\qt* \qt Min rättfärdige skall leva genom sin tro.\qt* Men: \qt Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig.\qt* Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.
Evangelium
Evangeliet enligt Markus kapitel 1, vers 14 - 15
När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”
Psaltaren
Psaltaren kapitel 85, vers 9 - 14
Jag vill höra vad Gud säger. Herren förkunnar välgång för sitt folk och sina trogna och för de redbara. De som fruktar honom har nära till hans hjälp, hans härlighet bor i vårt land. Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda. Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår.
GUDs rike flyttar fram sina positioner, långt inne i vår grå vardag, samtidigt på snart sagt varje punkt något helt annorlunda. Det utmanar i hög grad inifrån, bär en alternativ sanning i djupet. En trojansk höst vid maktbytet, en fred som får våldet att blekna.
Riket kommer från alla håll
och försvinner i alla riktningar
tränger in i gränderna
där Makten demonstrerar
med stöveltramp mot
historiens gatstenar.
Alternativet är givet
de vackra idealen rinner ut
där alla goda intentioner
biter i gräset, och ser
storögt på spegelbilden
av förgängligheten –
blir beständig lycka.
Ekot av Makten
flyr bort över slätten,
i det inre byggs
beständighet
av värde
som varar.
Fredsriket handlar inte bara om saknat våld, men att se på medmänniskan med helt andra ögon. Markustexten indikerar fyra dimensioner:
• Tiden är inne
GUDs Kairos är på ett sätt varje tid. Det är alltid tid för skärpning, omvändelse står alltid på dagordningen. Men det är också den tid som skiljer ut sig – tiden är inne. Ögonblicket som omformar världen, tyder det på nytt.
Rimligen gör vi det lite banalt om all tid är GUDs tid. Då Jesus vandrade vägen fram var det på ett särskilt sätt GUDs tid. GUD hade ett ärende. Ett mycket speciellt ärende. Det finns andra sådana tider, då GUD bryter igenom. Och just dessa stunder kan spegla sig i just den tiden då GUD blev människa.
Mest av allt är det uttryck för GUDs stora kärlek – GUD blir tydlig i tiden. Men det stannar inte där. GUD vänder också upp och ned på världen. Jesu stora gestaltning av den nya tydningen av GUD är när han tvättar lärjungarnas fötter.
• Guds rike är nära
Orden hos Markus kan både läsas som det unika kairos som kommer med Jesus själv, och i mer generell förståelse. Men jag tror vi ska göra tydligt att det "kommande", vi firar i advent, är den metafor som tar sitt avstamp i den mycket konkreta situationen som rådde då. Gudsrikesmetaforen är den stora berättelsen, den börjar inte med Jesu kommande, och slutar inte i Bibelns berättelser. Närhetsprincipen har i grunden alltid varit GUDs men i människan har distans skapats. Människorna har inte kunnat skilja på GUDs avståndstagande helighet (GUD som något helt annat) till kärleksnärvarande helighet i alla tider (en hand att hålla).
I vår tid tror jag detta är vår stora utmaning. En nära GUD som samtidigt är det helt annorlunda.
GUD är alltid så kvalitativt annorlunda att vi inte förstår det eller greppar det med vår tanke, och samtidigt den mest närvarande. Gudsriketsmyntets två sidor stämmer inte med de mänskliga erfarenheterna. Men det finns nog paralleller: Kärleken är den konkreta kärlekshandlingen – mötet i samlaget – och de osynliga krafter som håller människor samman, också över stora avstånd. Tanken som det konkreta projektet som tar form, och en idé om tillvarons stora mysterier.
För Jesus var detta en påtaglig verklighet. Han talade och levde GUDs närvaro i en tid som var genomdränkt av religiositet, men inte av den sorten som förvandlade människor. Så var det då, hur är de nu?
• Omvänd er
Omvändelsen var då, liksom nu, kontroversiell. Inte minst då talet riktades till det folk som gjorde ett stort nummer av att vara Guds folk. Detta var Johannes stora budskap. Han erbjöd Johannesdopet som symbol och gestaltning för denna omvändelse. Livskorrigering var den permanenta tonen i den rådande religionen. Men omvändelse? Tittar vi på de bibliska texterna ökar användningen i de sista böckerna i Gamla testamentet, det betonas starkt i evangelierna och förekommer, men mycket sparsamt, hos Paulus.
Åter ska vi akta oss för att banalisera. Omvändelsen är inte bara en bestämd omvändelse, men ett nytt vägval. Ett ständigt nyval.
• Tro på budskapet
Så, vad är då budskapet? Det är ju den mest springande punkten i vår tydning av det Jesus ytterst gestaltar. Vad är kärnan i budskapet?
Vi vill kanske gärna se det som uppenbarelsen – grunden för kristentron. Men jag är inte säker på det. I grunden tror jag att den uppdelning mellan religioner i grunden är fel. Jesus (och Paulus) hade nog sett på skepsis till religionsgrundandet, särskilt separationen mellan judendom (eller judisk tro) och kristendom.
Det centrala budskapet måste nog summeras i frågan om relationen mellan GUD och människan, och därmed ytterst i relationen mellan människor. Det står s.a.s. ovanför religionsgränserna: Den bibliska berättelsen försöker ge oss en bild av denna relation. Ursprungsbilden gestaltas dels av Skapelsen, människan kommer ur GUDs tanke, detta "bliv" blir kött och blod, och blir en avbild – en bild – av GUD. (Till GUDs avbild skapade GUD dem.) Den mer utförliga bilden får vi sedan då Eden och villkoren där tecknas. GUD möter människorna ansikte mot ansikte, de lever i relation. Men relationen skadas. Närläser vi den texten ser vi att brottet är till en början på ett sätt omedvetet – det är valet av rådgivare som är en del av brottet – ormen underkänner regelverket, avvikelsen är sedan att människan åt av den förbjudna frukten. Och människan är mänsklig, inte redo att ta ansvar. Lögnen ställer sig mellan människan och GUD. Vi balanserar på gränsen mellan att (låtsas) vara GUD och att vara lika GUD. (Det är inte lätt att vara lika GUD då vi är så olika GUD.)
Tiden är inne
GUDs rike är nära
Omvänd er
Tro på budskapet, på ett sätt är det fyra nyanser: på en gång giltiga i alla tider, samtidigt unika tider då Tiden är inne.
Orden hör allra mest tydligt hemma hos Jesus. Och i varje dramatiskt skeende är allt inbäddat: kommande, födelse, tal, tecken och under, kors, grav och himmelsfärd, ändå är det inte begripligt varförsig.
Du måste födas på nytt – sa Jesus till Nicodemos. Se med nya ögon.
Bibeltexter
Gammaltestamentlig läsning
Jeremia kapitel 33, vers 14 - 16
Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall uppfylla det löfte jag har givit Israels folk och Judas folk. När den tiden och den dagen kommer skall jag låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall skapa rätt och rättfärdighet i landet. När den tiden kommer skall Juda räddas och Jerusalem leva i trygghet, och detta skall vara stadens namn: Herren vår rättfärdighet.
Epistel
Till hebreerna kapitel 10, vers 32 - 39
Kom ihåg hur det var förr, när ni nyss hade blivit upplysta. Ni utstod många svåra lidanden. Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtlöje, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så. Ni led tillsammans med dem som satt i fängelse, och ni fann er med glädje i att bli berövade er egendom, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt. Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: \qt Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja.\qt* \qt Min rättfärdige skall leva genom sin tro.\qt* Men: \qt Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig.\qt* Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.
Evangelium
Evangeliet enligt Markus kapitel 1, vers 14 - 15
När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”
Psaltaren
Psaltaren kapitel 85, vers 9 - 14
Jag vill höra vad Gud säger. Herren förkunnar välgång för sitt folk och sina trogna och för de redbara. De som fruktar honom har nära till hans hjälp, hans härlighet bor i vårt land. Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Trofasthet spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. Herren själv ger allt gott, vårt land ger sin gröda. Rättvisa går framför honom, fred och välgång i hans spår.
fredag 6 december 2013
med sikte på horisonten
Beställ nu, som julklapp till dig själv eller till andra.
Texter från en sittbrunn, med havet som granne.
Paulus är med, Tranströmer har påverkat,
PO Enquist och Göran Rosenberg lutar sig in.
107 s, hårda pärmar - layout Leif Tullhage.
150 kr inkl porto. (2 böcker 250:- inkl porto, 3 – 350 osv)
Köpt över disk hos mig: 120 kr
Epost pa.sahlberg (at) gmail.com
Texter från en sittbrunn, med havet som granne.
Paulus är med, Tranströmer har påverkat,
PO Enquist och Göran Rosenberg lutar sig in.
107 s, hårda pärmar - layout Leif Tullhage.
150 kr inkl porto. (2 böcker 250:- inkl porto, 3 – 350 osv)
Köpt över disk hos mig: 120 kr
Epost pa.sahlberg (at) gmail.com
måndag 2 december 2013
Nu har den simmat i land
Boken.
Boksläpp ons 4 dec Centrumkyrkan, Kållered. 18oo Teaparty, 19oo konsert och diktläsning. Per och CG Löfdahl, Bengt Bergman, Dannie och Marcus Schulz, Lena Huld m fl.
Välkommen.
Boksläpp ons 4 dec Centrumkyrkan, Kållered. 18oo Teaparty, 19oo konsert och diktläsning. Per och CG Löfdahl, Bengt Bergman, Dannie och Marcus Schulz, Lena Huld m fl.
Välkommen.
torsdag 28 november 2013
Summerar, summerar, summerar...
Poeten som vaknade i mig har nu koncentrerat Paulus, NT Wright (min och andras husteolog) och hur vi talar tro idag.
Med en text om kyrkoåret drar jag slutsatserna för tro i tiden.
12s summering av teologins kontext, 70s texter/dikter på vandring genom Kyrkoåret.
Tänker mig att texterna ska vandra genom några seminarier under vintern, och i det skick de eventuellt överlever bli en liten bok.
Vill du va med och ge mig motstånd? Behöver det.
Du kan få texterna som pdf, sedan hittar vi en dag eller två och borrar i frågan.
Hör av dig till pa.sahlberg@gmail.com.
Med en text om kyrkoåret drar jag slutsatserna för tro i tiden.
12s summering av teologins kontext, 70s texter/dikter på vandring genom Kyrkoåret.
Tänker mig att texterna ska vandra genom några seminarier under vintern, och i det skick de eventuellt överlever bli en liten bok.
Vill du va med och ge mig motstånd? Behöver det.
Du kan få texterna som pdf, sedan hittar vi en dag eller två och borrar i frågan.
Hör av dig till pa.sahlberg@gmail.com.
måndag 25 november 2013
Snart, snart börjar ett nytt Kyrkoår.
Antar att det egentligen sker på söndag, veckans första dag – den ständiga Påskdagen, eller möjligen när sabbatstimmen slår på lördagkvällen, eller kanske rent av fredag kväll. Snart, snart ett nytt kyrkoår, med de välsignade repriserna...
Mellan kyrkoåren
I skarven –
den sköra skarven,
ett mellanrum
av ingenting
mellan stororden,
ankomsterna:
Kristi återkomst –
framtiderna, och
Kungen som kommer
till Riket som icke är,
bilderna hovrar
över månadsskiftet
som skiftar mellan åren:
GUD vänder sitt ansikte till dem
bilden blir aldrig tydlig nog att äga
inte vag nog att bortse ifrån
ständigt granne med
novembermorgonen,
vägg i vägg kommer Kristus
– alltid nära,
aldrig långt borta.
Tematiken i kyrkoårets slut och dess början
är nära som två slags guld, eller rosor med olika
färg.
Himmelrikets flik skjuter in i gråmörkret.
Mellan kyrkoåren
I skarven –
den sköra skarven,
ett mellanrum
av ingenting
mellan stororden,
ankomsterna:
Kristi återkomst –
framtiderna, och
Kungen som kommer
till Riket som icke är,
bilderna hovrar
över månadsskiftet
som skiftar mellan åren:
GUD vänder sitt ansikte till dem
bilden blir aldrig tydlig nog att äga
inte vag nog att bortse ifrån
ständigt granne med
novembermorgonen,
vägg i vägg kommer Kristus
– alltid nära,
aldrig långt borta.
Tematiken i kyrkoårets slut och dess början
är nära som två slags guld, eller rosor med olika
färg.
Himmelrikets flik skjuter in i gråmörkret.
torsdag 21 november 2013
Den snuskiga kyrkan
Homofrågan
Visst är det uppseendeväckande,
bland det som kan uppfattas
som mänskliga tillkortakommanden
är kärlekens arena den känsligaste
Celibat, giftermål,
skilsmässa och omgifte,
homosexualitet och sex
Kyrkan lever upp
när de nedre delarna talar
blir solklar i
definitionen av synd.
"My motivation was love,"
sa pastor Schaefer,
som nu stängs av
efter att ha vigt
sin egen son
vid kärleken.
"I think that's what Jesus
called us to do."
Oärlighet, orättvisa,
lögn och girighet –
Kyrkan blundar
med båda ögonen,
men sex – då står allt klart,
du gamla skenheliga kyrka.
- Posted using BlogPress from my iPad
Visst är det uppseendeväckande,
bland det som kan uppfattas
som mänskliga tillkortakommanden
är kärlekens arena den känsligaste
Celibat, giftermål,
skilsmässa och omgifte,
homosexualitet och sex
Kyrkan lever upp
när de nedre delarna talar
blir solklar i
definitionen av synd.
"My motivation was love,"
sa pastor Schaefer,
som nu stängs av
efter att ha vigt
sin egen son
vid kärleken.
"I think that's what Jesus
called us to do."
Oärlighet, orättvisa,
lögn och girighet –
Kyrkan blundar
med båda ögonen,
men sex – då står allt klart,
du gamla skenheliga kyrka.
- Posted using BlogPress from my iPad
söndag 17 november 2013
En fresk
Predikan 17 nov Ekenkyrkan Vaksamhet och väntan, sö före Doms.
En fresk i vårt inre
Väntad och oväntad, överraskande
I den judiska tron väntade de Herrens dag. Det var rättvisans dag, GUD samlade åter omskapandets krafter i sin hand, folket insåg att det kunde bli tufft, men de höll ut i tron på att GUD åter skulle göra folket starkt, och lydigt. Andra folk skulle straffas, mest tänkte de vid den här tiden på romarna. Men det var ingen dag främst för skräck, snarare för den djupaste lovsång.
Hos de Jesustroende tillfördes en helt ny dimension: Domen hade redan fallit, Jesus hade tagit den på sig, som GUD och människa (eller folket) på korset. Nu levde de i befrielsens ljus – helt förpliktade att leva med Jesus.
Befrielsen som tema i den kristna tron behöver höras då vi närmar oss Domsöndagen. Det är nämligen vad den handlar om.
---
Just nu är jag intresserad av metaforen, eller bilden, ikonen...
Det är de ord vi använder som rymmer en större verklighet, ord som liksom blir transparenta, eller som består av så många skikt att vi aldrig blir riktigt färdiga med dem. Fresken målades ju på ännu inte torkad puts, blir en del av väggen. Målningen var en levande materia, växte fram under formandet av den slutliga interiören.
Jag tror att jag nu har åtminstone tre ingångar i frågan om metaforer. Den första handlade om hur jag blev mer och mer medveten om hur orden, bilderna, symbolerna och metaforer förlorar sin lyskraft. Tillvaron plattas till i vår tid. Det postkristna temat handlar om det. Vi vill hantera tron bokstavligt. Skönhet, konst, religion, till och med kärlek blir omöjlig då. För mig har det blivit tydligt hur dogmerna kan komma att utgöra ett hinder för själva mötet med Jesus. Inte främst för deras innehåll, men för att de fokuserar yta, inte djup. De er helt enkelt för enkla svar på komplicerade frågor.
Det andra är mitt intresse för konst, ffa musiken och särskilt ordens konst – just nu är jag i en ström av poesins flöde av genomskinliga uttryck, och en stor beundrare av Tranströmer. Ord har ingen slutdestination. De flyger på egna vingar.
Det tredje var då jag hörde min favoritteolog i början av hösten, NT Wright, anglikansk teolog som, som jag, gått via Paulus in i evangeliet. Han talade om de fyra bestarna och Människan, eller Människosonen i Daniels bok. Och i en bimening frågar han oss varför vi läser bestarna metaforiskt men Människosonen bokstavligt?
Metaforen är det bästa ordet för detta, men det kan ändå tolkas lite tokigt, som om de är utan verklighetsförankring bara en bild. Men så är det inte. Det är bokstavligt en bild – ett foto av något verkligt, samtidigt som det är en avbildning, en blek kopia. Det rymmer samtidigt ljuset på bilden som den verklighet det skildrar.
Låt oss ta ett verkligt storord: GUD.
Tillvarons tyngsta namn, skriver jag i en dikt,
men dansar som morgonens dimma
genomskinlig som en spindels nät
har allt och Alltet i sin hand
men är beredd att låta det lyfta
som en tjugograms svala.
(En annan illustration är Templet. Det var symbolen för Den Heliges Närvaro, och samtidigt basstationen för offer och religiositet. Templet och riten blev synlig, dolde lätt det det skulle symbolisera.)
Det är först då orden får både skärpa och transparens som de hjälper oss att se djupen, och i den kristna tron är det gott siktdjup.
Jesu liknelser är ju just sådana metaforer. Och när vi läser dem måste vi lägga örat till marken och lyssna hur de lät då Jesus berättade dem, och då evangelisterna skrev ner dem, "när ni minst väntar det, då kommer Människosonen."
En avgörande punkt, som jag tror vi har gett för lite intresse, är de bilder av förväntan som redan gick omkring i gränderna i Jerusalem. Av evangeliernas berättelse förstår vi tydligt att det var kring detta tema en stor del av diskussionerna handlade. Och att det fanns olika bilder. Gemensamt för många av dem handlade om Folket, Templet, Messias och Romarna, och alltsammans kunde samlas kring frågan om GUD. Är GUD här? Är GUD på vår sida? Vad vill GUD med oss?
Av Jesajatexten får vi en del svar. En del rätt oväntade, närmast uppseendeväckande. Om vi då inte använder metaforiska nycklar går vi helt vilse.
Av texten kan vi dra slutsatser, för det första
1. GUD är alltings tidlösa centrum, "min hjälp varar i evighet, min rättfärdighet går aldrig om intet."
2. Till skillnad från i många andra texter går också himlen upp i rök. Surprise. Surprise.
3. Det tredje är att GUD inte här talar om den unika gräddfilen för Gudsfolket, utan talar istället om folken, "från mig skall lagen utgå, min rätt skall bli ett ljus för folken". Och "fjärran länder väntar på mig, de sätter sitt hopp till min makt".
4. "Sion som ljuset för folken" är en undervärderad sanning som rinner genom hela Bibelboken, men blir särskilt tydlig hos Paulus och finns hos Jesus.
5. En uttydning av Messias var just den som kunde uppfattas som synonym med Lagen, eller ett restaurerat tempel, eller Gudsriket, nämligen Den närvarande guden.
6. Hos Paulus tar det, i överförd mening, formen av en fråga: "Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er?"
Och just den frågan är evangeliets centrala kod: Såg människor GUD då de mötte Jesus? Det var ju just Paulus egen erfarenhet: Den GUD han älskade visade sig vara den Jesus han förföljde.
