Om världen

VÄRLDEN


Den komplexa världen
har en varp av ordning
och inslag av rent kaos

finurligt hopsnickrad
som en vit veranda
med snickarglädje

en plats för vila
och många möten
när skymningen
sänker gardinen

och målar en stjärnhimmel
på valvet med hälsningar
från helt andra världar

mycket större än den här.
En ocean av oändlighet
av starka samband

med en ensam liten människa
som tar plats i Karlavagnen
och far mellan ordning

och kaos.

Ljus i novembermörkret

och hela Kyrkoåret. Dikter från Advent till Advent.

Ge dig eller någon annan en present i novemberdunklet,
en läsdelningsupplevelse som räcker året om.

112 dikter + 30 sidor (av totalt 125 s) sammanfattande teologi.

Nu till specialpris.

Maila pa.sahlberg( at ) gmail.com, eller ring 031 7952900

Skynda att fynda.

(Jag har läst vartenda ord, de är bra.)

Mellan två kyrkoår

SKARVEN


I skarven – den sköra skarven,
ett mellanrum av ingenting

mellan stororden,
ankomsterna:
Kristi återkomst

framtiderna,

och Kungen
som kommer
med Nådens år
till Riket som icke är,

bilderna hovrar
över kyrkoårsskiftet

GUD vänder sitt ansikte till oss,
bilden blir aldrig tydlig nog att äga
inte vag nog att bortse ifrån

ständigt granne med novembermorgonen,
vägg i vägg kommer Kristus aldrig långt borta.

Himmelrikets flik skjuter in i gråmörkret.

Är detta rätt formulerad kritik?

EQUMENIAKYRKAN har uttalat:

”Vi, Equmeniakyrkan, ser med stor oro på några av förslagen i den statsbudget regeringen nyligen presenterat. För oss som kyrka är det oroande att anslagen till trossamfund i det närmaste halveras under mandatperioden och att avdragen för gåvor slopas. Vi reagerar också starkt mot att den del av biståndsbudgeten som används för att finansiera flyktingmottagande ökar. Dessa förändringar innebär en ny ton i relation till civilsamhället.

Våra lokala församlingar, vårt nationella arbete och det internationella biståndsarbete vi bedriver själva inom Equmeniakyrkan och i gemenskap med bland annat Diakonia kommer att påverkas negativt. Vi befarar dessutom att förslagen kommer att slå ännu hårdare mot andra delar av civilsamhället, såsom nya kyrkor i Sverige och andra trossamfund. De föreslagna förändringarna drabbar vårt arbete för utsatta människor i Sverige och i världen. Equmeniakyrkan kan inte tro att detta har varit regeringens avsikt, varför vi starkt uppmanar regeringen att ompröva de nämnda förslagen.”

Undertecknat: ordförande Tomas Bjöersdorff och samfundsledare, Lasse Svensson.


Kyrkoföreträdarna kritiserar regeringen för tre saker: neddragning i anslagen till trossamfunden, slopad avdragsrätt och att ökningen av biståndsbudgetens del i kostnaden för flyktingmottagandet. I den ordningen.

Jag tycker att uttalandet väcker frågor.

För det första undrar jag vilket samband de ser mellan dessa tre budgetförslag?
För det andra oroar det mig att ordningen kan tolkas som en prioritering. För det tredje tycker jag att det saknas analys. Det är sällan klokt att sätta egenintresset först.

1. Biståndet är de utvecklade nationernas statligt (gemensamt) finansierade stöden för utvecklingen i världen. Formerna för och innehållet i biståndet är en komplex fråga. Hur ska det fördelas, hur mycket ska det styra självständiga nationer och vem är det som egentligen bestämmer vad som är viktigast att göra? Bistånd som formas för att gynna den egna inhemska produktionen blir lätt hånfullt medan bistånd till förmån för barn, kvinnor och mänskliga rättigheter mera oegennyttigt. Att en ökande del satsas på de effekter som flyktingströmmarna åstadkommer är inte orimligt, särskilt inte i en mer akut situation. Men jag tycker att det är bra om denna fördelning diskuteras, och är rädd för att den andel som nu öronmärks för våra egna initiala kostnader sänder fel signaler. Jag var på samma sätt en av få röster som hördes inne i regeringspartiet då biståndsbudgeten minskades under krisåren i mitten av 90-talet.

2. Avdragsrätten är inte en okomplicerad fråga. I Sverige valde vi under 1900-talet väg: Bidrag och stöd över statsbudgeten och inte välgörenhet där den fattige görs beroende av de mer välbesuttnes välvilja. Fördelen med det valet är att stödet blir generellt, trovärdigt och ickediskriminerande. Nackdelen är att det kan skapa en passivitet och att det anonymiserar solidariteten.

Avdragsrätten, som infördes av den borgerliga regeringen efter 2006, har ännu inte fått fäste, eller volym. Och den var starkt begränsad till ganska små summor. Dessutom var den nog onödigt krånglig.

3. Stödet till trossamfunden är inte heller en enkel fråga. De tillkom under 60- och 70-talet främst för att kompensera de övriga trossamfunden, vid sidan av Svenska kyrkan, för deras verksamhet. Sedan dess har mycket hänt. Efter år 2000 har i princip alla trossamfund samma rättsliga grund och likartade möjligheter att med statens hjälp finansiera sina verksamheter. Systemet med kyrkoavgift är det främsta instrumentet. Ur den synpunkten är det alls inte orimligt att förändra det gamla systemet.

Jag är inte övertygad om skälen för att stödja löpande vuxenverksamhet med generella bidrag. En helt annan sak är det med riktat stöd för barn, unga, sjuka, frihetsberövade etc. Jag tror att det som nu sker är en rimlig utveckling.

Sammantaget kritiserar jag främst den lite obegripliga prioriteringen som uttalandet för Equmeniakyrkan uttrycker. Analys och eftertanke saknas. Att vi har olika uppfattningar är inte problemet.

som är du

BERÄTTELSEN


Bara jag
har min berättelse
som bara jag
berättar

mötet sker
bara då
någon
lyssnar

tränar mig
på att lyssna
till berättelsen

som är du.

Om döden

DÖDEN


Döden marscherar över kullarna,
föraktfullt och respektlöst
drar han ner i dalarna,
söker livsgnistan
och släcker den.

Olyckan, Cancern och Kriget
kommer ur hans armé,
marscherar i alla väder,
släcker, släcker och släcker,
hatar livet.

Vi känner honom på ryggen
ser de fallna, kända
liksom de okända och avlägsna
ser på tomheten
som utplånat Livet.

Vi vet att han kommer,
men välkomnar honom sällan,
vill dra ut på tiden,
hålla avståndet till
Den Stora Realiteten.

Hans skugga slår ut över dalen –
skördens tid är nu.
Vi vet att han kommer
men lever som om –
förhoppningsvis går han vilse.

Tidshavet, oceanen på andra sidan berget.

KYRKAN –
SKEPPET PÅ TIDENS HAV



I


BUREN AV VÅGEN

Sakta
gungar hon
på tidens våg

ankrad
på redden
ständigt beredd

med en
hemlig resrutt
dristigare än andras

ännu
har hon ej avseglat
ankaret har kilats fast
mellan ovilliga block:
Makten och Lättjan.


II


BRISEN


En bris blåser in frisk vind
från havet – som blinkar
med gnistrande solgator
som lockar att beträdas

Kaptenen ser bister ut
överväger att ge order:
Kapa trossen!
Men dröjer ännu med ordern

Det blåser in
frisk luft
österifrån,
soluppgångens bris



III


DÅ


Apostlar gick ut
med budskap till folken
att Kristus är GUD

De lade ett hav
mellan makternas hot
och livet i tro
på GUDs mäktiga Ord

ur döpelsens hav
steg en mänsklighet fram
i tron på hans namn. (Olov Hartman, Ps 62:3)


IV


NU


Ett hugg
och skeppet
flyter fritt

seglen hissas
skotblocken gnisslar
Rorsman tar kurs
ut ur bukten

mot en ny verklighet


V


FÖRVANDLING


Dagen förvandlas
luften kan andas

Trefaldig treenighet

Ur Poetisk teologi, diktsviten på Trefaldighetsdagen.