Teologen NT Wright menar att det finns en kraft i att läsa GUDs kommande till världen som ett uttryck för GUDs vilja att restaurera sin Skapelse och inte minst människorna. Vi har hamnat i en tradition som vill ta oss ut ur världen, räddas från jorden, frälsas från världen, lösgöra oss från vedermödan och förgängelsen. Wright menar att det inte är det bibliska huvudspåret. Evangeliet är inte en flykt från världen, men en kallelse till världen, att utgöra hoppet för världen, att omskapa världen. GUD kom för att återupprätta.
På samma sätt är Jesu budskap en rekonstituering av begreppet Israel. Jesus kom inte till judendomen, hade inga planer på att stifta kristendomen, men hade ett centralt budskap: Lev med GUD, lev trogna GUD, utmanas av GUD, som både en tillhörighet och ett ansvar. Konsekvensen av livet med GUD är evangeliets Stora budskap. Och det ämnet blir ett konfliktområde mellan inte minst Jesus och fariséerna, de som stod så oerhört nära Jesus, i varje fall somliga av dem.
"Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen."
På ett plan är ordet dåtida. Det var budskapet till just dom som lyssnade, just då. Jesus ville, som i många liknelser, göra människorna vakna för vem han själv var. Samtidigt har orden en tidlöshet – i alla tider har vi anledning att vara beredda, vi vet inget om GUDs tid och stund. Det är själva poängen med GUD som GUD: Vet mer än vi, är mer än vi, vill mer än vi – alla andra bilder av GUD skulle innebära att GUD upphörde att vara GUD.
Det stora, generella budskapet, ligger nog i orden: "Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande." Eller mer modernt uttryckt: "Kavla upp ärmarna och brinn." Jag tror att det är just här som fokus ligger, nu då vi närmar oss Domsöndagen. Bed och arbeta, arbeta och bed. "Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er?"
Glöden är den värme
som driver oss
att gå ur oss själva
bli ett med det Liv
som skapar nytt.
Vi vet inget om tiden,
stunden, bara ett:
att Kristus är här,
i varje stund
som livet är,
utmanar vårt sinne,
vidgar vår värld
och ser allt därinne
som nu vill väcka
hoppfullhetens minne.
Vaksamhet och väntan
är inte tvekans paus
men uppkavlade ärmar,
beredda att få sprida
GUDs kärleks glöd.
Jag tror väl inte att vi längre skrämmer så många omkring oss, men kanske biter sig effektiva, men kanske inte alldeles kloka, bilder kvar i våra egna sinnen, kanske hos våra barn...
Domen, Jesus kommer tillbaka, en ska bli upptagen, en lämnas kvar, helvetet... Där finns så många onödigt använda ord, mest för att ingen av oss vet. Men också för att mycket av det budskapet nog i grunden har fel, särskilt då det ofta tar fel utgångspunkt.
Hos Paulus är det ännu en fråga i hans första två brev: breven till Thessalonikerna – där frågan vållat schism och oro. Han återvänder sedan i stort sett inte till dessa, mera spekulativa teser, medan vi har gott om dem hos tex Petrus och i Joh Upp.
I kärnan av Bibelns tro finns frågan, som jag beskrev: finns GUD här hos oss? (I grunden samma tema som hos P idag: märker ni inte att Jesus finns hos er.) Tron vilar trygg i tanken på att GUD skapat i tidens urmorgon, och vid skymningen är det samme GUD som tar emot. Tiden, livet, evigheten, Alltet vilar i GUDs hand. Debatten då, och kanske nu, handlar om vad GUD gör i tiden mellan skapelse och dom. En del har föreslagit: sover, andra att GUD observerar våra göranden (utvärderar oss), åter andra att GUD griper in. Kring detta får vi var och en fundera. Och förhålla oss, utifrån vår tro, våra erfarenheter och från förkunnelse och bibelläsning i församlingens gemenskap.
Själv ser jag främst att GUD är vårt sammanhang, det är i GUD vi lever, rör oss och är till, som Paulus sa det med lånade ord på Areopagen. På ett plan handlar tron väldigt lite om vad eller hur JAG tror, men att GUD tror på mig.
I den judiska tron väntade de Herrens dag. Det var rättvisans dag, GUD samlade åter omskapandets krafter i sin hand, folket insåg att det kunde bli tufft, men de höll ut i tron på att GUD åter skulle göra folket starkt, och lydigt. Andra folk skulle straffas, mest tänkte de vid den här tiden på romarna. Men det var ingen dag för skräck, snarare för den djupaste lovsång.
Hos de Jesustroende tillfördes en helt ny dimension – domen hade redan fallit, Jesus hade tagit den på sig, som GUD och människa (eller folket) på korset. Nu levde de i befrielsens ljus – helt förpliktade att leva med Jesus.
Befrielsen som tema i den kristna tron behöver höras då vi närmar oss Domsöndagen. Det är nämligen vad den handlar om. Vi vet inte hur GUD skapade (det är en av debattpunkterna i Jobs bok, även om människan idag vet väldigt mycket mer), vi kan inte ersätta GUD, vi vet inte hur framtiden blir. Men vi kan lita till att också detta är i GUDs hand: Skaparhanden, Frälsarhanden och Domarhanden sitter på samme GUD. Det är livets och befrielsens budskap. Låt oss göra detta till evangelium, bara till evangelium.
Texterna:
Lyssna på mig, alla folk, ni folkslag, hör noga på! Från mig skall lagen utgå, min rätt skall bli ett ljus för folken. Snabbt nalkas min rättfärdighet, min hjälp är på väg, med mäktig arm skipar jag rätt bland folken. Fjärran länder väntar på mig, de sätter sitt hopp till min makt. Lyft blicken mot himlen, betrakta jorden därunder. Himlen skall lösas upp som rök, jorden slitas ut som en klädnad och dess invånare dö som flugor. Men min hjälp varar i evighet, min rättfärdighet går aldrig om intet.
Jes 51:4-6
Undersök själva om ni har tro, pröva er själva. Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er? Eller är det så att ni inte består provet? Jag hoppas ni skall inse att jag för min del har bestått det. Jag ber till Gud att ni inte skall göra något som är ont, inte för att jag skall visa mig hålla måttet, utan för att ni skall göra det som är gott; sedan får det gärna se ut som om jag inte höll måttet. Jag kan inte skada sanningen, bara främja den. Jag gläder mig när jag själv är svag och ni är starka. Just det ber jag om, att ni skall bli alltmer felfria.
2 Kor 13:5-9
Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.
Luk 12:35-40
En fresk i vårt inre
Väntad och oväntad, överraskande
I den judiska tron väntade de Herrens dag. Det var rättvisans dag, GUD samlade åter omskapandets krafter i sin hand, folket insåg att det kunde bli tufft, men de höll ut i tron på att GUD åter skulle göra folket starkt, och lydigt. Andra folk skulle straffas, mest tänkte de vid den här tiden på romarna. Men det var ingen dag främst för skräck, snarare för den djupaste lovsång.
Hos de Jesustroende tillfördes en helt ny dimension: Domen hade redan fallit, Jesus hade tagit den på sig, som GUD och människa (eller folket) på korset. Nu levde de i befrielsens ljus – helt förpliktade att leva med Jesus.
Befrielsen som tema i den kristna tron behöver höras då vi närmar oss Domsöndagen. Det är nämligen vad den handlar om.
---
Just nu är jag intresserad av metaforen, eller bilden, ikonen...
Det är de ord vi använder som rymmer en större verklighet, ord som liksom blir transparenta, eller som består av så många skikt att vi aldrig blir riktigt färdiga med dem. Fresken målades ju på ännu inte torkad puts, blir en del av väggen. Målningen var en levande materia, växte fram under formandet av den slutliga interiören.
Jag tror att jag nu har åtminstone tre ingångar i frågan om metaforer. Den första handlade om hur jag blev mer och mer medveten om hur orden, bilderna, symbolerna och metaforer förlorar sin lyskraft. Tillvaron plattas till i vår tid. Det postkristna temat handlar om det. Vi vill hantera tron bokstavligt. Skönhet, konst, religion, till och med kärlek blir omöjlig då. För mig har det blivit tydligt hur dogmerna kan komma att utgöra ett hinder för själva mötet med Jesus. Inte främst för deras innehåll, men för att de fokuserar yta, inte djup. De er helt enkelt för enkla svar på komplicerade frågor.
Det andra är mitt intresse för konst, ffa musiken och särskilt ordens konst – just nu är jag i en ström av poesins flöde av genomskinliga uttryck, och en stor beundrare av Tranströmer. Ord har ingen slutdestination. De flyger på egna vingar.
Det tredje var då jag hörde min favoritteolog i början av hösten, NT Wright, anglikansk teolog som, som jag, gått via Paulus in i evangeliet. Han talade om de fyra bestarna och Människan, eller Människosonen i Daniels bok. Och i en bimening frågar han oss varför vi läser bestarna metaforiskt men Människosonen bokstavligt?
Metaforen är det bästa ordet för detta, men det kan ändå tolkas lite tokigt, som om de är utan verklighetsförankring bara en bild. Men så är det inte. Det är bokstavligt en bild – ett foto av något verkligt, samtidigt som det är en avbildning, en blek kopia. Det rymmer samtidigt ljuset på bilden som den verklighet det skildrar.
Låt oss ta ett verkligt storord: GUD.
Tillvarons tyngsta namn, skriver jag i en dikt,
men dansar som morgonens dimma
genomskinlig som en spindels nät
har allt och Alltet i sin hand
men är beredd att låta det lyfta
som en tjugograms svala.
(En annan illustration är Templet. Det var symbolen för Den Heliges Närvaro, och samtidigt basstationen för offer och religiositet. Templet och riten blev synlig, dolde lätt det det skulle symbolisera.)
Det är först då orden får både skärpa och transparens som de hjälper oss att se djupen, och i den kristna tron är det gott siktdjup.
Jesu liknelser är ju just sådana metaforer. Och när vi läser dem måste vi lägga örat till marken och lyssna hur de lät då Jesus berättade dem, och då evangelisterna skrev ner dem, "när ni minst väntar det, då kommer Människosonen."
En avgörande punkt, som jag tror vi har gett för lite intresse, är de bilder av förväntan som redan gick omkring i gränderna i Jerusalem. Av evangeliernas berättelse förstår vi tydligt att det var kring detta tema en stor del av diskussionerna handlade. Och att det fanns olika bilder. Gemensamt för många av dem handlade om Folket, Templet, Messias och Romarna, och alltsammans kunde samlas kring frågan om GUD. Är GUD här? Är GUD på vår sida? Vad vill GUD med oss?
Av Jesajatexten får vi en del svar. En del rätt oväntade, närmast uppseendeväckande. Om vi då inte använder metaforiska nycklar går vi helt vilse.
Av texten kan vi dra slutsatser, för det första
1. GUD är alltings tidlösa centrum, "min hjälp varar i evighet, min rättfärdighet går aldrig om intet."
2. Till skillnad från i många andra texter går också himlen upp i rök. Surprise. Surprise.
3. Det tredje är att GUD inte här talar om den unika gräddfilen för Gudsfolket, utan talar istället om folken, "från mig skall lagen utgå, min rätt skall bli ett ljus för folken". Och "fjärran länder väntar på mig, de sätter sitt hopp till min makt".
4. "Sion som ljuset för folken" är en undervärderad sanning som rinner genom hela Bibelboken, men blir särskilt tydlig hos Paulus och finns hos Jesus.
5. En uttydning av Messias var just den som kunde uppfattas som synonym med Lagen, eller ett restaurerat tempel, eller Gudsriket, nämligen Den närvarande guden.
6. Hos Paulus tar det, i överförd mening, formen av en fråga: "Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er?"
Och just den frågan är evangeliets centrala kod: Såg människor GUD då de mötte Jesus? Det var ju just Paulus egen erfarenhet: Den GUD han älskade visade sig vara den Jesus han förföljde.
Teologen NT Wright menar att det finns en kraft i att läsa GUDs kommande till världen som ett uttryck för GUDs vilja att restaurera sin Skapelse och inte minst människorna. Vi har hamnat i en tradition som vill ta oss ut ur världen, räddas från jorden, frälsas från världen, lösgöra oss från vedermödan och förgängelsen. Wright menar att det inte är det bibliska huvudspåret. Evangeliet är inte en flykt från världen, men en kallelse till världen, att utgöra hoppet för världen, att omskapa världen. GUD kom för att återupprätta.
På samma sätt är Jesu budskap en rekonstituering av begreppet Israel. Jesus kom inte till judendomen, hade inga planer på att stifta kristendomen, men hade ett centralt budskap: Lev med GUD, lev trogna GUD, utmanas av GUD, som både en tillhörighet och ett ansvar. Konsekvensen av livet med GUD är evangeliets Stora budskap. Och det ämnet blir ett konfliktområde mellan inte minst Jesus och fariséerna, de som stod så oerhört nära Jesus, i varje fall somliga av dem.
"Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen."
På ett plan är ordet dåtida. Det var budskapet till just dom som lyssnade, just då. Jesus ville, som i många liknelser, göra människorna vakna för vem han själv var. Samtidigt har orden en tidlöshet – i alla tider har vi anledning att vara beredda, vi vet inget om GUDs tid och stund. Det är själva poängen med GUD som GUD: Vet mer än vi, är mer än vi, vill mer än vi – alla andra bilder av GUD skulle innebära att GUD upphörde att vara GUD.
Det stora, generella budskapet, ligger nog i orden: "Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande." Eller mer modernt uttryckt: "Kavla upp ärmarna och brinn." Jag tror att det är just här som fokus ligger, nu då vi närmar oss Domsöndagen. Bed och arbeta, arbeta och bed. "Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er?"
Glöden är den värme
som driver oss
att gå ur oss själva
bli ett med det Liv
som skapar nytt.
Vi vet inget om tiden,
stunden, bara ett:
att Kristus är här,
i varje stund
som livet är,
utmanar vårt sinne,
vidgar vår värld
och ser allt därinne
som nu vill väcka
hoppfullhetens minne.
Vaksamhet och väntan
är inte tvekans paus
men uppkavlade ärmar,
beredda att få sprida
GUDs kärleks glöd.
Jag tror väl inte att vi längre skrämmer så många omkring oss, men kanske biter sig effektiva, men kanske inte alldeles kloka, bilder kvar i våra egna sinnen, kanske hos våra barn...
Domen, Jesus kommer tillbaka, en ska bli upptagen, en lämnas kvar, helvetet... Där finns så många onödigt använda ord, mest för att ingen av oss vet. Men också för att mycket av det budskapet nog i grunden har fel, särskilt då det ofta tar fel utgångspunkt.
Hos Paulus är det ännu en fråga i hans första två brev: breven till Thessalonikerna – där frågan vållat schism och oro. Han återvänder sedan i stort sett inte till dessa, mera spekulativa teser, medan vi har gott om dem hos tex Petrus och i Joh Upp.
I kärnan av Bibelns tro finns frågan, som jag beskrev: finns GUD här hos oss? (I grunden samma tema som hos P idag: märker ni inte att Jesus finns hos er.) Tron vilar trygg i tanken på att GUD skapat i tidens urmorgon, och vid skymningen är det samme GUD som tar emot. Tiden, livet, evigheten, Alltet vilar i GUDs hand. Debatten då, och kanske nu, handlar om vad GUD gör i tiden mellan skapelse och dom. En del har föreslagit: sover, andra att GUD observerar våra göranden (utvärderar oss), åter andra att GUD griper in. Kring detta får vi var och en fundera. Och förhålla oss, utifrån vår tro, våra erfarenheter och från förkunnelse och bibelläsning i församlingens gemenskap.
Själv ser jag främst att GUD är vårt sammanhang, det är i GUD vi lever, rör oss och är till, som Paulus sa det med lånade ord på Areopagen. På ett plan handlar tron väldigt lite om vad eller hur JAG tror, men att GUD tror på mig.
I den judiska tron väntade de Herrens dag. Det var rättvisans dag, GUD samlade åter omskapandets krafter i sin hand, folket insåg att det kunde bli tufft, men de höll ut i tron på att GUD åter skulle göra folket starkt, och lydigt. Andra folk skulle straffas, mest tänkte de vid den här tiden på romarna. Men det var ingen dag för skräck, snarare för den djupaste lovsång.
Hos de Jesustroende tillfördes en helt ny dimension – domen hade redan fallit, Jesus hade tagit den på sig, som GUD och människa (eller folket) på korset. Nu levde de i befrielsens ljus – helt förpliktade att leva med Jesus.
Befrielsen som tema i den kristna tron behöver höras då vi närmar oss Domsöndagen. Det är nämligen vad den handlar om. Vi vet inte hur GUD skapade (det är en av debattpunkterna i Jobs bok, även om människan idag vet väldigt mycket mer), vi kan inte ersätta GUD, vi vet inte hur framtiden blir. Men vi kan lita till att också detta är i GUDs hand: Skaparhanden, Frälsarhanden och Domarhanden sitter på samme GUD. Det är livets och befrielsens budskap. Låt oss göra detta till evangelium, bara till evangelium.
Texterna:
Lyssna på mig, alla folk, ni folkslag, hör noga på! Från mig skall lagen utgå, min rätt skall bli ett ljus för folken. Snabbt nalkas min rättfärdighet, min hjälp är på väg, med mäktig arm skipar jag rätt bland folken. Fjärran länder väntar på mig, de sätter sitt hopp till min makt. Lyft blicken mot himlen, betrakta jorden därunder. Himlen skall lösas upp som rök, jorden slitas ut som en klädnad och dess invånare dö som flugor. Men min hjälp varar i evighet, min rättfärdighet går aldrig om intet.
Jes 51:4-6
Undersök själva om ni har tro, pröva er själva. Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er? Eller är det så att ni inte består provet? Jag hoppas ni skall inse att jag för min del har bestått det. Jag ber till Gud att ni inte skall göra något som är ont, inte för att jag skall visa mig hålla måttet, utan för att ni skall göra det som är gott; sedan får det gärna se ut som om jag inte höll måttet. Jag kan inte skada sanningen, bara främja den. Jag gläder mig när jag själv är svag och ni är starka. Just det ber jag om, att ni skall bli alltmer felfria.
2 Kor 13:5-9
Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.
Luk 12:35-40
måndag 11 november 2013
ordens elasticitet
Skriver på en diktsvit som vandrar med kyrkoåret.
Här ur sviten om Påskdagen.
VIII
Han har gått före er
gått längre in i livet,
hunnit undan förföljarna
som stannade i sin död
då portarna till evigheten
svängde upp på vid gavel
Här ur sviten om Påskdagen.
VIII
Han har gått före er
gått längre in i livet,
hunnit undan förföljarna
som stannade i sin död
då portarna till evigheten
svängde upp på vid gavel
Den nya boken, snart hemma
Onsdagen den 4 dec kl 18-20 är du välkommen på Boksläpp, Centrumkyrkan, Kållered.
Kvällsmål med tea, bröd och ost, musik med Per och CG Löfdahl, Dannie och Marcus Schulz, diktläsning – konferencier Lena Huld.
Ingen anmälan, ingen kostnad, inget köptvång...
Klicka på bilden, så blir den mera läsbar.
Boken finns att köpa (från 1 dec 2013) i Centrumkyrkan, Kållered, eller där en ostronfärgad Volvo far fram genom mörkvintern, eller i en skogsbacke i Onsala.
Du kan också beställa per mail pa.sahlberg@gmail.com
(108 s, hård pärm)
lördag 2 november 2013
Summan av predikan Alla Helgons dag 2013.
Helgonen & döden
Religionens existentiella kärna är döden och frågan om meningen med det korta jordelivet och rör sig i detta gränsland mellan liv och död, den enskildes korta sammanhang och de längre tidsserierna om familj, släkt, folk och mänsklighet, och relationen med GUD.
Den existentiella frågan har en tidsaxel som sträcker sig bakåt och framåt, den greppar tiden, och längs den skalan rör sig vårt jag längs livets stora linje – från GUD till GUD. Döden är kanske just den fråga som, mer än alla andra, får oss att medvetet granska livet. Livet och döden är lika nära som inandning och utandning.
Existensen är en fråga om att stå ut med vår ensamhet. Ensamma vid själva livsbrunnen, som handen som sist och slutligen avgör om vi ska ge eller ta emot. Öppna sig eller slutas.
livskällan
Ljudet av liv växer bland stenarna,
vattnet rinner upp från en underjordisk källa –
möter luften och hela skapelsens andning,
svarar ljuset med en doft av friskhet.
Liv möter liv, det skapande undret
föder förnyelse och förnyar meningen
i mossan som blöter sin fot, tar emot ljuset
och sträcker sig mot himlar som ingen når.
Ljudet av liv sjunger längs bäcken,
vidgas till ett brusande vatten
och kastar sig utför bergets sidor
till slättens hungriga, törstiga marker
som längtar näringen, får frön att gro,
sträcker sig genom de översta jordlagren
och griper luftens värme, äter av
fotosyntesen, som håller allt samman.
Intet är annorlunda med människors barn –
så utgör vi en enda kropp i Kristus –
lemmar, till för varandra, och får liv
att gro och grönska, växa samman.
"Helgon är de som i liv, i väsen och handling, klart och tydligt visar att Gud lever", sa Nathan Söderblom.
Kanske är FNs klimatpanel sådana helgon. De som nu visar så tydligt hur vi människor, alla tillsammans, utgör trådar i livsvarpen som spänts runt Skapelsen. I det djupaste beroendet, också av varandra.
Eller de fredstörstande som ropar efter fred i en osäker värld, de som flyr eller slås ned av oförsonlighet eller riskerar gå under i trycket från inskränkt nationalism.
Eller de som envist vägrar inordna sig i tidens ordningar med kommersiella eller andra kortsiktiga moden.
Eller de som vågar sina egna liv för det de tror är ännu viktigare.
Tron och mötet med GUD kan bara bäras in i framtiden som stråk av ljus, en spegelskärva som reflekterar himlen eller en ikon med djup bakom djup i sina uttryck.
Jag vill dela en dikt om metaforen – bilden eller kanske ikonen, som berättar om en verklighet som större än vad den ser ut. CS Lewis har i sin Narniaboksvit ett skåp, kanske som ett gammaldags klädskåp, i barnens rum, där innanför öppnar sig främmande världar som barnen besöker.
Metaforen
Den genomskinliga bilden,
ett fönster, en spegellik ikon,
ett skåp hos CS Lewis –
dörren till en annan värld.
Luftig som spindelns nät
med stora maskor,
men saknar inte fästpunkter
i handfast slaget tegel
Metaforens många skikt
får inte blåsas till damm,
möjligen till en glaspjäs –
tindrande av himlens alla färger
ändå flyktig så att den kan ses
från alla håll, på alla platser
underifrån och ovanifrån,
inifrån och utifrån.
Metaforen är liksom en Människans Higgsatom. Konkret och bergfast som urberget, men samtidigt rörlig som en svala som jagar sitt byte. Ett svart hål som samlar energier, med dragningskraft på allt omkring dem. I universum finns en dragningskraft som håller tillvaron samman – vi har en förmåga att dela upp, fragmentarisera.
Helgonens dag är en glugg mot himlen. Inte av etisk perfektion (den är en utopi), men öppningen som GUD söker mellan det mänskliga – som drömmer sitt ideal – och himlen som för evigt förlovat sig med det skapade, satt sina avtryck i sin Skapelse.
Död
Bibeln rör sig med dimensioner av död som vi inte omedelbart tar till oss. Den Stora Döden är att ha kommit bort från GUD, halkat ur GUDs vilja, inte leva i samklang med Alltet. Denna oförmåga att vara det vi är tänkta att bli är den Stora Synden, en skilsmässa från GUD. Den kroppsliga döden är då evigheten omfamnar oss.
Dessa storverkligheter kan beskrivas tekniskt. Hjärt- och hjärnaktivitet berättar om tillståndet. Ondskans grepp om oss visar avståndet till GUD. Men oftast är det mycket mera vagt. Eller kanske snarare mångdimensionellt. Vi lever längs linan som sträcker sig mellan liv och död, död och liv. Livet är större.
Den ena döden kan vi undvika, genom att leva nära GUD. Den andra är oundviklig, men för oss närmare GUD.
Uppståndelse
Uppståndelsen är Bibelns stora metafor för det gränslösa. För det som inte utgör en gravens bortre parentes. Livet sätts in i ett sammanhang som gör det större, snarare det än längre.
Metaforen uppståndelse är en av de dimensioner som Jesus Messias visade för oss. Du död var är din seger? Du död var är din udd? undrade Paulus. (1 Kor 15). När Jesus gick ut graven var det inte främst döden som besegrades, men själva intigheten, förruttnelsen eller förgängligheten. Livet hade återfått den spänst som ordet sökt i alla tider – idag kanske vi förstår det allra bäst genom metaforen kretsloppet. Livet – också vårt liv – är infört i ett större sammanhang.
Liv
Helgonens liv kan tjäna som exempel. De levde så att GUD glimtade till i tillvarons mörker. Inte som den stora avtäckta planen, som la allt tillrätta, svarade på alla frågorna. Nej, just som glimtar, ett ljus i mörkret, ett hopp i tröstlösheten och en slingrande stig som tar oss genom landskapet.
Helgonen visade hur livet tänjs ut i den evighet som samlas kring GUD, den GUD som möter oss i alla livets skiften, från evighet till evighet. Den kristna tron, och säkert i grunden också annan tro, är inte en uppsättning normer, dogmer eller teser. Den är snarare vad PO Enquist kallar högerhanna. En hand att hålla, en klok kamrat att vandra med. Sökande skönheten, meningen, Livet.
Vandringen med GUD till GUD lyser denna vandringens ofta igenväxta stig genom landskapet. Det är vägen som är resans mål.
Religionens existentiella kärna är döden och frågan om meningen med det korta jordelivet och rör sig i detta gränsland mellan liv och död, den enskildes korta sammanhang och de längre tidsserierna om familj, släkt, folk och mänsklighet, och relationen med GUD.
Den existentiella frågan har en tidsaxel som sträcker sig bakåt och framåt, den greppar tiden, och längs den skalan rör sig vårt jag längs livets stora linje – från GUD till GUD. Döden är kanske just den fråga som, mer än alla andra, får oss att medvetet granska livet. Livet och döden är lika nära som inandning och utandning.
Existensen är en fråga om att stå ut med vår ensamhet. Ensamma vid själva livsbrunnen, som handen som sist och slutligen avgör om vi ska ge eller ta emot. Öppna sig eller slutas.
livskällan
Ljudet av liv växer bland stenarna,
vattnet rinner upp från en underjordisk källa –
möter luften och hela skapelsens andning,
svarar ljuset med en doft av friskhet.
Liv möter liv, det skapande undret
föder förnyelse och förnyar meningen
i mossan som blöter sin fot, tar emot ljuset
och sträcker sig mot himlar som ingen når.
Ljudet av liv sjunger längs bäcken,
vidgas till ett brusande vatten
och kastar sig utför bergets sidor
till slättens hungriga, törstiga marker
som längtar näringen, får frön att gro,
sträcker sig genom de översta jordlagren
och griper luftens värme, äter av
fotosyntesen, som håller allt samman.
Intet är annorlunda med människors barn –
så utgör vi en enda kropp i Kristus –
lemmar, till för varandra, och får liv
att gro och grönska, växa samman.
"Helgon är de som i liv, i väsen och handling, klart och tydligt visar att Gud lever", sa Nathan Söderblom.
Kanske är FNs klimatpanel sådana helgon. De som nu visar så tydligt hur vi människor, alla tillsammans, utgör trådar i livsvarpen som spänts runt Skapelsen. I det djupaste beroendet, också av varandra.
Eller de fredstörstande som ropar efter fred i en osäker värld, de som flyr eller slås ned av oförsonlighet eller riskerar gå under i trycket från inskränkt nationalism.
Eller de som envist vägrar inordna sig i tidens ordningar med kommersiella eller andra kortsiktiga moden.
Eller de som vågar sina egna liv för det de tror är ännu viktigare.
Tron och mötet med GUD kan bara bäras in i framtiden som stråk av ljus, en spegelskärva som reflekterar himlen eller en ikon med djup bakom djup i sina uttryck.
Jag vill dela en dikt om metaforen – bilden eller kanske ikonen, som berättar om en verklighet som större än vad den ser ut. CS Lewis har i sin Narniaboksvit ett skåp, kanske som ett gammaldags klädskåp, i barnens rum, där innanför öppnar sig främmande världar som barnen besöker.
Metaforen
Den genomskinliga bilden,
ett fönster, en spegellik ikon,
ett skåp hos CS Lewis –
dörren till en annan värld.
Luftig som spindelns nät
med stora maskor,
men saknar inte fästpunkter
i handfast slaget tegel
Metaforens många skikt
får inte blåsas till damm,
möjligen till en glaspjäs –
tindrande av himlens alla färger
ändå flyktig så att den kan ses
från alla håll, på alla platser
underifrån och ovanifrån,
inifrån och utifrån.
Metaforen är liksom en Människans Higgsatom. Konkret och bergfast som urberget, men samtidigt rörlig som en svala som jagar sitt byte. Ett svart hål som samlar energier, med dragningskraft på allt omkring dem. I universum finns en dragningskraft som håller tillvaron samman – vi har en förmåga att dela upp, fragmentarisera.
Helgonens dag är en glugg mot himlen. Inte av etisk perfektion (den är en utopi), men öppningen som GUD söker mellan det mänskliga – som drömmer sitt ideal – och himlen som för evigt förlovat sig med det skapade, satt sina avtryck i sin Skapelse.
Död
Bibeln rör sig med dimensioner av död som vi inte omedelbart tar till oss. Den Stora Döden är att ha kommit bort från GUD, halkat ur GUDs vilja, inte leva i samklang med Alltet. Denna oförmåga att vara det vi är tänkta att bli är den Stora Synden, en skilsmässa från GUD. Den kroppsliga döden är då evigheten omfamnar oss.
Dessa storverkligheter kan beskrivas tekniskt. Hjärt- och hjärnaktivitet berättar om tillståndet. Ondskans grepp om oss visar avståndet till GUD. Men oftast är det mycket mera vagt. Eller kanske snarare mångdimensionellt. Vi lever längs linan som sträcker sig mellan liv och död, död och liv. Livet är större.
Den ena döden kan vi undvika, genom att leva nära GUD. Den andra är oundviklig, men för oss närmare GUD.
Uppståndelse
Uppståndelsen är Bibelns stora metafor för det gränslösa. För det som inte utgör en gravens bortre parentes. Livet sätts in i ett sammanhang som gör det större, snarare det än längre.
Metaforen uppståndelse är en av de dimensioner som Jesus Messias visade för oss. Du död var är din seger? Du död var är din udd? undrade Paulus. (1 Kor 15). När Jesus gick ut graven var det inte främst döden som besegrades, men själva intigheten, förruttnelsen eller förgängligheten. Livet hade återfått den spänst som ordet sökt i alla tider – idag kanske vi förstår det allra bäst genom metaforen kretsloppet. Livet – också vårt liv – är infört i ett större sammanhang.
Liv
Helgonens liv kan tjäna som exempel. De levde så att GUD glimtade till i tillvarons mörker. Inte som den stora avtäckta planen, som la allt tillrätta, svarade på alla frågorna. Nej, just som glimtar, ett ljus i mörkret, ett hopp i tröstlösheten och en slingrande stig som tar oss genom landskapet.
Helgonen visade hur livet tänjs ut i den evighet som samlas kring GUD, den GUD som möter oss i alla livets skiften, från evighet till evighet. Den kristna tron, och säkert i grunden också annan tro, är inte en uppsättning normer, dogmer eller teser. Den är snarare vad PO Enquist kallar högerhanna. En hand att hålla, en klok kamrat att vandra med. Sökande skönheten, meningen, Livet.
Vandringen med GUD till GUD lyser denna vandringens ofta igenväxta stig genom landskapet. Det är vägen som är resans mål.
lördag 26 oktober 2013
Söndagspredikan. Tema Frälsningen.
Ungefär det här kan bli predikan i Ekenkyrkan i Kållered i morgon:
Kållered 27 okt 2013
Han vet inte hur
Mark 4:26-29
Med GUDs rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.
– han vet inte hur, vilken fantastisk text. En av Jesu allra rakaste, och kortaste liknelser. Med GUDs rike är det...
Vi kan bara ana hur människor undrade – frågan om hur GUD, och om GUD, var närvarande var den allra hetaste frågan i den Andra templets tid. Och den hade folket levt med i exilen i Babylonien, under den grekiska ockupationen under Alexander den Stores generaler, och under mackabéerna, då många började ana att den långa ökenvandringen var på väg att ta slut. Denna förväntan ligger som en rök över landskapet. Svaren var många, och olika. En del trodde GUDs närvaro närmast skulle märkas av svärden i deras händer. Prästerna trodde stenhårt på GUDs närvaro i templet, den stora byggarbetsplatsen under kung Herodes ingenjörer. Fariséerna drog snarare slutsatsen att GUD bor i sitt ord, och de bar kärnan av Torah i sina bönekläder.
Frälsningen var mer än annat en fråga om GUDs närvaro. Skulle GUD nu upprätta folket – och de det vittnesbörd som skulle övertyga alla folk? Att det fanns en stark personlig ton i detta var alldeles klart, men det handlade om riktningen för hela folket – gudsfolket.
Frälsningen var den Stora Handen som skulle rena dem, upprätta dem och leda dem till befrielse. Ytterst uttryckt som GUDs rike.
Riket
Riket kommer
rycker fram,
bryter sig in
växer långsamt som ett senapskorn
med rum för alla himmelens fåglar
som söker ro närmast GUD.
Det vill bo i oss
och i utomhuset ställer
det allt och alla i ett nytt ljus
genomlysande, inträngande och
utmanande – en alternativ sanning.
Frälsningen
är inte främst det individuella
undanryckandet från det som tiden smälter
men den nya innerligheten, Den Stora Närvaron
som smyger sig på oss som ett barn
som vill ha
vatten att dricka
när natten torkar ut all trygghet
och ropar ut i öknens nattmörker
efter en hand att hålla.
Riket kommer
rycker fram,
bryter sig in
Det liknar
inte andra riken,
saknar makthierarkier och gränsvakter
men är en brunn för törstiga getter
som klänger längs tidens hala klippor.
Tydligast manifesteras Riket
av mannen som reser sig
från sten vid sjön
och går mot Jerusalem
med sina lärjungar.
Gestaltningen av tillvarons
kärna, som får konturer
på insidan, passerar på vägen
där varochen går till sitt,
en annan värld är möjlig.
Riket kommer
rycker fram,
bryter sig in
Konturerna av GUD
beskrivs bäst i ett skissblock
med ändringsbenägna streck
som låter ögat ana en
verklighet som tränger längre in.
Av sig själv bär jorden gröda,
vi kan ingenting göra –
ändå är det just det som
avgör, att vi lagt fröet i jorden
anförtrott våra allra hetaste
önskningar åt jorden som
tar emot det och låter det gro.
Jesus kom till det folk som längtade GUDs närvaro, det nya Exodus – uppbrottet – väntade på dem. GUD skulle bli tydlig inför deras ögon. En fantastisk förväntan.
Så kom GUD. Gick där på de dammiga vägarna, talade med dem, rörde vid dem... Och de förstod inte!
De såg inte GUD, all förväntan ställde sig ivägen. Fromheten gjorde dem blinda. Den Goda Viljan såg åt fel håll.
Det är detta evangelierna handlar om. Då. Och nu. Då. Som nu.
Utmaningarna är lika dramatiska för oss idag. Jag skulle vilja skildra det i tre perspektiv:
Känna igen – folket trodde att ockupationen av de främmande makterna, en personifierad och systematiserad ondska, var straffet som drabbade dem för ohörsamhet, olydnad och brister i efterlevnad. Det är profeternas samlade berättelse. Befrielsen handlade dock samtidigt om något större som något mer innerligt: Nämligen den urgamla, och alltid aktuella, frågan om hur en människa skulle leva i GUDs vilja. Varför gömmer du dig? – är GUDs första fråga. När Jesus förlät synder gjorde han det som bara kunde ske i templet. Det var en GUD som sprängde gränser.
Känna av – beröringen av GUDs närvaro genom Jesus är GUDs stora tillmötesgående. Jesus blev som en av oss, och kände som vi: Övergivenhet, ensamhet, sveket, misstron, självupptagenheten... Den medlidande guden är den andra dimensionen. GUD såg sitt folk under tryck, och sände sin frälsning. Uttåget ur Egypten är metaforen: Ett slavfolk blir fria, den nya nationen tar form. Den är embryonal – kan inte vara något annat – den nya verkligheten (GUDs rike) bryter in med sin totala Annorlundahet.
Känna på – det var ingen triumfvagn som förde Jesus till Jerusalem. Han kom på en åsna. Men det var tillräckligt tydligt för Hosiannaropen, som dock snart bytes mot ropen: Korsfäst! Uttydningen av den stora segern sker redan i Getsemane. Gånge denna kalk ifrån mig, men ske inte som jag vill, men som Du vill. Tronen blir ett kors. Sedan dess har kyrkan försökt tyda det i makttermer. Idag ska du vara med mig i paradiset, sa Jesus till korskollegan. Fick någon annan höra just det? Det är det tredje budskapet, tecknet på GUDs rike. Du måste födas på nytt. Ikläd dig den nya människan, ja ikläd dig herren Kristus.
GUDs rike är den alternativa verkligheten, alla är medbjudna. Jag tror inte att det är bekännelse som är dörren, men erkänsla. Eller kanske medkänsla. GUDs hjärta klappar vid tårar. Riket är nära när sorgen över vår brist är större än vår längtan till hybris.
Frälsningen kommer med GUDs rike, då Kristus blir allt och i alla.
Kållered 27 okt 2013
Han vet inte hur
Mark 4:26-29
Med GUDs rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.
– han vet inte hur, vilken fantastisk text. En av Jesu allra rakaste, och kortaste liknelser. Med GUDs rike är det...
Vi kan bara ana hur människor undrade – frågan om hur GUD, och om GUD, var närvarande var den allra hetaste frågan i den Andra templets tid. Och den hade folket levt med i exilen i Babylonien, under den grekiska ockupationen under Alexander den Stores generaler, och under mackabéerna, då många började ana att den långa ökenvandringen var på väg att ta slut. Denna förväntan ligger som en rök över landskapet. Svaren var många, och olika. En del trodde GUDs närvaro närmast skulle märkas av svärden i deras händer. Prästerna trodde stenhårt på GUDs närvaro i templet, den stora byggarbetsplatsen under kung Herodes ingenjörer. Fariséerna drog snarare slutsatsen att GUD bor i sitt ord, och de bar kärnan av Torah i sina bönekläder.
Frälsningen var mer än annat en fråga om GUDs närvaro. Skulle GUD nu upprätta folket – och de det vittnesbörd som skulle övertyga alla folk? Att det fanns en stark personlig ton i detta var alldeles klart, men det handlade om riktningen för hela folket – gudsfolket.