IV

möblerat rum
för trons inre resa
som blir till ett liv
för mångfaldens enhet;
speglar himlen
mitt på jorden

V

kärlekens enda tanke
Relationell
inte alltid rationell
aldrig nationell
en gemenskap
som bär alla fram
i takt med den långsammaste.

Var detta livet?

Den grå gåsen


Vaknade
helt omsluten
hackade hål
inifrån

var detta livet?

Gosade mig
med syskonen
under mors vingar
delade allt

var detta livet?

Simmade
i den grunda viken
betade gröna alger
gungades lätt

var detta livet?

Prövade vingarna
såg nya perspektiv
av vikens blågröna vatten
och grå kobbar

var det inte detta
som var livet?

Höstdagen
samlade storsläkten
lyfte
och i perfekt formation
lämnade de viken

var det alltså detta
som var livet?

Såg länder
hav
och kontinenter

det var livet.

Läser Efraim, syriern

Hymnerna om tron, Artos. Just i en tid före kyrkan gled upp i Maktens knä och förlorade sin själ. Efraim var syrier, talade ett arameiskt närstående språk och strider, med poesins hjälp, mot Arius och hans efterföljare – den kanske allvarligaste konflikten i kyrkans långa historia.

Arius, som han tolkades, tonade ner Kristus, skapad av GUD, men inte själv GUD. Efraim tonar upp Sonen, den Förstfödde, och språket och bilderna känns tydligt igen från Paulus och senare Irenaeus (som levde mitt emellan de båda andra).

Efraim kom alltså från Syrien, men förvisades till Mindre Asien, nuvarande Turkiet. (Kyrkans tre stora, ovan nämnda, kommer alla från dessa trakter, men I verksam i nuv. Frankrike.) (Arius kom från Libyen, verksam i Egypten.)

Efraim talar om symboler, metaforer. Skulle gillat mitt uttryck Konnotaforer (av konnotationer och metaforer). Till och med en fågel på himlen vittnar för E om korset, titta efter själv. Sonen är, som hos Paulus, i centrum för Skapelsen, och mötet mellan himmel och jord. Han är i praktiken Skaparen, människorna bär, ursprungligen, hans bild. Och i argumentationen mot Arius (som aldrig nämns) blir det outsägliga, outgrundliga och osynliga hos Sonen det vi ska tillbedja. Inte utforska. Arianerna, och andra, kallas för forskare, eller utforskare, eller disputerarna. Men det outsägliga kan inte utforskas, men tillbedjas, äras, vördas.

Genom det nära vittnesbördet
skall man tro på det som är fjärran, säger E, s25, och

i liknelsen steg han ner ända till senapskornet. (s42)

I dispyten med arianerna argumenterar E ofta längs det här spåret:

Om vi inte räcker till för hans mänsklighet,
vem kan då räcka till
för hans osynliga gudom? (s53)

Det blir till slut en vacker, utmanande tro:

Öppna dina skatter för honom
och bär fram dina gärningar. (s54)

Efraim talar i form av Poetisk teologi. Hymnerna är många och långa, i en fantastisk översättning, och tolkning, av Sten Hidal.

Rekommenderas. Där finner vi tonen av kyrkans hjärta.

älvdans

Igår kväll. På vägen, hem från dagens möda och glädje, solen hade sjunkit genom horisonten, och i den daggrika kvällen steg de upp från diken och ängar –


ÄLVORNA


Ut ur marken strömmade de,
lätta på foten reste de sig
och dansade över ängen,
förenade sig när vinden
stod stum och höll andan

En storlom gav ljud
och på avstånd skällde
en rådjursbock –

de fattade varandras händer,
som molekyler bytte de
syreatomer med varann,
länkades till en kedja
av vit, flyktande dimma

dansade över ängen,
förde magin
in i kvällen.

tider

TID


Tiden rinner, den smälta isen
fångar ett löv, kastar
sig ut från fjällsidan

förenar sig
breddar sin väg till havet
blir ett med alltet

börjar om,

en gammal bok
som kramats
av generationer

burits genom tid
tydligen varit viktig
minns vad alla

glömt.