Frälsningen var den Stora Handen som skulle rena dem, upprätta dem och leda dem till befrielse. Ytterst uttryckt som GUDs rike.
Riket
Riket kommer
rycker fram,
bryter sig in
växer långsamt som ett senapskorn
med rum för alla himmelens fåglar
som söker ro närmast GUD.
Det vill bo i oss
och i utomhuset ställer
det allt och alla i ett nytt ljus
genomlysande, inträngande och
utmanande – en alternativ sanning.
Frälsningen
är inte främst det individuella
undanryckandet från det som tiden smälter
men den nya innerligheten, Den Stora Närvaron
som smyger sig på oss som ett barn
som vill ha
vatten att dricka
när natten torkar ut all trygghet
och ropar ut i öknens nattmörker
efter en hand att hålla.
Riket kommer
rycker fram,
bryter sig in
Det liknar
inte andra riken,
saknar makthierarkier och gränsvakter
men är en brunn för törstiga getter
som klänger längs tidens hala klippor.
Tydligast manifesteras Riket
av mannen som reser sig
från sten vid sjön
och går mot Jerusalem
med sina lärjungar.
Gestaltningen av tillvarons
kärna, som får konturer
på insidan, passerar på vägen
där varochen går till sitt,
en annan värld är möjlig.
Riket kommer
rycker fram,
bryter sig in
Konturerna av GUD
beskrivs bäst i ett skissblock
med ändringsbenägna streck
som låter ögat ana en
verklighet som tränger längre in.
Av sig själv bär jorden gröda,
vi kan ingenting göra –
ändå är det just det som
avgör, att vi lagt fröet i jorden
anförtrott våra allra hetaste
önskningar åt jorden som
tar emot det och låter det gro.
Jesus kom till det folk som längtade GUDs närvaro, det nya Exodus – uppbrottet – väntade på dem. GUD skulle bli tydlig inför deras ögon. En fantastisk förväntan.
Så kom GUD. Gick där på de dammiga vägarna, talade med dem, rörde vid dem... Och de förstod inte!
De såg inte GUD, all förväntan ställde sig ivägen. Fromheten gjorde dem blinda. Den Goda Viljan såg åt fel håll.
Det är detta evangelierna handlar om. Då. Och nu. Då. Som nu.
Utmaningarna är lika dramatiska för oss idag. Jag skulle vilja skildra det i tre perspektiv:
Känna igen – folket trodde att ockupationen av de främmande makterna, en personifierad och systematiserad ondska, var straffet som drabbade dem för ohörsamhet, olydnad och brister i efterlevnad. Det är profeternas samlade berättelse. Befrielsen handlade dock samtidigt om något större som något mer innerligt: Nämligen den urgamla, och alltid aktuella, frågan om hur en människa skulle leva i GUDs vilja. Varför gömmer du dig? – är GUDs första fråga. När Jesus förlät synder gjorde han det som bara kunde ske i templet. Det var en GUD som sprängde gränser.
Känna av – beröringen av GUDs närvaro genom Jesus är GUDs stora tillmötesgående. Jesus blev som en av oss, och kände som vi: Övergivenhet, ensamhet, sveket, misstron, självupptagenheten... Den medlidande guden är den andra dimensionen. GUD såg sitt folk under tryck, och sände sin frälsning. Uttåget ur Egypten är metaforen: Ett slavfolk blir fria, den nya nationen tar form. Den är embryonal – kan inte vara något annat – den nya verkligheten (GUDs rike) bryter in med sin totala Annorlundahet.
Känna på – det var ingen triumfvagn som förde Jesus till Jerusalem. Han kom på en åsna. Men det var tillräckligt tydligt för Hosiannaropen, som dock snart bytes mot ropen: Korsfäst! Uttydningen av den stora segern sker redan i Getsemane. Gånge denna kalk ifrån mig, men ske inte som jag vill, men som Du vill. Tronen blir ett kors. Sedan dess har kyrkan försökt tyda det i makttermer. Idag ska du vara med mig i paradiset, sa Jesus till korskollegan. Fick någon annan höra just det? Det är det tredje budskapet, tecknet på GUDs rike. Du måste födas på nytt. Ikläd dig den nya människan, ja ikläd dig herren Kristus.
GUDs rike är den alternativa verkligheten, alla är medbjudna. Jag tror inte att det är bekännelse som är dörren, men erkänsla. Eller kanske medkänsla. GUDs hjärta klappar vid tårar. Riket är nära när sorgen över vår brist är större än vår längtan till hybris.
Frälsningen kommer med GUDs rike, då Kristus blir allt och i alla.
söndag 20 oktober 2013
Nattens bilder
hjärnan inställd på tal som ska hållas, bilder som ska målas...
Den nya estetiken
Modebyte på catwalken
kort istället för långt,
pastell ersätter grått,
mindre smalt, mer normalt
nej, det handlar inte om
modenycker och nya
marknader. Istället
borrar sig frågan
inpå bara skinnet.
Hur talar vi om GUD
i en ny tid, då maktkaklet
ramlat i stengolvet
och krossats till mosaik
och ingen finner mönstret
som ligger rättvänt och
uppochned i dammet där
de flesta bara går förbi,
med ögonen fästa långt bort
för att inget se.
Bilden kan anas bara av dem
som inte ser, de vanliga orden,
höras av henne som lyssnar på nytt,
röras av honom som känner såren
och känner igen lukten av blod.
Den nya estetiken målas på
skinn, en tatuering av kärlek –
bara som en antydan,
om djupen i en människas
ingångna sandal.
Den nya estetiken
Modebyte på catwalken
kort istället för långt,
pastell ersätter grått,
mindre smalt, mer normalt
nej, det handlar inte om
modenycker och nya
marknader. Istället
borrar sig frågan
inpå bara skinnet.
Hur talar vi om GUD
i en ny tid, då maktkaklet
ramlat i stengolvet
och krossats till mosaik
och ingen finner mönstret
som ligger rättvänt och
uppochned i dammet där
de flesta bara går förbi,
med ögonen fästa långt bort
för att inget se.
Bilden kan anas bara av dem
som inte ser, de vanliga orden,
höras av henne som lyssnar på nytt,
röras av honom som känner såren
och känner igen lukten av blod.
Den nya estetiken målas på
skinn, en tatuering av kärlek –
bara som en antydan,
om djupen i en människas
ingångna sandal.
söndag 13 oktober 2013
Predikan
Tacksägelsedagen 13 okt 2013
När GUDs Rike marscherar blomstrar det i dikena.
Guds Rike kommer med en ny musik.
En ny ton hörs över det Heliga landet.
Stumma talar. Lama går. Blinda ser.
Syndare benådas, de betryckta frias.
Människor såg - men tycktes ändå inte se.
De begapade undret -
men undrade över vem mannen var.
Guds Rike bryter in -
men andra rikens realitet
dominerar bilden.
Det såg inte ut som en seger.
Syntes tvärdö på ett kors.
*** *** ***
Vi talade förra veckan om symbolerna. Templet, Kungen. De som skulle bära heligheten: GUD, i hanterbara storheter. Men som istället kom att stå i vägen för GUD. Skymde sikten. Teologen NT Wright talar om Jesus som det nya, mobila templet. Synder kunde förlåtas, en beröring av GUD var möjlig. Det som normalt skedde och hörde hemma i templet flyttades ut på gatan. Genom Jesus kom GUD nära. Ett nytt liv var möjligt. Ett nytt hopp bodde bland människorna.En aning av GUD.
Det är genom denna trådsmala glugg vi kikar. I vårt inre anas den nya tonen. Men där finns så mycket larm att undret dunstar, tunnas ut i obegriplighet.
JESUS gestaltade Riket. Det nya. Det annorlunda. Ännu två tusen är senare har vi inte dyrkat upp bilderna som blivit så överladdade med kyrkans makt. Språket och bilderna har kletat sig fast vid skönheten, dolt henne, förvanskat henne: Den nya annorlundaheten.
För att Jesu uppdrag skulle bli begripligt gick han in i den förväntan som då rådde. Tydningsmönstren var nedladdade i folkets berättelser sedan, bakåt, långt bak: Jesaja, David, Mose, Abraham och Noa. Folket levde med dessa berättelser. Ja, de var dessa berättelser. Deras stora fråga då, som nu, var: Hur är en människa en riktig jude? Vad är det judiska i mitt liv? (I kristendomen, sa en man i teveprogrammet igår om den judiska historien, handlar det om tro, i Islam om lydnad - den diskussionen skulle jag vilja delta i och försöka djupna.)
Dock, folket längtade efter GUD, spejade mot framtidshorisonten, men de såg inte att GUD hade kommit. Och nu gick där på vägen mitt framför dem. Så var det då. Är det så också nu?
När GUDs Rike marscherar blomstrar det i dikena. Det är inte helt sannolikt att det blir som i drömmarna (att vi helt enkelt inte förstår), det klär inte längtan i realitet, orden hade inte räckt till, men de som ser ser att allt blivit nytt - alldeles nytt, otroligt nytt.
Vi lever själva med vår repetitiva bild av tiden. Den roterar som ett självspelande piano: Årstider, högtider, sådd och skörd, liv och död. Vi sänder ett tack till GUD för skörden, för lönen, för pensionen, för mat på bordet. Och vi anar att vi har GUD att tacka för vårt liv - ett liv med GUD.
Men det nya bryter inte igenom. Skapelsens och försoningens stora realitet kvarstår som en teoretisk och vacker idé. Vi talar om den, klär oss i den, kanske koketterar med den, men den genomsyrar inte våra liv.
Paulus - som själv kämpade som vi, och alla människor, i alla tider - ger oss två exempel. Det ena är när han i 1 Kor 11:17-22, undervisar om nattvarden, det andra är när han beskriver konflikten med Petrus, skildrad i Gal 2.
Om den ena eller andra vägen till GUD hade varit möjlig hade inte Kristus behövt dö. Gal 2:21.
De orden står som ett spjut och vibrerar mitt i våra sår. Livet är bara möjligt att leva och tyda därifrån. Vi tillber inga läror, och ingen from idé. Vi är ett folk på vandring, i tro på Livets GUD.
Jesus delade inte en teori med oss. Han delade ett bröd.
Charles Wesley uttrycker det solklart, med hjälp av Anders Frostensson: Skapelsen ska nå fulländning, genom oss och våra liv, när vi tar emot den frälsning, som förvandlar oss till dig.
Min fråga till mig, och dig, är enkel: Tror vi det? (Fulländning, frälsning, liv)
När GUDs Rike marscherar blomstrar det i dikena. GUD gör sitt. När gör vi vårt?
Gudsriket drog fram i Palestina då. I marginalen. Tecken och under sjöng Rikets sång. Men till och med det, som symboliserade skaparkraften, blev föremål för vår vördnad, eller längtan, inte Riket. Mitt i uppfyllelsen längtade man mot den dagen det skulle ske. Folket såg inte undret för att de väntade på undret.
Födelsen, vandringen, orden, resan upp till Jerusalem, korset, den tomma graven, himmelsfärden: Allt har skett, vi vittnar om det för varandra. Ändå är det som om vi fortfarande knappt står i portgången till vår resa. Den nya ton Jesus bar med sig skorrar i en annan tonart än den jordiska. Den kräver vår musikalitet, eller kanske en omvändelse.
Älska din nästa som dig själv. Orden var urgamla. Ouppfyllda. Ständigt ouppfyllda.
Läs Fil 2:
Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras.
Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.
När GUDs Rike marscherar blomstrar det i dikena.
Lev i samma kärlek...
- Posted using BlogPress from my iPad
När GUDs Rike marscherar blomstrar det i dikena.
Guds Rike kommer med en ny musik.
En ny ton hörs över det Heliga landet.
Stumma talar. Lama går. Blinda ser.
Syndare benådas, de betryckta frias.
Människor såg - men tycktes ändå inte se.
De begapade undret -
men undrade över vem mannen var.
Guds Rike bryter in -
men andra rikens realitet
dominerar bilden.
Det såg inte ut som en seger.
Syntes tvärdö på ett kors.
*** *** ***
Vi talade förra veckan om symbolerna. Templet, Kungen. De som skulle bära heligheten: GUD, i hanterbara storheter. Men som istället kom att stå i vägen för GUD. Skymde sikten. Teologen NT Wright talar om Jesus som det nya, mobila templet. Synder kunde förlåtas, en beröring av GUD var möjlig. Det som normalt skedde och hörde hemma i templet flyttades ut på gatan. Genom Jesus kom GUD nära. Ett nytt liv var möjligt. Ett nytt hopp bodde bland människorna.En aning av GUD.
Det är genom denna trådsmala glugg vi kikar. I vårt inre anas den nya tonen. Men där finns så mycket larm att undret dunstar, tunnas ut i obegriplighet.
JESUS gestaltade Riket. Det nya. Det annorlunda. Ännu två tusen är senare har vi inte dyrkat upp bilderna som blivit så överladdade med kyrkans makt. Språket och bilderna har kletat sig fast vid skönheten, dolt henne, förvanskat henne: Den nya annorlundaheten.
För att Jesu uppdrag skulle bli begripligt gick han in i den förväntan som då rådde. Tydningsmönstren var nedladdade i folkets berättelser sedan, bakåt, långt bak: Jesaja, David, Mose, Abraham och Noa. Folket levde med dessa berättelser. Ja, de var dessa berättelser. Deras stora fråga då, som nu, var: Hur är en människa en riktig jude? Vad är det judiska i mitt liv? (I kristendomen, sa en man i teveprogrammet igår om den judiska historien, handlar det om tro, i Islam om lydnad - den diskussionen skulle jag vilja delta i och försöka djupna.)
Dock, folket längtade efter GUD, spejade mot framtidshorisonten, men de såg inte att GUD hade kommit. Och nu gick där på vägen mitt framför dem. Så var det då. Är det så också nu?
När GUDs Rike marscherar blomstrar det i dikena. Det är inte helt sannolikt att det blir som i drömmarna (att vi helt enkelt inte förstår), det klär inte längtan i realitet, orden hade inte räckt till, men de som ser ser att allt blivit nytt - alldeles nytt, otroligt nytt.
Vi lever själva med vår repetitiva bild av tiden. Den roterar som ett självspelande piano: Årstider, högtider, sådd och skörd, liv och död. Vi sänder ett tack till GUD för skörden, för lönen, för pensionen, för mat på bordet. Och vi anar att vi har GUD att tacka för vårt liv - ett liv med GUD.
Men det nya bryter inte igenom. Skapelsens och försoningens stora realitet kvarstår som en teoretisk och vacker idé. Vi talar om den, klär oss i den, kanske koketterar med den, men den genomsyrar inte våra liv.
Paulus - som själv kämpade som vi, och alla människor, i alla tider - ger oss två exempel. Det ena är när han i 1 Kor 11:17-22, undervisar om nattvarden, det andra är när han beskriver konflikten med Petrus, skildrad i Gal 2.
Om den ena eller andra vägen till GUD hade varit möjlig hade inte Kristus behövt dö. Gal 2:21.
De orden står som ett spjut och vibrerar mitt i våra sår. Livet är bara möjligt att leva och tyda därifrån. Vi tillber inga läror, och ingen from idé. Vi är ett folk på vandring, i tro på Livets GUD.
Jesus delade inte en teori med oss. Han delade ett bröd.
Charles Wesley uttrycker det solklart, med hjälp av Anders Frostensson: Skapelsen ska nå fulländning, genom oss och våra liv, när vi tar emot den frälsning, som förvandlar oss till dig.
Min fråga till mig, och dig, är enkel: Tror vi det? (Fulländning, frälsning, liv)
När GUDs Rike marscherar blomstrar det i dikena. GUD gör sitt. När gör vi vårt?
Gudsriket drog fram i Palestina då. I marginalen. Tecken och under sjöng Rikets sång. Men till och med det, som symboliserade skaparkraften, blev föremål för vår vördnad, eller längtan, inte Riket. Mitt i uppfyllelsen längtade man mot den dagen det skulle ske. Folket såg inte undret för att de väntade på undret.
Födelsen, vandringen, orden, resan upp till Jerusalem, korset, den tomma graven, himmelsfärden: Allt har skett, vi vittnar om det för varandra. Ändå är det som om vi fortfarande knappt står i portgången till vår resa. Den nya ton Jesus bar med sig skorrar i en annan tonart än den jordiska. Den kräver vår musikalitet, eller kanske en omvändelse.
Älska din nästa som dig själv. Orden var urgamla. Ouppfyllda. Ständigt ouppfyllda.
Läs Fil 2:
Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras.
Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.
När GUDs Rike marscherar blomstrar det i dikena.
Lev i samma kärlek...
- Posted using BlogPress from my iPad
torsdag 10 oktober 2013
lördag 5 oktober 2013
GUDs makt
(Dagens text: Johannes evangelium, kap. 9. Dagens tema Trons kraft)
Ytterst var det GUDs makt som var Jesu sändning, liv och syfte. Skapelseropets: Liv bli till, ekade ännu över jorden. Den mäktigaste talar, med ljud av det späda barnets gråt, med kärlekens stumma språk av handling, och med vägen som gjorde mödan värd, som slutade, eller började, vid ett kors.
Det är denna nyanskalibrering jag kallar Den Nya Estetiken. Det är de stora pompösa sanningarna, som vi knappast kan härbärgera, och den innerliga tonen av vänskap, som tillsammans bildar livsackordet. Och där människan har gått så gruvligt vilse genom tusentals år.
Den som är blind ska få se, de som ser ser inget.
Den som är störst ska vara de andras tjänare.
Den som är först ska bli sist.
Ändå är detta Erövrarens språk. Hans, som vill bli allt och i alla. (Kol 3:11)
Balansakt
En tunn lina är spänd
genom landskapet
som en tvättlina,
eller gränswire
kanske polisens avspärrning
med blåvita band.
Livets balansaktris
går på linan
lätt som en ballerina
tung som livet
GUD
Tillvarons tyngsta namn
flyktig som morgonens dimma
genomskinlig som en spindels nät
har allt, och Alltet, i sin hand
men beredd att låta det
lyfta som en trettiograms grönfink.
TEMPEL
Nästan överdådigt indränkt
i helighet och luftiga metaforer
präster rör sig över heligt golv
Ändå bara ett hus byggt
av mänsklig hand.
HELIGHET
Oberörbar som en het eldslåga
flyktande som en tanke
upphöjd över allt och alla
men nära som hjärtat som slår
och handen som söker min hand.
GUDs RIKEs STORHET
Född i urtidens morgon, skapelsetidig,
beständig som en klippa
vidfamnad som sommarens himmel
och litet som ett senapskorn
som gror och växer långsamt,
bara långsamt.
JESUS
Han kom för att berätta och gestalta,
bilderna slogs upp som i ett modernt galleri
där vi vandrar genom salar
som sträcker sig genom årtusenden
och plötsligt är Han där,
och tvättar våra fötter.
Den tunna linan är spänd genom landskapet
På ena sidan: Högstämt och gravallvarligt.
På den andra en sommarens lek
genom grönskande hagar
där lärkan sjunger sitt
halleluja.
Livets balansaktris går på linan,
lätt som en ballerina, tung som livet
JESUS - Mästaren - sjöng vår frihets sång
spikad vid ett kors.
Jesus mötte bilderna som byggde Drömmen. Frihet från romarna, GUD åter på plats i deras mitt, den befriande guden som en gång hade lett sitt folk ut ur Egypten. Det Exodus som i varje tid påminde om Den Heliges Närhet - och folket som samtidigt erinrade sig om löftena: Allt vad Herren har sagt vill vi göra och lyda. Men då, som nu, är det så lätt att metaforerna, de tunga symbolerna, ställer sig i vägen för de symboliserar. Templet var bilden av den närvarande guden, men blev helighetsskikt som skymde sikten. Messias var befriaren, men det var så svårt att se vad de behövde befrias ifrån.
Ännu rådde exilen. Det heliga rummet var inte möblerat. GUD var ännu inte där! Den romerska ockupation och folkets ofrihet tyddes som tyngden av GUDs straff. Ingen visste längre hur de skulle få Röda havets vatten att öppna sig för dem.
Folket levde i berättelsen, berättelsen var folket. Deras öron var uppspärrade och öppna - men de hörde inte Jesus. Deras ögon stod på vid gavel, men de såg inte.
Allvaret i den är berättelsen, och i alla berättelser, är att de landar i vårt knä. Vi som inte ser, inte hör.
Kungen kom, och lämnade. Ett tomt kors står kvar, och en tom grav där vi kan luta oss in.
(Om detta ska vi tala med varandra om i Centrumkyrka i Kållered, och på nätet, hösten och vintern 2013-2014.)
- Posted using BlogPress from my iPad
torsdag 12 september 2013
Wright (bättre korrläst)
The (W)Right Perspective on Jesus. NT Wright 130910 fm, ÖTH
60 böcker. den senaste på svenska. Jesus - helt enkelt.
2 centrala dimensioner. Jesus och GUDs Rike respektive Jesus och korset. Där ligger det svåra och stora sammanhanget. GUD blir Kung genom Jesus - denna återkomst på tronen står i fokus för Jesu tids judendom. Men det är ett strängt taget helt Annorlunda rike som kommer med Jesus.
Judarna ville ha GUD som kung, det var revolutionärt, inte minst under ockupationerna. De ville ha rättvisa. Det var en djup och utbredd längtan.
160 fKr. Motståndet var Syrien. Mackabeerna. Renade templet. Upprättade Israel. Detta var exempel på vad GUD kunde göra. Ändå inte follbordat, komplett. Talet om GUDs Rike från Jesus väckte denna lust. Läs 1 Mack 2 så får du en tydlig bild av denna längtan.
132 Bar Kochba. Stjärnans son (Messias). Sista judiska revolten. Skapade en ny kalender. År 1 i den nya tiden, GUDs rikes tid. Om, eller då, GUD kommer att inta templet. "The end has come but not completed. Present agies, the age to come." Två tider samtidigt.
En levande bild av GUD som revolutionären - som skapade rättvisa åt sitt folk.
Rom ville fred, den romerska freden: Inga käppar i hjulen.
Med Jesus, och redan från Johannes döparen, blir denna förväntan gestaltad. Det är framtiden som kröns i nuet. Johannes döpte i Jordan, det var en signal om det nya Exodus (det var ju den vägen Josua kom).
Det handlade om att återberätta och återskapa Exodus. Folket väntade att GUD skulle göra det igen. På Jesu tid fanns bilden av att exiltiden fortsatt gällde. Folket levde i tro på det som ännu inte hänt. Dan 9.
490 år, sedan Daniel, så räknades med årsveckorna. Esseerna trodde det skulle ske vid Jesu tid.
Det Jesus gjorde mättes från detta perspektiv. Miraklen (tecken på att GUD handlade) var tecken på att GUD höll på att bli Kung: Den Nya Skapelsen stod för dörren.
Jesus gjorde det som normalt gjordes i Templet. GUD hade flyttat ut på gatan. Jesu liknelser var bilder av hur Jesus ville öppna nya kapitel i det judiska folkets berättelser. Ofta som svar på frågan: Vem är du? Vem tror du att du är? Med vems auktoritet gör du detta?
GUDs Rike kommer, griper in, sträcker sig ut. Men det bärs av en annorlundahet.
Såningsmannen: Jes, Jer... Att rädda folket var att så ut, för ny frukt. "God as a farmer." Men det kommer inte att funka som ni tror. En del ger god frukt. Det är nu tid för GUD att bli kung. Men det är annorlunda. Jesus ger sina motbilder mot felaktiga förväntningar.
"My Kingdom is not from this world, but for this world." Det var Jesu budskap. Kritik mot falska förväntningar av Riket. Ett nytt sätt att vara människa. "Follow me: Die and resurrect."
Teologin menade att GUD hade lämnat - övergivit - folket, pga deras synd. Nu förväntades GUD som kommande, det var Messiasbilden. Läs Jes 40. "All flesh will see it." Och vidare i Jes 40-53. GUD fyllde tabernaklet, Salomos tempel. Sedan dess hade det inte skett. Hur skulle det bli när GUD kom tillbaka?
Jesus talar om det, tex i Luk 19. Kungen har varit på resa... Detta var den judiska samtida bilden, men nu hade Jesus kommit. "GOD is back."
Jesus som Messias: Fanns många bilder. Kriterierna var:
1. Gör något för att sätta hedningarna - de ogudaktiga - på plats.
2. Upprätta Jerusalem.
3. Templet (GUD skulle ju bo där).
Men Jesus läste detta på ett annat sätt: Jesus både fyllde Messiasförväntningarna och fyllde dem inte (eller gjorde det i vart fall på ett annat sätt).
Särskilt tydligt och dramatiskt blir det i fråga om huruvida de skulle få ihop bilderna av Kung och kors. De kunde inte begripa det. Vi ser korset som något som räddar oss från världen. Jesu poäng var att de båda hängde ihop: kung-kors. Detta var det nya Exodus. Den nya Annorlundaheten = Kingdom of GOD. Allt var delar av den nya "förpackning".
Jesus kom till Jerusalem i Pesach-tid. Och visade: Så här blir GUD Kung. Folket trodde verkligen att Skaparen gett sitt folk ett land, Jerusalem och Tempel. Men det vara egentligen bara "images". Bilder av GUDs närvaro. Men Templet, som bild tar över irl. Striden om Templet blir därför en centralfråga.
Jesus och nattvarden: Istället för de vanliga "Passover-orden" talade Jesus om sig själv. Jesus gav dem inte en teori, han gav dem mat. Vi har gjort det till en teori. "Tight pact, symbolic, a presence of Everything. Just not believe it, share it."
Himmel och jord hör ihop. Exodussymbolen får sin nya tydning just genom dopet - genom vatten. Från slaveriet till ett folk, samlade kring sin GUD.
Folket levde i Boken på ett sätt som vi bara kan drömma om.
Wright menar att det finns tre dimensioner av Jesus som vi måste hålla ihop och se samman:
Messias
Tjänare
Gudomlig
Han menar vidare att den judiska bilden av folket egentligen inte var exklusivt, inomjudiskt, men de var förebilder för alla folk. Genom dem skulle alla välsignas.
Saligprisningarna är ett bra exempel, en bild av hur GUD välsignar, dvs genom människor som gör fred etc... Detta är, menar Wright: "Images of the Kingdom of GOD."
Jesus, på väg till korset, drar alla dessa "images" tillsammans.
GUD skulle döma världen och Jesus stod först och lät det ske: Det är Korset.
Anklagelserna gick ut på att visa att Jesus var en misslyckad figur - a failure. Men detta var ju egentligen en bild av detta nya Rike.
Känslan spreds: Vi har gett vårt stöd åt fel kille. Om du nu är GUDs Son, hjälp dig själv och hjälp oss. Men Jesus stannade på korset för att han VAR GUDs Son.
Den Ultimativa messianska uppgiften var att vara tjänare. Men Jesus var samtidigt just gudomlig.
"Gospel - the climax of the story from Exodus - of the Kingdom of GOD. GOD is coming back." Så berättar evangelisterna - som berättar berättelsens sammanhang. De ser sammanhanget: för Israel, med Israel för världen. Världen skulle välsignas - få syn på GUD genom dem.
"A different kind of Kingdom. Jesus the Composer." Kyrkan ska nu lära sig sjunga. "We are designed to be part of the longer Narrative. The ultimate defeat of the Evil." Segern är vunnen, vi behöver inte göra det igen.
Min kommentar: Wright läser påtagligt evangelieberättelserna från ett paulinskt perspektiv. Är han medveten om det? (Klart han är!) Läser han därmed in mer i evangelierna än där finns? Innebär det att han bortser från de spänningar son finns mellan olika skolor/fraktioner/tolkningar? Eller är det bara ett taktiskt övervägande?
Jag tror att han läser rätt.
The (W)Right Perspective on Paul. NT Wright 130910, em
"Överallt kring Paulus blev det konflikt. Dit jag går serveras tea", sa en engelsk biskop.
P tillhandahåller ett judiskt perspektiv, för hela världen.
P var farisé. Extrem. Frihetskämpe. Seloter. "Devoted." Torah kom att betyda mycket för exiljudarna under århundraden före Jesus. Torah blev ett slags mobilt tempel. Ett kosmos - med en aning av GUD. Att vända sig mot Torah var som att förneka GUD.
Kristna. A new Exodus. Exiltiden har blivit utmanad genom Jesus. Flera ex som P använder: Adam och Eva, Egypten, och exilen. GUDs straff. Återknytningen är förlåtelse, upprättelse.
Jes 11: GUD handlar för världen genom Israel. GUD och Skapelsen (Hela världen). Ps 2, 72, 89 "A jewish vision for the world." Detta var meningen med Messias. Detta är Ps läsning av Jesus. "World History changed through Jesus."
Det GUD hade väntats göra vid slutet av tiden, sker mitt i tiden.
P knyter Abraham till Löftet. Messias fullföljer Förbundet med Abraham. (Matt gör motsvarande anknytning genom släktkrönikan, Joh genom parallellen till Skapelsen, etc).
Abraham skulle omintetgöra, eller motgöra (undo - använder Wright) Adams Synd.
De som bär lösningen på världens problem är infekterade av synden. Ex Abraham. "Jews is like all other, but more so" - citerar Wright en rabbin.
Exodus. "GOD in their midst". Lagen. De första de gör är att kvadda lagen. "The story of Jesus: echoes the Exodus theme. Exodus language."
Ecclesia: "an odd little group, strange and diverse." Men Enade i Kristus. GUD agerade genom Jesus, för att förena människorna.
Sabbat, Omskärelse, food, vem hen äter med. Det var judaism: "kept the jews separate from gentiles". Israels Messias - men en ny gemenskap. Tempel är platsen där himmel och jord möts. (Liksom Torah) och hos P blir det ecclesia - de heliga.
P omvärderade flera judiska kärnformulering. Men det handlar om att "Think jewishly". "The united community - a new way of being human."
Det var de kristnas liv som spred kristentron de första århundradena.
Wright sammanfattar kärnan i Paulus texter: Creation, Covenant, Jesus, Church
Teologi är hos P ngt som utvecklas i kyrkan för att hålla den samman och helig, och motsvarar Torah i judendomen.
Teologi (respektive Torah) är hela gemenskapens ansvar. Judarna betonar, och sammanfattar sin tro: monoteism, utvaldhet, eskatologi. Detta finns hos Paulus. Men, från sitt möte med Jesus läser han historien.
- Posted using BlogPress from my iPad
60 böcker. den senaste på svenska. Jesus - helt enkelt.
2 centrala dimensioner. Jesus och GUDs Rike respektive Jesus och korset. Där ligger det svåra och stora sammanhanget. GUD blir Kung genom Jesus - denna återkomst på tronen står i fokus för Jesu tids judendom. Men det är ett strängt taget helt Annorlunda rike som kommer med Jesus.
Judarna ville ha GUD som kung, det var revolutionärt, inte minst under ockupationerna. De ville ha rättvisa. Det var en djup och utbredd längtan.
160 fKr. Motståndet var Syrien. Mackabeerna. Renade templet. Upprättade Israel. Detta var exempel på vad GUD kunde göra. Ändå inte follbordat, komplett. Talet om GUDs Rike från Jesus väckte denna lust. Läs 1 Mack 2 så får du en tydlig bild av denna längtan.
132 Bar Kochba. Stjärnans son (Messias). Sista judiska revolten. Skapade en ny kalender. År 1 i den nya tiden, GUDs rikes tid. Om, eller då, GUD kommer att inta templet. "The end has come but not completed. Present agies, the age to come." Två tider samtidigt.
En levande bild av GUD som revolutionären - som skapade rättvisa åt sitt folk.
Rom ville fred, den romerska freden: Inga käppar i hjulen.
Med Jesus, och redan från Johannes döparen, blir denna förväntan gestaltad. Det är framtiden som kröns i nuet. Johannes döpte i Jordan, det var en signal om det nya Exodus (det var ju den vägen Josua kom).
Det handlade om att återberätta och återskapa Exodus. Folket väntade att GUD skulle göra det igen. På Jesu tid fanns bilden av att exiltiden fortsatt gällde. Folket levde i tro på det som ännu inte hänt. Dan 9.
490 år, sedan Daniel, så räknades med årsveckorna. Esseerna trodde det skulle ske vid Jesu tid.
Det Jesus gjorde mättes från detta perspektiv. Miraklen (tecken på att GUD handlade) var tecken på att GUD höll på att bli Kung: Den Nya Skapelsen stod för dörren.
Jesus gjorde det som normalt gjordes i Templet. GUD hade flyttat ut på gatan. Jesu liknelser var bilder av hur Jesus ville öppna nya kapitel i det judiska folkets berättelser. Ofta som svar på frågan: Vem är du? Vem tror du att du är? Med vems auktoritet gör du detta?
GUDs Rike kommer, griper in, sträcker sig ut. Men det bärs av en annorlundahet.
Såningsmannen: Jes, Jer... Att rädda folket var att så ut, för ny frukt. "God as a farmer." Men det kommer inte att funka som ni tror. En del ger god frukt. Det är nu tid för GUD att bli kung. Men det är annorlunda. Jesus ger sina motbilder mot felaktiga förväntningar.
"My Kingdom is not from this world, but for this world." Det var Jesu budskap. Kritik mot falska förväntningar av Riket. Ett nytt sätt att vara människa. "Follow me: Die and resurrect."
Teologin menade att GUD hade lämnat - övergivit - folket, pga deras synd. Nu förväntades GUD som kommande, det var Messiasbilden. Läs Jes 40. "All flesh will see it." Och vidare i Jes 40-53. GUD fyllde tabernaklet, Salomos tempel. Sedan dess hade det inte skett. Hur skulle det bli när GUD kom tillbaka?
Jesus talar om det, tex i Luk 19. Kungen har varit på resa... Detta var den judiska samtida bilden, men nu hade Jesus kommit. "GOD is back."
Jesus som Messias: Fanns många bilder. Kriterierna var:
1. Gör något för att sätta hedningarna - de ogudaktiga - på plats.
2. Upprätta Jerusalem.
3. Templet (GUD skulle ju bo där).
Men Jesus läste detta på ett annat sätt: Jesus både fyllde Messiasförväntningarna och fyllde dem inte (eller gjorde det i vart fall på ett annat sätt).
Särskilt tydligt och dramatiskt blir det i fråga om huruvida de skulle få ihop bilderna av Kung och kors. De kunde inte begripa det. Vi ser korset som något som räddar oss från världen. Jesu poäng var att de båda hängde ihop: kung-kors. Detta var det nya Exodus. Den nya Annorlundaheten = Kingdom of GOD. Allt var delar av den nya "förpackning".
Jesus kom till Jerusalem i Pesach-tid. Och visade: Så här blir GUD Kung. Folket trodde verkligen att Skaparen gett sitt folk ett land, Jerusalem och Tempel. Men det vara egentligen bara "images". Bilder av GUDs närvaro. Men Templet, som bild tar över irl. Striden om Templet blir därför en centralfråga.
Jesus och nattvarden: Istället för de vanliga "Passover-orden" talade Jesus om sig själv. Jesus gav dem inte en teori, han gav dem mat. Vi har gjort det till en teori. "Tight pact, symbolic, a presence of Everything. Just not believe it, share it."
Himmel och jord hör ihop. Exodussymbolen får sin nya tydning just genom dopet - genom vatten. Från slaveriet till ett folk, samlade kring sin GUD.
Folket levde i Boken på ett sätt som vi bara kan drömma om.
Wright menar att det finns tre dimensioner av Jesus som vi måste hålla ihop och se samman:
Messias
Tjänare
Gudomlig
Han menar vidare att den judiska bilden av folket egentligen inte var exklusivt, inomjudiskt, men de var förebilder för alla folk. Genom dem skulle alla välsignas.
Saligprisningarna är ett bra exempel, en bild av hur GUD välsignar, dvs genom människor som gör fred etc... Detta är, menar Wright: "Images of the Kingdom of GOD."
Jesus, på väg till korset, drar alla dessa "images" tillsammans.
GUD skulle döma världen och Jesus stod först och lät det ske: Det är Korset.
Anklagelserna gick ut på att visa att Jesus var en misslyckad figur - a failure. Men detta var ju egentligen en bild av detta nya Rike.
Känslan spreds: Vi har gett vårt stöd åt fel kille. Om du nu är GUDs Son, hjälp dig själv och hjälp oss. Men Jesus stannade på korset för att han VAR GUDs Son.
Den Ultimativa messianska uppgiften var att vara tjänare. Men Jesus var samtidigt just gudomlig.
"Gospel - the climax of the story from Exodus - of the Kingdom of GOD. GOD is coming back." Så berättar evangelisterna - som berättar berättelsens sammanhang. De ser sammanhanget: för Israel, med Israel för världen. Världen skulle välsignas - få syn på GUD genom dem.
"A different kind of Kingdom. Jesus the Composer." Kyrkan ska nu lära sig sjunga. "We are designed to be part of the longer Narrative. The ultimate defeat of the Evil." Segern är vunnen, vi behöver inte göra det igen.
Min kommentar: Wright läser påtagligt evangelieberättelserna från ett paulinskt perspektiv. Är han medveten om det? (Klart han är!) Läser han därmed in mer i evangelierna än där finns? Innebär det att han bortser från de spänningar son finns mellan olika skolor/fraktioner/tolkningar? Eller är det bara ett taktiskt övervägande?
Jag tror att han läser rätt.
The (W)Right Perspective on Paul. NT Wright 130910, em
"Överallt kring Paulus blev det konflikt. Dit jag går serveras tea", sa en engelsk biskop.
P tillhandahåller ett judiskt perspektiv, för hela världen.
P var farisé. Extrem. Frihetskämpe. Seloter. "Devoted." Torah kom att betyda mycket för exiljudarna under århundraden före Jesus. Torah blev ett slags mobilt tempel. Ett kosmos - med en aning av GUD. Att vända sig mot Torah var som att förneka GUD.
Kristna. A new Exodus. Exiltiden har blivit utmanad genom Jesus. Flera ex som P använder: Adam och Eva, Egypten, och exilen. GUDs straff. Återknytningen är förlåtelse, upprättelse.
Jes 11: GUD handlar för världen genom Israel. GUD och Skapelsen (Hela världen). Ps 2, 72, 89 "A jewish vision for the world." Detta var meningen med Messias. Detta är Ps läsning av Jesus. "World History changed through Jesus."
Det GUD hade väntats göra vid slutet av tiden, sker mitt i tiden.
P knyter Abraham till Löftet. Messias fullföljer Förbundet med Abraham. (Matt gör motsvarande anknytning genom släktkrönikan, Joh genom parallellen till Skapelsen, etc).
Abraham skulle omintetgöra, eller motgöra (undo - använder Wright) Adams Synd.