När livet brister

LIVET


Den svartvita hackspetten
trummade inne i den gamla eken
– födosök och bobygge
på en gång

Stammen var fylld av bohål
och hålrum efter tiden
som alla satt djupa avtryck
i de långa livsfibrerna

som ännu bar sin mäktiga krona
för ekoxens och talgoxens bon
och skatan som byggde på höjden
i generationers generationer

vinkade lätt åt molnen
som rufsade om i trädkronan.
Ett brak och det som varit
stabilt genom sekler
störtade i gruset

När livet blir för stort att bära
och kreativiteten stöter
mot alla kanter
som snartmänniskan
trycker mot sin mjuka celldörr

brister banden,
och tålamodet
och själva livet
sätts i fråga.

R.I.P. Malik Bendjelloul

Faste- och påskkalender

25 luckor. Riktigt bra teologi. Kyrkokritik. Omläsning med Paulus. Inspirerat av NT Wright. Poesi. Multitools.

Finns att få som pdf.

Inför vandringen med den Uppståndne.

Vandringen med den Uppståndne

Eftertext: Vandringen med den Uppståndne

Vandringen med den Uppståndne börjar i påskdagsmorgonens tidiga soldis, innan dagen – och uppdraget – klarnat och blivit till den livsstig som är Kyrkans Väg till Det Stora Livet.

Vi går med den Uppståndne. Vilken uppståndelse det kan väcka.

Läs om Emmausvandrarna, Luk 24:13-35, och vandra med dem från Jerusalem.



TOMT


Vår tro är säregen
har ingen bild eller hemvist
inte ens en avgjutning,
blänkande av guld.

Templet – tomt på konst
korset utan straffade
graven tom,
till och med på lik

det tommaste evangeliet
verkar vara det mest innehållsrika –
ekot blir bättre där,
tomma rum fyllda av kärlek.




Från boken Poetisk teologi, 2014, Sahlberg

Denna dag stod Kristus upp...

24: Påskdagen, Jesus och Uppståndelsen

Morgon. Uppståndelse. Dopets dag. Alla söndagars söndag. Påskdagen är kyrkans mest exklusiva söndag, varje soluppgång påminner oss om Påskens dag (kyrkorna vänds mot öster) – konnotaforen PÅSK är kyrkans solenergicentrum. Strängt taget varje söndag är en Påskdag.

Så ser kyrkans tradition ut, genom två tusen år. Och om jag varit mycket kritisk till flera moment under fastan och påsken har jag nog ingen invändning mot kyrkans påskbudskap. Det är hel och ren uppståndelsepredikan: Döden är besegrad. Livet vann, dess namn är Jesus. Halleluja.

Jag tror att det är påsken som räddat kyrkan. Medan hon krånglat till och rört till så mycket annat evangelium har hon kapitulerat inför det rena påskundret. Detta (och kanske själva juldagsbudskapet) är den eviga lovsångens kärna. GUD gör nytt.

Uppstått har Jesus,
hurra, hurra
han lever, han lever
han lever än.


Gravars ingång känner vi alla – men utgången är mera subtil. Ett tro och ett liv med räckvidd genom gravrummet är vårt Stora Evangelium. Det Stora Livet bär oss in i Hoppets Rum, och vi går med Kristus.


EN TOM GRAV


Livet stötte
mot gravstenen –
inifrån

Dödens rum
blev evighetens,

dörren öppnades
och där bakom
en väg att vandra

för de verkligt levande.

23: Jesus och döden (Påskafton)

GUD kunde verkligen dö. Livets allvar hängde med hela tiden, till dess yttersta gräns. Till utanför dess gräns. In i döden.

Därför led också Jesus
utanför stadsporten
för att med sitt blod rena folket.
Låt oss då gå ut till honom
utanför lägret
och dela hans smälek.

Heb 13:12-13


På besök i de dödas rike, utan tid, utan framtid, utan rum – det rum i tiden som tryggt förvarar dem åtskilda: De levande, De döda. GUD kom också dit. Jorden – Livets rike – var en synnerligen oväntad plats. Dödens rike en alldeles omöjlig destination för GUD.

Men dit gick Jesus. Och hade varit där redan tidigare. Hos Lasa- rus. Nu själv död. Nederstigen till dödsriket, därifrån...

Han hade verkligen varit där. Det är trons allra innersta vibrato.



DÖDENS MAN


Hela vägen
bekänner tron
hela vägen.

Utan undanflykter
hela vägen

hela vägen
gränslös kärlek.