De som bär lösningen på världens problem är infekterade av synden. Ex Abraham. "Jews is like all other, but more so" - citerar Wright en rabbin.
Exodus. "GOD in their midst". Lagen. De första de gör är att kvadda lagen. "The story of Jesus: echoes the Exodus theme. Exodus language."
Ecclesia: "an odd little group, strange and diverse." Men Enade i Kristus. GUD agerade genom Jesus, för att förena människorna.
Sabbat, Omskärelse, food, vem hen äter med. Det var judaism: "kept the jews separate from gentiles". Israels Messias - men en ny gemenskap. Tempel är platsen där himmel och jord möts. (Liksom Torah) och hos P blir det ecclesia - de heliga.
P omvärderade flera judiska kärnformulering. Men det handlar om att "Think jewishly". "The united community - a new way of being human."
Det var de kristnas liv som spred kristentron de första århundradena.
Wright sammanfattar kärnan i Paulus texter: Creation, Covenant, Jesus, Church
Teologi är hos P ngt som utvecklas i kyrkan för att hålla den samman och helig, och motsvarar Torah i judendomen.
Teologi (respektive Torah) är hela gemenskapens ansvar. Judarna betonar, och sammanfattar sin tro: monoteism, utvaldhet, eskatologi. Detta finns hos Paulus. Men, från sitt möte med Jesus läser han historien.
- Posted using BlogPress from my iPad
NT Wright
Detta är min sammanfattning av vad jag hörde. Jag tror att det framgår nedan att jag tyckte fm om Jesus var intressantast, jag menar att Wright, fast det sa han inte, läser evangelierna utifrån sin förståelse av Paulus. Detta perspektiv delar jag numera.
The (W)Right Perspective on Jesus. NT Wright 130910 fm, ÖTH
60 böcker. nu senast på svenska: Jesus - helt enkelt.
2 centrala dimensioner. Jesus och GUDs Rike respektive Jesus och korset. Där ligger det svåra och stora sammanhanget. GUD blir Kung genom Jesus - denna återkomst på tronen står i fokus för Jesu tids judendom. Men det är ett strängt taget helt Annorlunda rike som kommer med Jesus.
Judarna ville ha GUD som kung, det var revolutionärt, inte minst under ockupationerna. De ville ha rättvisa. Det var en djup och utbredd längtan.
160 fKr. Motståndet var Syrien. Mackabeerna. Renade templet. Upprättade Israel. Detta var ex på vad GUD kunde göra. Ändå inte follbordat, komplett. Talet om GUDs Rike från Jesus väckte denna lust. Läs 1 Mack 2 så får du en tydlig bild av denna längtan.
132 Bar Kochba. Stjärnans son (Messias). Sista judiska revolten. Skapade en ny kalender. År 1 i den nya tiden, GUDs rikes tid. Om, eller då, GUD kommer att inta templet. "The end has come but not completed. Present agies, the age to come." Två tider samtidigt.
En levande bild av GUD som revolutionären - som skapade rättvisa åt sitt folk.
Rom ville fred, den romerska freden: Inga käppar i hjulen.
Med Jesus, och redan från Johannes döparen blir denna förväntan gestaltad. Det är framtiden som kröns i nuet. Johannes döpte i Jordan, det var en signal om det nya Exodus (det var ju den vägen Josua kom).
Det handlade om att återberätta och återskapa Exodus. Folket väntade att GUD skulle göra det igen
På Jesu tid fanns bilden av att exiltiden fortsatt gällde. Folket levde i tro på det som ännu inte hänt. Dan 9.
490 år, sedan Daniel, så räknades med årsveckorna. Esseerna trodde det skulle vid Jesu tid.
Det Jesus gjorde mättes från detta perspektiv. Miraklen (tecken på att GUD handlade) var tecken på att GUD höll på att bli Kung. Den Nya Skapelsen stod för dörren.
Jesus gjorde det som normalt gjordes i Templet. GUD hade flyttat ut på gatan.
Jesu liknelser var bilder av hur Jesus ville öppna nya kapitel i det judiska folkets berättelser. Ofta som svar på frågan: Vem är du? Vem tror du att du är? Med vems auktoritet gör du detta?
GUDs Rike kommer, griper in, sträcker sig ut. Men det bärs av en annorlundahet.
Såningsmannen: Jes, Jer... Att rädda folket var att så ut, för ny frukt. "God as a farmer." Men det kommer inte att funka som ni tror. En del ger god frukt. Det är nu tid för GUD att bli kung. Men det är annorlunda. Jesus ger sina motbilder mot felaktiga förväntningar.
"My Kingdom is not from this world, but for this world." Det car Jesu budskap. Kritik mot falska förväntningar av Riket. Ett nytt sätt att vara människa. "Follow me: Die and resurrect."
Teologin menade att GUD hade lämnat - övergivit - folket, pga deras synd. Nu förväbtades GUD som kommande, det var Messiasbilden. Läs Jes 40. "All flesh will see it." Och vidare i Jes 40-53. GUD fyllde tabernaklet, Salomos tempel. Sedan dess hade det inte skett. Hur skulle det bli när GUD kom tillbaka?
Jesus talar om det, tex i Luk 19. Kungen har varit på resa... Detta var den judiska samtida bilden, men nu hade Jesus kommit. "GOD is back."
Jesus som Messias: Fanns många bilder. Kriterierna var:
1. Gör något för att sätta hedningarna - de ogudaktiga - på plats.
2. Upprätta Jerusalem.
3. Templet (GUD skulle ju bo där).
Men Jesus läste detta på ett annat sätt: Jesus både fyllde Messiasförväntningarna och fyllde dem inte (eller gjorde i vart fall på ett anat sätt).
Särskilt tydligt och dramatiskt blir det i fråga om hurvde skulle få ihop bilderna av Kung och kors. De kunde inte begripa det. Vi ser korset som något som räddar oss från världen. Jesu poäng var att de båda hängde ihop: kung-kors. Detta nya Exodus. Den nya Annorlundaheten = Kingdom of GOD. Allt var delar av den nya "förpackning".
Jesus kom till Jerusalem i Pesach-tid. Och visade: Så här blir GUD Kung. Folket trodde verkligen att Skaparen gett sitt folk ett land, Jerusalem och Tempel. Men det vara egentligen bara "images". Striden om Templet blir därför en centralfråga.
Jesus och nattvarden: Istället för de vanliga "Passover-orden" talade Jesus om sig själv. Jesus gav dem inte en teori, han gav dem mat. Vi har gjort det till en teori. "Tight pact, symbolic, a presence of Everything. Just not believe it, share it."
Himmel och jord hör ihop. Exodussymbolen får sin nya tydning just genom dopet - genom vatten. Från slaveriet till ett folk, samlade kring sin GUD.
Folket levde i Boken på ett sätt som vi bara kan drömma om.
Wright menar att det finns tre dimensioner av Jesus som vi måste hålla ihop och se samman:
Messias
Tjänare
Gudomlig
Han menar vidare att den judiska bilden av folket inte var exklusivt, inomjudiskt, men de var förebilder för alla folk. Genom dem skulle alla välsignas.
Saligprisningarna är ett bra exempel, en bild av hur GUD välsignar, dvs genom människor som gör fred etc... Detta är, menar Wright: "Images of the Kingdom of GOD."
Jesus på väg till korset drar alla dessa "images" tillsammans.
GUD skulle döma världen och Jesus stod först och lät det ske: Det är Korset.
Anklagelserna gick ut på att visa att Jesus var en misslyckad figur - a failure. Men detta var ju egentligen en bild av detta nya Rike.
Känslan spreds: Vi hat gett vårt stöd åt fel kille. Om du nu är GUDs Son, hjälp dig själv och hjälp oss.ä Men Jesus stannade på korset för att han VAR GUDs Son.
Den Ultimativa messianska uppgiften var att vara tjänare. Men Jesus var samtidigt just gudomlig.
"Gospel - the climax of the story from Exodus - of the Kingdom of GOD. GOD is coming back." Så berättar evangelisterna - som berättar beättelsens sammanhang. De ser sammanhanget: för Israel, med Israel för världen. Världen skulle välsignas - få syn på GUD genom dem.
"A different kind of Kingdom. Jesus the Composer." Kyrkan ska nu lära sig sjunga. "We are designed to be part of the longer Narrative. The ultimate defeat of the Evil." Segern är vunnen, vi behöver inte göra det igen.
Min kommentar: Wright läser påtagligt evangelieberättelserna från ett paulinskt perspektiv. Är han medveten om det? (Klart an är!) Läser han därmed in mer i evangelierna än där finns? Innebär det att han bortser från de spänningar son finns mellan olika skolor/fraktioner/tolkningar? Eller är det bara ett taktiskt övervägande?
Jag tror han läser rätt.
The (W)Right Perspective on Paul. NT Wright 130910, em
Överallt kring Paulus blev det konflikt. Det jag går serveras tea. Sa en engelsk biskop.
P tillhandahåller ett judiskt perspektiv, för hela världen.
P var farisé. Extrem. Frihetskämpe. Seloter. "Devoted." Torah kom att betyda mycket för exiljudarna under århundraden före Jesus. Torah blev ett slags mobilt tempel. Ett kosmos - med en aning av GUD. Att vända sig mot Torah var som att förneka GUD.
Kristna. A new Exodus. Exiltiden har blivit utmanad genom Jesus. Flera ex som P använder: Adam och Eva, Egypten, och exilen. GUDs straff. Återknytningen är förlåtelse, upprättelse.
Jes 11: GUD handlar för världen genom Israel. GUD och Skapelsen (Hela världen). Ps 2, 72, 89 "A jewish vision for the world." Detta var meningen med Messias. Detta är Ps läsning av Jesus. "World History changed through Jesus."
Det GUD hade väntats göra vid slutet av tiden, sker mitt i tiden.
P knyter Abraham till Löftet. Messias fullföljer Förbundet med Abraham. (Matt gör motsvarande anknytning genom släktkrönikan, Joh genom parallellen till Skapelsen, etc).
Abraham skulle omintetgöra, eller motgöra (undo - använder Wright) Adams Synd.
De som bär lösningen på världens problem är infekterade av synden. Ex Abraham. "Jews is like all other, but more so" - citerar Wright en rabbin.
Exodus. "GOD in their midst". Lagen. De första de gör är att kvadda lagen. "The story of Jesus: echoes the Exodus theme. Exodus language."
Ecclesia: " an odd little group, strange and diverse." Men Enade i Kristus. GUD agerade genom Jesus, för att förena människorna.
Sabbat, Omskärelse, food, vem hen äter med. Det var judaism: "kept the jews separate from gentiles". Israels Messias - men en ny gemenskap. Tempel är platsen där himmel och jord möts. (Liksom Torah) och hos P blir det ecclesia - de heliga.
P omvärderade flera judiska kärnformulering. Men det handlar om att "Thinking jewishly". "The united community - a new way of being human."
Det var de kristnas liv som spred kristentron de första århundradena.
Wright sammanfattar kärnan i Paulus texter: Creation, Covenant, Jesus, Church
Teologi är hos P ngt som utvecklas i kyrkan för att hålla den samman och helig, och motsvarar Torah i judendomen.
Teologi (respektive Torah) är hela gemenskapens ansvar. Judarna betonar, och sammanfattar sin tro: monoteism, utvaldhet, eskatologi. Detta finns hos Paulus. Men, från sitt möte med Jesus läser han om historien.
The (W)Right Perspective on Jesus. NT Wright 130910 fm, ÖTH
60 böcker. nu senast på svenska: Jesus - helt enkelt.
2 centrala dimensioner. Jesus och GUDs Rike respektive Jesus och korset. Där ligger det svåra och stora sammanhanget. GUD blir Kung genom Jesus - denna återkomst på tronen står i fokus för Jesu tids judendom. Men det är ett strängt taget helt Annorlunda rike som kommer med Jesus.
Judarna ville ha GUD som kung, det var revolutionärt, inte minst under ockupationerna. De ville ha rättvisa. Det var en djup och utbredd längtan.
160 fKr. Motståndet var Syrien. Mackabeerna. Renade templet. Upprättade Israel. Detta var ex på vad GUD kunde göra. Ändå inte follbordat, komplett. Talet om GUDs Rike från Jesus väckte denna lust. Läs 1 Mack 2 så får du en tydlig bild av denna längtan.
132 Bar Kochba. Stjärnans son (Messias). Sista judiska revolten. Skapade en ny kalender. År 1 i den nya tiden, GUDs rikes tid. Om, eller då, GUD kommer att inta templet. "The end has come but not completed. Present agies, the age to come." Två tider samtidigt.
En levande bild av GUD som revolutionären - som skapade rättvisa åt sitt folk.
Rom ville fred, den romerska freden: Inga käppar i hjulen.
Med Jesus, och redan från Johannes döparen blir denna förväntan gestaltad. Det är framtiden som kröns i nuet. Johannes döpte i Jordan, det var en signal om det nya Exodus (det var ju den vägen Josua kom).
Det handlade om att återberätta och återskapa Exodus. Folket väntade att GUD skulle göra det igen
På Jesu tid fanns bilden av att exiltiden fortsatt gällde. Folket levde i tro på det som ännu inte hänt. Dan 9.
490 år, sedan Daniel, så räknades med årsveckorna. Esseerna trodde det skulle vid Jesu tid.
Det Jesus gjorde mättes från detta perspektiv. Miraklen (tecken på att GUD handlade) var tecken på att GUD höll på att bli Kung. Den Nya Skapelsen stod för dörren.
Jesus gjorde det som normalt gjordes i Templet. GUD hade flyttat ut på gatan.
Jesu liknelser var bilder av hur Jesus ville öppna nya kapitel i det judiska folkets berättelser. Ofta som svar på frågan: Vem är du? Vem tror du att du är? Med vems auktoritet gör du detta?
GUDs Rike kommer, griper in, sträcker sig ut. Men det bärs av en annorlundahet.
Såningsmannen: Jes, Jer... Att rädda folket var att så ut, för ny frukt. "God as a farmer." Men det kommer inte att funka som ni tror. En del ger god frukt. Det är nu tid för GUD att bli kung. Men det är annorlunda. Jesus ger sina motbilder mot felaktiga förväntningar.
"My Kingdom is not from this world, but for this world." Det car Jesu budskap. Kritik mot falska förväntningar av Riket. Ett nytt sätt att vara människa. "Follow me: Die and resurrect."
Teologin menade att GUD hade lämnat - övergivit - folket, pga deras synd. Nu förväbtades GUD som kommande, det var Messiasbilden. Läs Jes 40. "All flesh will see it." Och vidare i Jes 40-53. GUD fyllde tabernaklet, Salomos tempel. Sedan dess hade det inte skett. Hur skulle det bli när GUD kom tillbaka?
Jesus talar om det, tex i Luk 19. Kungen har varit på resa... Detta var den judiska samtida bilden, men nu hade Jesus kommit. "GOD is back."
Jesus som Messias: Fanns många bilder. Kriterierna var:
1. Gör något för att sätta hedningarna - de ogudaktiga - på plats.
2. Upprätta Jerusalem.
3. Templet (GUD skulle ju bo där).
Men Jesus läste detta på ett annat sätt: Jesus både fyllde Messiasförväntningarna och fyllde dem inte (eller gjorde i vart fall på ett anat sätt).
Särskilt tydligt och dramatiskt blir det i fråga om hurvde skulle få ihop bilderna av Kung och kors. De kunde inte begripa det. Vi ser korset som något som räddar oss från världen. Jesu poäng var att de båda hängde ihop: kung-kors. Detta nya Exodus. Den nya Annorlundaheten = Kingdom of GOD. Allt var delar av den nya "förpackning".
Jesus kom till Jerusalem i Pesach-tid. Och visade: Så här blir GUD Kung. Folket trodde verkligen att Skaparen gett sitt folk ett land, Jerusalem och Tempel. Men det vara egentligen bara "images". Striden om Templet blir därför en centralfråga.
Jesus och nattvarden: Istället för de vanliga "Passover-orden" talade Jesus om sig själv. Jesus gav dem inte en teori, han gav dem mat. Vi har gjort det till en teori. "Tight pact, symbolic, a presence of Everything. Just not believe it, share it."
Himmel och jord hör ihop. Exodussymbolen får sin nya tydning just genom dopet - genom vatten. Från slaveriet till ett folk, samlade kring sin GUD.
Folket levde i Boken på ett sätt som vi bara kan drömma om.
Wright menar att det finns tre dimensioner av Jesus som vi måste hålla ihop och se samman:
Messias
Tjänare
Gudomlig
Han menar vidare att den judiska bilden av folket inte var exklusivt, inomjudiskt, men de var förebilder för alla folk. Genom dem skulle alla välsignas.
Saligprisningarna är ett bra exempel, en bild av hur GUD välsignar, dvs genom människor som gör fred etc... Detta är, menar Wright: "Images of the Kingdom of GOD."
Jesus på väg till korset drar alla dessa "images" tillsammans.
GUD skulle döma världen och Jesus stod först och lät det ske: Det är Korset.
Anklagelserna gick ut på att visa att Jesus var en misslyckad figur - a failure. Men detta var ju egentligen en bild av detta nya Rike.
Känslan spreds: Vi hat gett vårt stöd åt fel kille. Om du nu är GUDs Son, hjälp dig själv och hjälp oss.ä Men Jesus stannade på korset för att han VAR GUDs Son.
Den Ultimativa messianska uppgiften var att vara tjänare. Men Jesus var samtidigt just gudomlig.
"Gospel - the climax of the story from Exodus - of the Kingdom of GOD. GOD is coming back." Så berättar evangelisterna - som berättar beättelsens sammanhang. De ser sammanhanget: för Israel, med Israel för världen. Världen skulle välsignas - få syn på GUD genom dem.
"A different kind of Kingdom. Jesus the Composer." Kyrkan ska nu lära sig sjunga. "We are designed to be part of the longer Narrative. The ultimate defeat of the Evil." Segern är vunnen, vi behöver inte göra det igen.
Min kommentar: Wright läser påtagligt evangelieberättelserna från ett paulinskt perspektiv. Är han medveten om det? (Klart an är!) Läser han därmed in mer i evangelierna än där finns? Innebär det att han bortser från de spänningar son finns mellan olika skolor/fraktioner/tolkningar? Eller är det bara ett taktiskt övervägande?
Jag tror han läser rätt.
The (W)Right Perspective on Paul. NT Wright 130910, em
Överallt kring Paulus blev det konflikt. Det jag går serveras tea. Sa en engelsk biskop.
P tillhandahåller ett judiskt perspektiv, för hela världen.
P var farisé. Extrem. Frihetskämpe. Seloter. "Devoted." Torah kom att betyda mycket för exiljudarna under århundraden före Jesus. Torah blev ett slags mobilt tempel. Ett kosmos - med en aning av GUD. Att vända sig mot Torah var som att förneka GUD.
Kristna. A new Exodus. Exiltiden har blivit utmanad genom Jesus. Flera ex som P använder: Adam och Eva, Egypten, och exilen. GUDs straff. Återknytningen är förlåtelse, upprättelse.
Jes 11: GUD handlar för världen genom Israel. GUD och Skapelsen (Hela världen). Ps 2, 72, 89 "A jewish vision for the world." Detta var meningen med Messias. Detta är Ps läsning av Jesus. "World History changed through Jesus."
Det GUD hade väntats göra vid slutet av tiden, sker mitt i tiden.
P knyter Abraham till Löftet. Messias fullföljer Förbundet med Abraham. (Matt gör motsvarande anknytning genom släktkrönikan, Joh genom parallellen till Skapelsen, etc).
Abraham skulle omintetgöra, eller motgöra (undo - använder Wright) Adams Synd.
De som bär lösningen på världens problem är infekterade av synden. Ex Abraham. "Jews is like all other, but more so" - citerar Wright en rabbin.
Exodus. "GOD in their midst". Lagen. De första de gör är att kvadda lagen. "The story of Jesus: echoes the Exodus theme. Exodus language."
Ecclesia: " an odd little group, strange and diverse." Men Enade i Kristus. GUD agerade genom Jesus, för att förena människorna.
Sabbat, Omskärelse, food, vem hen äter med. Det var judaism: "kept the jews separate from gentiles". Israels Messias - men en ny gemenskap. Tempel är platsen där himmel och jord möts. (Liksom Torah) och hos P blir det ecclesia - de heliga.
P omvärderade flera judiska kärnformulering. Men det handlar om att "Thinking jewishly". "The united community - a new way of being human."
Det var de kristnas liv som spred kristentron de första århundradena.
Wright sammanfattar kärnan i Paulus texter: Creation, Covenant, Jesus, Church
Teologi är hos P ngt som utvecklas i kyrkan för att hålla den samman och helig, och motsvarar Torah i judendomen.
Teologi (respektive Torah) är hela gemenskapens ansvar. Judarna betonar, och sammanfattar sin tro: monoteism, utvaldhet, eskatologi. Detta finns hos Paulus. Men, från sitt möte med Jesus läser han om historien.
onsdag 4 september 2013
En ny estetik
PA Sahlberg
VG Eq 130903
En ny estetik
En mer dynamisk bild av GUD
- omläsning av Paulus och vår tids församling i postkristen tid
Några av mina teser:
• Konfliktnivån inom GT & NT såväl som mellan delar av GT och NT är större än vad vi ofta beaktar. (Paulus blir alltmer extrem i de uppfattningar som han förfäktar)
• Maktkyrkans bilder korrumperar ännu djupt inne i teologin och i kyrkans trosliv. (Maktkyrkan (från 300-talet) var okänd för Paulus)
• Dogmatiken riskerar stå i vägen för mötet med Jesus. (Det blev Paulus erfarenhet: Lag, laggärningar, omskärelse ställs mot livet i Kristus)
• Församlingen som eventmaker och dogmförsvarare riskerar hindra guidekompetensen. (Läs 1 Kor om nattvardsfirandet och Gal 2 om konflikten m Petrus)
• Den ”rätta läran” kan riskera stå i vägen för det kristna livet. (Läs 2 Kor 3 om hur Paulus gestaltar Mose)
• Människorna är nu så främmande för de religiösa bilderna, metaforerna och persongalleriet (inkl GUD) att delar av vår förkunnelse är helt meningslös. (Det som efterhand frilägger Paulus betoningar handlar om hur mötet med Jesus blir till livet i Kristus: Ikläd er herren Jesus Kristus.)
• Den postkristendomska situationen kräver Nytt språk, Ny teologi och Nya metoder. (Vår situation liknar på många sätt mer Paulus situation, mer än alla andras i NT och i kyrkans historia. De andra apostlarna kan åberopa vandringen med Jesus, men Paulus bara mötet med den uppståndne.)
• Paulus är unik (i NT) på att vara medveten om på vilken sida om korset han lever. (Korset är den centralpunkt i Ps teologi som både belyser bakåt och allt framåt. Detta perspektiv blir tydligt från mitten av femtiotalet och blir sedan den tolkningsnyckel genom vilket allt ses. GUD, och Paulus, ser nu på människan genom korset, genom vilket vi ser på varandra.)
Postkristna utmaningar (Apg 17:23)
Den underhållne konsumenten: Människor har förändrats från delaktighet till att vara åhörare som ska underhållas. När prästen vänder sig mot altaret och ber – som ombud för församlingen – tror den moderna människan att det är paus och börjar viska i bänkarna.
Den gudlösa människan: I nästan alla kulturer, under människans mångtusenåriga historia, har ödet, livet, skörden, döden… varit knuten till en uppfattning om och i ett förhållande till ”en gud”. Vi upplever nu, i bred skala, den första generationen som inte relaterar sina livsbetingelser till ”gud”.
Den vetenskapligt fostrade relevansmänniskan: Det bibliska språkets många bottnar har förlorats och tron bedöms som en vetenskaplig sanning. Det prövas om den är relevant och nödvändig. Istället för ett mångfaldigt galleri av mänsklig erfarenhet betraktas bibelns gestalter som representativa ombud för GUD, liksom kyrkan och prästen idag.
Den religiöst analfabeta människan: Kunskapen om Bibeln, de mångtusenåriga berättelserna, de överlagrade skikten, saknar snart hållpunkter i människors kunskap eller erfarenhet. Det bilderna, riterna, sångerna och orden gjort med människor under tusentals år har nu gått förlorad.
Den marknadsstyrda människan: De kortsiktiga perspektiven, nyttighetsperspektivet och val, och många omval, präglar vår tids människa. De livslånga kontrakten har löpt ut och varje val motiveras av nyttan vi i varje tid kan motivera, ofta för oss själva eller familjen. De som inte säljer riskerar att få lägga ned.
Inget av detta hindrar att människor har ett inre liv, djupa begrundanden av livet och till och med en egen bild av GUD. Dessa bilder är den anknytning som vi idag erbjuds. Men jag är i grunden pessimistisk i fråga om vår egen kompetens i församlingen för det sökande samtal och delande som denna nya situation kräver. Vi lämnar kulturförmedlingens, kultens och dogmens rigorösa vakthållande eller försvar till förmån för det nakna, förblindande och ögonöppnande mötet med Jesus.
En hel del av dessa förutsättningar råder nog också långt inne i våra församlingar, kanske i oss själva. Men vi ser det inte. Detta ger oss helt nya förutsättningar. Och mycket av det är något i grunden bra. Den kristna kulturytan har krackelerat. Kyrkans makt har skjutits i bakgrunden. Detta har vi ”frikyrkliga” i grunden tyckt varit bra! Vi får nu allteftersom helt nya förutsättningar för Mötet med Jesus.
Och det kräver en helt ny estetik…
En aning om dessa nya förutsättningar förde mig till ett förnyat möte med Paulus. Jesu konflikter med fariséerna var dörröppningen jag gick genom: Vad var de egentligen oense om? Jag påstår att evangelisterna aldrig riktigt begrep det – men Saul Paulus, själv farisé, erfor det i grunden av sin personlighet. Nyckeln i min omläsning av Paulus låg i att läsa honom kronologiskt, parallellt med Lukas berättelse i Apostlagärningarna. Med några undantag vet vi väl i vilken ordning Paulus skrev, och vi kan följa vad som händer i honom under 30 år (varav breven berättar om den sista femtonårsperioden, se lista nedan.)
Paulus (Den GUD han älskade visade sig vara den Jesus han förföljde.)
Paulus berättelse ligger i orden han sänt in i kyrkans kropp, men de kan bara läsas om vi samtidigt försöker få grepp om hans vandring. Vilka värden fanns i honom med tanke på hans fariseiska fostran? Vad gjorde honom unik som romersk medborgare? Hur förändras Paulus betoningar från talet i Athen, via de första breven (till Thessalonike) och till det mera utblommade evangeliet som möter oss i hans stora brev – Romarbrevet? Finns det sedan en ny ton post Jerusalem? Den mogne Paulus mest konsistenta förkunnelse möter oss i parallellbreven; till Kolossai och det s.k. Efesierbrevet, liksom i det helt annorlunda brevet till Filippi. (Kärntexterna i de breven borde vi förkunnare kunna helt utantill.)
Jag vill nu bara dela en kort glimt från veckorna före Paulus sista besök i Jerusalem, och vi utgår från Lukas i Apg 20:1-12.
Några dimensioner som kommer ur min omläsning av Paulus som jag menar ytterst handlar om hur omfattande han läser konsekvenserna av korset:
Förvandlat liv (ikläd er herren Jesus Kristus, Rom 13:14)
Vi förstår av breven att det fanns en djup konflikt mellan det judiska – med omskärelsen som symbol – och det nya Kristusbudskapet. Kärnan i den konflikten är inte främst en strid mellan två religioner – den judiska och den kristna – utan ligger mycket djupare än så, och liknar just det konfliktfällt som evangelierna är så upptagna av, det mellan Jesus och fariséerna, vilket jag menar inte blir tydligt förrän hos Paulus.
Motsvarande stridsarena finns ännu hos, mellan grupper av oss, men också i djupet av vår egen tro. Denna konflikt är så nyansrik att det är svårt att manövrera i den. På ena sidan finns begrepp som (1a listan):
Förutsättningen för Gudsrelationen:
Lag
Löftet
Laggärningar
Rättfärdighet
Renhet
Det utvalda folket
Synder
Omskärelse
Exklusivitet
(Lista 2)
Konsekvensen av korset:
Löftet
Tro
Korset/Kristus
Ikläd er herren Jesus Kristus
Korsets räckvidd
Människans natur (Synd)
I Kristus
Inklusivitet
I den andra listan finns det som blir Paulus betoningar. Det är i grunden inget ”fel” på den första kolumnen, men insatt i den omläsning som Paulus faktiskt gör blir det synligt hur det ena och det andra mönstret pekar åt olika håll. För Paulus blir det, menar jag, Korset som blir den verkliga vattendelaren. Och det får konsekvenser för hur vi talar om Försoningen, Tron, Synd och synder, Lära, Liv… Hos Paulus sammanfattas det till slut i den smått mystiska, men talande, metaforen: i Kristus.
Vill vi förenkla kan det nog sägas att det ena fokuserar yta och det andra djup, men det är nog en orättvis gestaltning av t.ex. de fariseiska idealen.
Istället handlar det nog om de djup vi alltid måste utmanas av. Enkelt uttryckt kan det nog sägas vara den nyttiga konflikten mellan yttre ramar – en lära – och den personliga investeringen i en relation. Vi tillber inga läror och ingen from idé, vi är ett folk på vandring i tro på livets GUD.
Det jag kallar Maktens kyrka hamnar med nödvändighet i de yttre manéren, medan en tro som söker djupen hos GUD och hos oss själva aldrig kan reduceras till enkla normer.
Bibeln djupnar: "metaforiskt", "mångskiktig", "löklik",
Vårt förhållningssätt till, och bruk av, Bibeln är en nyckelfråga. Vi kan t.ex. studera vilka bibelböcker, eller vilka metoforer, Jesus och Paulus citerar, och vilka de aldrig citerar. Vi kan också fascineras hur de citerar, och inte minst är Paulus bibelläsning en utmaning, inte minst hur han närmast överbetonar Abrahams roll, och sätter den i motsats till Mose och lagen. Det måste ha varit rena dynamiten i de kretsar han umgicks.
Det kan låta fromt att säga att vi läser som det står. Med daller på stämman kan vi säga GUDS ORD och vifta med Bibeln. Men den kristna trons hela essens är faktiskt att Ordet tog sin boning bland oss, det tältade i vår mitt, mitt i vår rörelse…
Bibeln är därför främst en spegel. Där speglar sig GUD mitt i vår tid, och där ser vi vår egen spegelbild sida vid sida med Adam, Abraham, David och Natan, Jesus och lärjungarna, Lukas och Paulus…
Om vi förhåller oss till Bibeln som en lagtext, eller det slutliga ordet från GUD, handlar det bara om hur det ska begripas och åtlydas. Det handlar om fel eller rätt tolkning. Men om det istället uttrycker människors samtal, och samspel, med GUD, handlar det hela tiden om djup och relation. Lite förenklat menar jag att Saul Paulus erfarenhet på Damaskusvägen skildrar just detta. Från Lärdom till Närhet. Han var på väg att fängsla Jesuslärjungar, den ende han grep var sig själv, och han blev sedan aldrig någonsin fri. Han rörde sig från teorin om den rätta läran till mötet med Honom som gav ett nytt liv.
Den resan måste kyrkan, varje församling och jag göra varje dag.
Församlingen finns bara till för att göra mötet med Jesus till livets resa.
Den kristna församlingens fokus är inte lättfångad. Huset är en belastning – men vi behöver det som skyltfönster. Verksamheten blir lätt självgenererande och energikrävande (och vi gör mest vad vi alltid gjort) men just arenan för att mötas är förutsättningen för livsförmedlingen. Anställda är en kostnad – men kan möjliggöra församlingens liv och uppgift. Gudstjänstlivet blir lätt rutin – men vi behöver samlas för att manifestera vår tro och bedjande skapa GUDs fönster i bygden.
I bok 2 har jag valt att tala om församlingen som ett hus: Med bibliotek, Andens gym, Köket och Sopsorteringen. Den välkomnande hallen, med Mästaren som tvättar våra fötter är den starkaste metaforen för kyrkans totala Annorlundahet.
Men. Det är Jesus som är hela Saken. Jag blev blind så att jag kunde se, som Johnny Cash uttrycker det i sin sång, och i sin bok, om Paulus på Damaskusvägen.
Hos Paulus blir det slut så att korset och Kristus sammanfaller och sammanfattar den ton som är grunden i hela hans betraktelse. Jag tror att vi, på samma sätt, måste finna de metaforer som tydliggör GUDs oavvända ansikte mot oss.
• Skapelsen, som pågår,
• Korset, som en ny skapelse, och
• Domen, då GUD åter samlar allt i sin hand är de gudomliga nedslagen på jorden.
De är alla på en gång enskilda händelser som ett händelseförlopp som griper framåt och bakåt. Paulus verkar gripen av detta, därför talar han samtidigt om det GUD gjort, gör och kommer att göra. Vi är rättfärdiggjorda men vi sträcker oss mot frälsningen. Men summan blir tydlig hos Paulus. På vägen till GUD, i förhållandet till GUD, kan vi inget göra. Vi har inget att bidra med. Domen kan inte mildras. Inga gärningar eller mått av tro bereder den vägen. Och det behövs inte. För GUD har gjort hela resan möjlig. Från den punkten – som tydligast illustreras av korset – är vi i GUDs hand, och har inget annat än det GUD ger oss. Paulus kallar det bland annat: i Kristus. Och mer och mer tydligt beskriver han det som att vi dör och uppstår med Kristus. Liksom i Skapelse och Dom är platsen där GUD har hela initiativet, men vi blir med GUD delaktiga i skapelsen som ska förvaltas, frälsningen som ska levas, och domen som uttrycker att allt är i GUDs hand. (I de två tydligaste konfliktavsnitten i Ps brev: 1 Kor om nattvarden och Gal 2 om Petrus svek är det just denna bild av delaktighet som blir tydlig. Om inte detta ges konsekvenser i vårt liv hade Kristus inte behövt dö. Gal 2:21. Eller: Då har ni alls ingen nytta av Kristus. Gal 5:2)
Korset är grunden för en ny livshållning (Godta varandra så som Kristus har godtagit er till GUDs ära, Rom 15:7)
Därför är Paulus ohyggligt praktisk, och konkret (Läs Rom kap. 12-15). Rom 15:7 är kanske hans mest geniala, och heltäckande, mening. (Och det liknar bönen i Vår Fader: Förlåt oss våra skulder som vi förlåter…) Tron är inte manér, eller en åsiktsmässig slutpunkt, eller en merit: Den är hängivenheten för den Sak som GUD kommit till oss med genom Jesus Kristus. Korsmärket är liksom för alltid ett korrelat till våra mänskliga liv, där vi kämpar med våra två naturer: Den förste och siste Adam.
Det är för detta livslånga lärande vi måste utveckla, betona och använda vår Guidekompetens. Den kräver den egna resan: Jag blev blind så jag kunde se, och den förutsätter en samtalston om livsdjupen. En dogmatisk uppsättning ersätter aldrig det samtalet. Däremot kan gemenskapen, liturgin och den nya estetiken hjälpa oss att våga oss ut på de djupen: Jag tror, hjälp min otro, som Petrus sa där han hängde mellan övertygelsen och tvivlet och grep tag i Jesu hand.
För att möjligen ge lite perspektiv på detta vill jag aktualisera några av de omläsningar som jag tror Paulus tvingar oss till:
Dynamiken – den nya estetiken – framträder tydligare och tydligare (läs P i ordning):
Kristen tro erbjuder inga genvägar, och inga bestämda mål. Vi blir aldrig färdiga. Det kristna livet följer Jesu vandring. Varje människa rör sig från sitt Betlehem: GUDs gåva till mänskligheten, gör resan upp mot Jerusalem i sällskap med andra och möter de mera avgörande utmaningarna: Ske inte min vilja, utan Din. Vi dör och uppstår med Kristus, mänsklighetens Stora berättelse är också vår egen berättelse. Vi ikläder oss den nya människan (och kämpar med brustenheten i vår gamla människa) och ikläder oss herren Jesus Kristus. Det mest förrädiska vi har i vår tradition är känslan att vara hemma, innanför, framme. Det är på ett sätt sant: Korset är vår enda merit. Samtidigt ligger löparbanan framför oss: Vi sträcker oss mot vår frälsning.
Rättfärdiggjord – Frälst
Jean Paillard har i sin bok om korset pekat på hur Paulus nästan är konsekvent i att tala med begreppet rättfärdiggörelse då han beskriver vad Jesus gjorde på korset och genom den tomma graven. Det är farisén med hela sitt fokus på Rättfärdighet som nu talar om den nya grunden för våra liv: Inte vår Rättfärdighet (eller renhet, eller tillhörigheten till de utvalda) utan GUDs rättfärdighet som ges oss som en klädnad: Ikläd er den nya människan. Frälsningen sträcker vi oss efter och den kommer ytterst då Jesus kommer med sitt Rike. Det är inte främst ett då och sedan, men den tillvaro som sträcker sig mellan Korset och Himlen. Och lika påtagligt som korset är vid varje tid, lika påtaglig är himlen. Vi måste finna detta tänjbara och ickebanala språk. Det är som en bro som hänger i sitt spann mellan två fästpunkter.
Tro – Hopp
På samma sätt, också enligt Paillard, förhåller sig orden tro och hopp till varandra. Tron är ju NTs verkliga storord, och betyder egentligen allt annat än det det betyder på svenska, dvs att inte veta. Samtidigt är tron den fasta förvissningen om gemenskapen med GUD som eldas av Hoppet – att vi en gång förenas med Kristus.
Kristus dog för oss (med oss) och vi ikläder oss Kristus, och längtar Kristus, och uppgår i Kristus.
Synd – synder
Inte minst i Romarbrevet är det så tydligt hur Paulus rör sig med ett syndabegrepp som skiljer sig på vår fokusering kring synder. Det handlar om människans natur, frånvändheten. Denna behandlas av Kristus på korset, och Paulus, även när han är som mest upprörd över församlingens människor, kallar han dem de heliga. De principiellt heliga. Inte för vad de gör, men för vad de är genom vad GUD gör.