22: Jesus och lidandet II (av 2), Långfredag (The Good Friday)

DAGEN FÖR EFTERTANKE


Korset är trons
verkliga centrum.


Det där innersta
där det verkligen gör ont,
och alla utvägar
är stängda.


Människa och GUD –

den ene törstar,
den andre sprider kärlek.

Jag törstar.
Fader, förlåt dem.

De två,
som en enda
samlar människa
och GUD
i enda kropp

i en enda uthållighet
i den enda kärleken.

21: Jesus och lidandet I (av 2) (Skärtorsdagen)

Korset gjorde ont. Dödsont. Men frågan är om inte sveken sved mer. Judas och Petrus. De som båda varit föremål för Jesu investering. Judas gick längst. Men Petrus. Petrus. Sovande i Getsemane. Svärdsutrustad. Förnekanden på Prästens gård. Sveket.

Sista stunden var kommen. Ett skört evangelium las i apostlarnas händer. Natten i örtagården talade inte mycket för en framtid. Uppdraget fullgjort. Och totalt misslyckat.

Jesu bön i Getsemane rymmer svekets hela plåga, Uppdragets totala ansvar, Känslan av att misslyckas, att inte stå rycken i sista backen. Lidandet är den sköra tråd som visar att det är på riktigt. Hit men inte längre, ändå en bit kvar.



I ÖRTAGÅRDEN


Ensammast av alla
i en hoper av kamrater
känna kniven mot strupen

och veta
att detta egentligen
inte är min strid

utsätta sig för det
som alla andra underlät.

20: Passionen II (av 2)

GUD hade, som Boken berättar, prövat många vägar. Kanske alla vägar.

Tondövheten hos ett folk – Människan – som bara såg sig själva hade blivit ett problem. GUD hade ett problem. Kärleken ekade obesvarad.

Jesus är den desperata kärleken. Kärlekstågets sista vagn. Där, på sista avsatsen, lämnar det tåget spår på marken. Spåren som styr rätt in i Människans hjärta. GUDs aviga kärlek tog flera anmärkningsvärda vägar: Tonårig mor, krubba i Betlehem, flyktingskap till Egypten, oansenlighetens storhet, finalt ett kors.

Bara under skinnet brinner passionen som förändrar. Det är på riktigt.

Bibelteologi: Sjunk in i 1 Kor 13.



KÄRLEKEN


GUDs hjärta
slår för
oss,

rytmen
skakar
marken

Ett kors
kalibrerar
GUDs kärlek

19: Passionen I (av 2)

Passionen driver GUD, ja det är nog energin i allt liv. En avsikt, ett mål, en längtan, en kärlek...

Påskdramats huvudvecka rymmer allt: Frustration, svek, ondska, passivitet, övertygelse, rädsla, ihålig kyss, svärd, tårar, makthavarnas balansakt på moralens och övertygelsens gränser... Och centralt placerat står korset.
Ingen annan symbol (som jag känner) har en sådan laddning. Kanske är det just kluvenheten som utgör laddning: Maktens förmenta dödsmaskin, Döden själv, övergivenheten, lidandet, blodet – och samtidigt förlåtelsen, omsorgen, dialogen (två dödsdömda diskuterar himmelriket)... Och allt summeras till slut i detta enda: Kärleken. GUD dör av kärlek. Den direkta dödsorsaken var den förnärmade Makten.

Bibelteologi: Varför skulle annars Jesus dö? – möjligen är det Pauli mest centrala fråga (i det viktiga avsnittet i Gal 2:1 ff). Om Lagen (eller bekännelsen, eller tillhörigheten, eller den vackra ytan, eller den goda gärningen...) hade kunnat ge rättfärdighet, varför skulle då Jesus behöva dö? Den gjuts i Pauli mest avgörande kontemplation, den vid korset. Det som kom att bli bestämmande för hans teologi, i en ton som bara delvis liknar sentida läror om försoningen.

(Kyrkans felsteg: Detta samlar kyrkans många felsteg: Feltydd försoning, undervärderat kors, sentimentaliserat kors, martyrdyrkan, forensisk korsläsning, soningsbetoningen... Korset står där av kärlek. No more, nor less.)