Vi har en resa att göra:
• Den nya estetiken möter den postkristna människan: Bara mötet med Jesus är förvandlande - mötet på Damaskusvägen
• Vi behöver smaka av Paulus, verksam före Maktkyrkan
• Dela hans integration med budskapet: Jag – en kristusdoft
• Möta människor vid de nedbrutna och falnande dogmernas ruiner
• Utveckla guidekompetensen för Livets Resa
Pauluslivet i koncentrat:
Ca år
05-08 Paulus föds i Tarsos
18-30 Rabbinsk utbildning, troligen i Jerusalem
30-34 Associerad med mer extrema grupperingar
34 Mötet med Jesus på Damaskusvägen
34-47 Ensam; Arabien, Damaskus, möjligen Tarsos, samt verksam i församlingen i Antiochia
47-49 Resa 1 på initiativ av församlingen i Antiochia
49 Apostlamötet i Jerusalem
49-52 Resa 2 (Breven till Thess)
52-57 Resa 3 (Breven till Kor, Gal, Rom)
57-59 Jerusalem och Caesarea
Resan till Jerusalem
59-62 Husarrest i Rom (Fil, Ef, Kol, Filemon)
62-65 På resa i de gamla missionsområdena (1 Tim, Titus)
65-66 Tillbaka i fängelse i Rom (2 Tim)
Ca 66 Avrättas
- Posted using BlogPress from my iPad
VG Eq 130903
En ny estetik
En mer dynamisk bild av GUD
- omläsning av Paulus och vår tids församling i postkristen tid
Några av mina teser:
• Konfliktnivån inom GT & NT såväl som mellan delar av GT och NT är större än vad vi ofta beaktar. (Paulus blir alltmer extrem i de uppfattningar som han förfäktar)
• Maktkyrkans bilder korrumperar ännu djupt inne i teologin och i kyrkans trosliv. (Maktkyrkan (från 300-talet) var okänd för Paulus)
• Dogmatiken riskerar stå i vägen för mötet med Jesus. (Det blev Paulus erfarenhet: Lag, laggärningar, omskärelse ställs mot livet i Kristus)
• Församlingen som eventmaker och dogmförsvarare riskerar hindra guidekompetensen. (Läs 1 Kor om nattvardsfirandet och Gal 2 om konflikten m Petrus)
• Den ”rätta läran” kan riskera stå i vägen för det kristna livet. (Läs 2 Kor 3 om hur Paulus gestaltar Mose)
• Människorna är nu så främmande för de religiösa bilderna, metaforerna och persongalleriet (inkl GUD) att delar av vår förkunnelse är helt meningslös. (Det som efterhand frilägger Paulus betoningar handlar om hur mötet med Jesus blir till livet i Kristus: Ikläd er herren Jesus Kristus.)
• Den postkristendomska situationen kräver Nytt språk, Ny teologi och Nya metoder. (Vår situation liknar på många sätt mer Paulus situation, mer än alla andras i NT och i kyrkans historia. De andra apostlarna kan åberopa vandringen med Jesus, men Paulus bara mötet med den uppståndne.)
• Paulus är unik (i NT) på att vara medveten om på vilken sida om korset han lever. (Korset är den centralpunkt i Ps teologi som både belyser bakåt och allt framåt. Detta perspektiv blir tydligt från mitten av femtiotalet och blir sedan den tolkningsnyckel genom vilket allt ses. GUD, och Paulus, ser nu på människan genom korset, genom vilket vi ser på varandra.)
Postkristna utmaningar (Apg 17:23)
Den underhållne konsumenten: Människor har förändrats från delaktighet till att vara åhörare som ska underhållas. När prästen vänder sig mot altaret och ber – som ombud för församlingen – tror den moderna människan att det är paus och börjar viska i bänkarna.
Den gudlösa människan: I nästan alla kulturer, under människans mångtusenåriga historia, har ödet, livet, skörden, döden… varit knuten till en uppfattning om och i ett förhållande till ”en gud”. Vi upplever nu, i bred skala, den första generationen som inte relaterar sina livsbetingelser till ”gud”.
Den vetenskapligt fostrade relevansmänniskan: Det bibliska språkets många bottnar har förlorats och tron bedöms som en vetenskaplig sanning. Det prövas om den är relevant och nödvändig. Istället för ett mångfaldigt galleri av mänsklig erfarenhet betraktas bibelns gestalter som representativa ombud för GUD, liksom kyrkan och prästen idag.
Den religiöst analfabeta människan: Kunskapen om Bibeln, de mångtusenåriga berättelserna, de överlagrade skikten, saknar snart hållpunkter i människors kunskap eller erfarenhet. Det bilderna, riterna, sångerna och orden gjort med människor under tusentals år har nu gått förlorad.
Den marknadsstyrda människan: De kortsiktiga perspektiven, nyttighetsperspektivet och val, och många omval, präglar vår tids människa. De livslånga kontrakten har löpt ut och varje val motiveras av nyttan vi i varje tid kan motivera, ofta för oss själva eller familjen. De som inte säljer riskerar att få lägga ned.
Inget av detta hindrar att människor har ett inre liv, djupa begrundanden av livet och till och med en egen bild av GUD. Dessa bilder är den anknytning som vi idag erbjuds. Men jag är i grunden pessimistisk i fråga om vår egen kompetens i församlingen för det sökande samtal och delande som denna nya situation kräver. Vi lämnar kulturförmedlingens, kultens och dogmens rigorösa vakthållande eller försvar till förmån för det nakna, förblindande och ögonöppnande mötet med Jesus.
En hel del av dessa förutsättningar råder nog också långt inne i våra församlingar, kanske i oss själva. Men vi ser det inte. Detta ger oss helt nya förutsättningar. Och mycket av det är något i grunden bra. Den kristna kulturytan har krackelerat. Kyrkans makt har skjutits i bakgrunden. Detta har vi ”frikyrkliga” i grunden tyckt varit bra! Vi får nu allteftersom helt nya förutsättningar för Mötet med Jesus.
Och det kräver en helt ny estetik…
En aning om dessa nya förutsättningar förde mig till ett förnyat möte med Paulus. Jesu konflikter med fariséerna var dörröppningen jag gick genom: Vad var de egentligen oense om? Jag påstår att evangelisterna aldrig riktigt begrep det – men Saul Paulus, själv farisé, erfor det i grunden av sin personlighet. Nyckeln i min omläsning av Paulus låg i att läsa honom kronologiskt, parallellt med Lukas berättelse i Apostlagärningarna. Med några undantag vet vi väl i vilken ordning Paulus skrev, och vi kan följa vad som händer i honom under 30 år (varav breven berättar om den sista femtonårsperioden, se lista nedan.)
Paulus (Den GUD han älskade visade sig vara den Jesus han förföljde.)
Paulus berättelse ligger i orden han sänt in i kyrkans kropp, men de kan bara läsas om vi samtidigt försöker få grepp om hans vandring. Vilka värden fanns i honom med tanke på hans fariseiska fostran? Vad gjorde honom unik som romersk medborgare? Hur förändras Paulus betoningar från talet i Athen, via de första breven (till Thessalonike) och till det mera utblommade evangeliet som möter oss i hans stora brev – Romarbrevet? Finns det sedan en ny ton post Jerusalem? Den mogne Paulus mest konsistenta förkunnelse möter oss i parallellbreven; till Kolossai och det s.k. Efesierbrevet, liksom i det helt annorlunda brevet till Filippi. (Kärntexterna i de breven borde vi förkunnare kunna helt utantill.)
Jag vill nu bara dela en kort glimt från veckorna före Paulus sista besök i Jerusalem, och vi utgår från Lukas i Apg 20:1-12.
Några dimensioner som kommer ur min omläsning av Paulus som jag menar ytterst handlar om hur omfattande han läser konsekvenserna av korset:
Förvandlat liv (ikläd er herren Jesus Kristus, Rom 13:14)
Vi förstår av breven att det fanns en djup konflikt mellan det judiska – med omskärelsen som symbol – och det nya Kristusbudskapet. Kärnan i den konflikten är inte främst en strid mellan två religioner – den judiska och den kristna – utan ligger mycket djupare än så, och liknar just det konfliktfällt som evangelierna är så upptagna av, det mellan Jesus och fariséerna, vilket jag menar inte blir tydligt förrän hos Paulus.
Motsvarande stridsarena finns ännu hos, mellan grupper av oss, men också i djupet av vår egen tro. Denna konflikt är så nyansrik att det är svårt att manövrera i den. På ena sidan finns begrepp som (1a listan):
Förutsättningen för Gudsrelationen:
Lag
Löftet
Laggärningar
Rättfärdighet
Renhet
Det utvalda folket
Synder
Omskärelse
Exklusivitet
(Lista 2)
Konsekvensen av korset:
Löftet
Tro
Korset/Kristus
Ikläd er herren Jesus Kristus
Korsets räckvidd
Människans natur (Synd)
I Kristus
Inklusivitet
I den andra listan finns det som blir Paulus betoningar. Det är i grunden inget ”fel” på den första kolumnen, men insatt i den omläsning som Paulus faktiskt gör blir det synligt hur det ena och det andra mönstret pekar åt olika håll. För Paulus blir det, menar jag, Korset som blir den verkliga vattendelaren. Och det får konsekvenser för hur vi talar om Försoningen, Tron, Synd och synder, Lära, Liv… Hos Paulus sammanfattas det till slut i den smått mystiska, men talande, metaforen: i Kristus.
Vill vi förenkla kan det nog sägas att det ena fokuserar yta och det andra djup, men det är nog en orättvis gestaltning av t.ex. de fariseiska idealen.
Istället handlar det nog om de djup vi alltid måste utmanas av. Enkelt uttryckt kan det nog sägas vara den nyttiga konflikten mellan yttre ramar – en lära – och den personliga investeringen i en relation. Vi tillber inga läror och ingen from idé, vi är ett folk på vandring i tro på livets GUD.
Det jag kallar Maktens kyrka hamnar med nödvändighet i de yttre manéren, medan en tro som söker djupen hos GUD och hos oss själva aldrig kan reduceras till enkla normer.
Bibeln djupnar: "metaforiskt", "mångskiktig", "löklik",
Vårt förhållningssätt till, och bruk av, Bibeln är en nyckelfråga. Vi kan t.ex. studera vilka bibelböcker, eller vilka metoforer, Jesus och Paulus citerar, och vilka de aldrig citerar. Vi kan också fascineras hur de citerar, och inte minst är Paulus bibelläsning en utmaning, inte minst hur han närmast överbetonar Abrahams roll, och sätter den i motsats till Mose och lagen. Det måste ha varit rena dynamiten i de kretsar han umgicks.
Det kan låta fromt att säga att vi läser som det står. Med daller på stämman kan vi säga GUDS ORD och vifta med Bibeln. Men den kristna trons hela essens är faktiskt att Ordet tog sin boning bland oss, det tältade i vår mitt, mitt i vår rörelse…
Bibeln är därför främst en spegel. Där speglar sig GUD mitt i vår tid, och där ser vi vår egen spegelbild sida vid sida med Adam, Abraham, David och Natan, Jesus och lärjungarna, Lukas och Paulus…
Om vi förhåller oss till Bibeln som en lagtext, eller det slutliga ordet från GUD, handlar det bara om hur det ska begripas och åtlydas. Det handlar om fel eller rätt tolkning. Men om det istället uttrycker människors samtal, och samspel, med GUD, handlar det hela tiden om djup och relation. Lite förenklat menar jag att Saul Paulus erfarenhet på Damaskusvägen skildrar just detta. Från Lärdom till Närhet. Han var på väg att fängsla Jesuslärjungar, den ende han grep var sig själv, och han blev sedan aldrig någonsin fri. Han rörde sig från teorin om den rätta läran till mötet med Honom som gav ett nytt liv.
Den resan måste kyrkan, varje församling och jag göra varje dag.
Församlingen finns bara till för att göra mötet med Jesus till livets resa.
Den kristna församlingens fokus är inte lättfångad. Huset är en belastning – men vi behöver det som skyltfönster. Verksamheten blir lätt självgenererande och energikrävande (och vi gör mest vad vi alltid gjort) men just arenan för att mötas är förutsättningen för livsförmedlingen. Anställda är en kostnad – men kan möjliggöra församlingens liv och uppgift. Gudstjänstlivet blir lätt rutin – men vi behöver samlas för att manifestera vår tro och bedjande skapa GUDs fönster i bygden.
I bok 2 har jag valt att tala om församlingen som ett hus: Med bibliotek, Andens gym, Köket och Sopsorteringen. Den välkomnande hallen, med Mästaren som tvättar våra fötter är den starkaste metaforen för kyrkans totala Annorlundahet.
Men. Det är Jesus som är hela Saken. Jag blev blind så att jag kunde se, som Johnny Cash uttrycker det i sin sång, och i sin bok, om Paulus på Damaskusvägen.
Hos Paulus blir det slut så att korset och Kristus sammanfaller och sammanfattar den ton som är grunden i hela hans betraktelse. Jag tror att vi, på samma sätt, måste finna de metaforer som tydliggör GUDs oavvända ansikte mot oss.
• Skapelsen, som pågår,
• Korset, som en ny skapelse, och
• Domen, då GUD åter samlar allt i sin hand är de gudomliga nedslagen på jorden.
De är alla på en gång enskilda händelser som ett händelseförlopp som griper framåt och bakåt. Paulus verkar gripen av detta, därför talar han samtidigt om det GUD gjort, gör och kommer att göra. Vi är rättfärdiggjorda men vi sträcker oss mot frälsningen. Men summan blir tydlig hos Paulus. På vägen till GUD, i förhållandet till GUD, kan vi inget göra. Vi har inget att bidra med. Domen kan inte mildras. Inga gärningar eller mått av tro bereder den vägen. Och det behövs inte. För GUD har gjort hela resan möjlig. Från den punkten – som tydligast illustreras av korset – är vi i GUDs hand, och har inget annat än det GUD ger oss. Paulus kallar det bland annat: i Kristus. Och mer och mer tydligt beskriver han det som att vi dör och uppstår med Kristus. Liksom i Skapelse och Dom är platsen där GUD har hela initiativet, men vi blir med GUD delaktiga i skapelsen som ska förvaltas, frälsningen som ska levas, och domen som uttrycker att allt är i GUDs hand. (I de två tydligaste konfliktavsnitten i Ps brev: 1 Kor om nattvarden och Gal 2 om Petrus svek är det just denna bild av delaktighet som blir tydlig. Om inte detta ges konsekvenser i vårt liv hade Kristus inte behövt dö. Gal 2:21. Eller: Då har ni alls ingen nytta av Kristus. Gal 5:2)
Korset är grunden för en ny livshållning (Godta varandra så som Kristus har godtagit er till GUDs ära, Rom 15:7)
Därför är Paulus ohyggligt praktisk, och konkret (Läs Rom kap. 12-15). Rom 15:7 är kanske hans mest geniala, och heltäckande, mening. (Och det liknar bönen i Vår Fader: Förlåt oss våra skulder som vi förlåter…) Tron är inte manér, eller en åsiktsmässig slutpunkt, eller en merit: Den är hängivenheten för den Sak som GUD kommit till oss med genom Jesus Kristus. Korsmärket är liksom för alltid ett korrelat till våra mänskliga liv, där vi kämpar med våra två naturer: Den förste och siste Adam.
Det är för detta livslånga lärande vi måste utveckla, betona och använda vår Guidekompetens. Den kräver den egna resan: Jag blev blind så jag kunde se, och den förutsätter en samtalston om livsdjupen. En dogmatisk uppsättning ersätter aldrig det samtalet. Däremot kan gemenskapen, liturgin och den nya estetiken hjälpa oss att våga oss ut på de djupen: Jag tror, hjälp min otro, som Petrus sa där han hängde mellan övertygelsen och tvivlet och grep tag i Jesu hand.
För att möjligen ge lite perspektiv på detta vill jag aktualisera några av de omläsningar som jag tror Paulus tvingar oss till:
Dynamiken – den nya estetiken – framträder tydligare och tydligare (läs P i ordning):
Kristen tro erbjuder inga genvägar, och inga bestämda mål. Vi blir aldrig färdiga. Det kristna livet följer Jesu vandring. Varje människa rör sig från sitt Betlehem: GUDs gåva till mänskligheten, gör resan upp mot Jerusalem i sällskap med andra och möter de mera avgörande utmaningarna: Ske inte min vilja, utan Din. Vi dör och uppstår med Kristus, mänsklighetens Stora berättelse är också vår egen berättelse. Vi ikläder oss den nya människan (och kämpar med brustenheten i vår gamla människa) och ikläder oss herren Jesus Kristus. Det mest förrädiska vi har i vår tradition är känslan att vara hemma, innanför, framme. Det är på ett sätt sant: Korset är vår enda merit. Samtidigt ligger löparbanan framför oss: Vi sträcker oss mot vår frälsning.
Rättfärdiggjord – Frälst
Jean Paillard har i sin bok om korset pekat på hur Paulus nästan är konsekvent i att tala med begreppet rättfärdiggörelse då han beskriver vad Jesus gjorde på korset och genom den tomma graven. Det är farisén med hela sitt fokus på Rättfärdighet som nu talar om den nya grunden för våra liv: Inte vår Rättfärdighet (eller renhet, eller tillhörigheten till de utvalda) utan GUDs rättfärdighet som ges oss som en klädnad: Ikläd er den nya människan. Frälsningen sträcker vi oss efter och den kommer ytterst då Jesus kommer med sitt Rike. Det är inte främst ett då och sedan, men den tillvaro som sträcker sig mellan Korset och Himlen. Och lika påtagligt som korset är vid varje tid, lika påtaglig är himlen. Vi måste finna detta tänjbara och ickebanala språk. Det är som en bro som hänger i sitt spann mellan två fästpunkter.
Tro – Hopp
På samma sätt, också enligt Paillard, förhåller sig orden tro och hopp till varandra. Tron är ju NTs verkliga storord, och betyder egentligen allt annat än det det betyder på svenska, dvs att inte veta. Samtidigt är tron den fasta förvissningen om gemenskapen med GUD som eldas av Hoppet – att vi en gång förenas med Kristus.
Kristus dog för oss (med oss) och vi ikläder oss Kristus, och längtar Kristus, och uppgår i Kristus.
Synd – synder
Inte minst i Romarbrevet är det så tydligt hur Paulus rör sig med ett syndabegrepp som skiljer sig på vår fokusering kring synder. Det handlar om människans natur, frånvändheten. Denna behandlas av Kristus på korset, och Paulus, även när han är som mest upprörd över församlingens människor, kallar han dem de heliga. De principiellt heliga. Inte för vad de gör, men för vad de är genom vad GUD gör.
Vi har en resa att göra:
• Den nya estetiken möter den postkristna människan: Bara mötet med Jesus är förvandlande - mötet på Damaskusvägen
• Vi behöver smaka av Paulus, verksam före Maktkyrkan
• Dela hans integration med budskapet: Jag – en kristusdoft
• Möta människor vid de nedbrutna och falnande dogmernas ruiner
• Utveckla guidekompetensen för Livets Resa
Pauluslivet i koncentrat:
Ca år
05-08 Paulus föds i Tarsos
18-30 Rabbinsk utbildning, troligen i Jerusalem
30-34 Associerad med mer extrema grupperingar
34 Mötet med Jesus på Damaskusvägen
34-47 Ensam; Arabien, Damaskus, möjligen Tarsos, samt verksam i församlingen i Antiochia
47-49 Resa 1 på initiativ av församlingen i Antiochia
49 Apostlamötet i Jerusalem
49-52 Resa 2 (Breven till Thess)
52-57 Resa 3 (Breven till Kor, Gal, Rom)
57-59 Jerusalem och Caesarea
Resan till Jerusalem
59-62 Husarrest i Rom (Fil, Ef, Kol, Filemon)
62-65 På resa i de gamla missionsområdena (1 Tim, Titus)
65-66 Tillbaka i fängelse i Rom (2 Tim)
Ca 66 Avrättas
- Posted using BlogPress from my iPad
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)