Passionen i vår tid: Korset utmanar ytterst vår inåtriktade passion: Bli älskade och själva älska. Korset spänger gränser, passionen är inte bara min lycka, men världens. Det är en utmaning till alla lägre bevekelsegrunder – ytterst den optimala annorlundaheten.



PASSIONEN


Nog kunde det ha skett mindre blodigt,
lite mindre skrämmande,
mera civiliserat,
vardagsrumsanpassat liksom,
och barnvänligt.

Inte behövde väl GUD –
GUD av alla –
ta i med Storsläggan,

hade väl räckt med ett vingeslag
från en purpurfärgad fjäril

Barnvänligare evangelium,
mer civiliserat.

Mer anpassat evigheten,
strömlinjeformat...

Kärleken är svåranpassad,
blöder av ett hjärta som brister.

18: Kristus konungen II (av 2)

Stora veckan tar fart. Idag blåmåndag.


Så, nu verkar det klart. Dagen efter. Längtan fick inte sitt svar. Kungen var neddragen ur vagnen, införd i vardagen. De blå gardinerna fladdrade ur krossade rutor. Palmbladen vissnade på gatan.

Annorlundaheten ekade i spåren av Sången. Ekot hade djupnat, och bara några få drömde om stadens prinsar och prinsessor. Det var inte Paradisporten som hade slagit upp. Men verklighetens riddare att tassat in i åsnans följe. När GUD kommer nära ljuder inte den vanliga Kungssången eller Hosianna. Snarare ett Sanctus, Sanctus, Sanctus (Helig, Helig, Helig) – följt av ett Kyrie eleison (Herre förbarma dig).

Jesus Messias satt på alla tiders förväntan, och bara den med extrem hörsel anade stegen från GUD som gick på Jerusalems gränder. Kalibreringen av de knappt hörbara ljuden stämde en ny sång. Kärlekens viskning som tog sats i ett hjärta som blödde för världen.

Bibelteologi: Konnotaforerna kring Messias, Kungen, hör nog till mest komplexa i Nya testamentet. Det är samtidigt ett världsherravälde som ett monumentalt fiasko. Det är Kungars kung, och en susning bland de ödsliga bergen, där eremitmunken slår upp fönstret och blir döv av tystnaden. Att få syn på Kungen – hela Livets Herre – och samtidigt den som sa: Bli som detta barn. En sådan kung hade världen aldrig mött. Och skulle aldrig någonsin mera träffa på.

Kungen i vår tid: Hela Livets Herre är den mest försynte, upprättande, anonyme, retsamme och välintegrerade gäst vi inte kan tänka. Denna Annorlundahet är vårt enda budskap.


KUNGEN KOMMER


Han lämnar sin tron av kristall
för att i alla bli allt.

En pandemi kan det likna,
griper alla okända
och smittar till ett liv

som förändrar allt,
och utmanar alla.

17: Palmsöndag, tema Vägen till korset. Kristus, konungen I (av 2)

Så kom den då. Dagen. DAGEN. Då GUD skulle bli tydlig, Messias hyllad, framtiden säkrad... Åsna – tillgängliga profetior klarade den lite nedvärderade metaforiken.

Folkets sång: Hosianna – kungligare bjöds inte. Och palmkvistar, till och med finaste överrocken. Så var Dagen här. Kungen kommer.

Det folket längtat sedan kung Davids dagar, eller i vart fall sedan mackabéerna tog över, var nu nära. Om kungen var på plats, var GUD på plats. Templet var inte längre ett skal av längtan – GUD hade flyttat in. Nu skulle bara en liten detalj justeras, och framtiden bli ett faktum: Ut med romarna!

Bara en detalj. Men just precis det järngrepp som slog undan varje fot i den gamla längtan.

Bibelteologi: Palmsöndagen är The Crucial Point. Folkets längtan krockade inte bara med den politiska verkligheten. Mest krockade den med vad GUD hade tänkt. Jesus kom med Riket, men detta rike visade sig vara mer annorlunda än vad folket hade tänkt. Ännu söker vi konturerna av det riket. Men sorterar effektivt bland metaforerna. Lidandets konnotaforer omtolkas till en historisk insats, något vi kan lägga bakom oss. Men är det vad Bibeln säger?

Kyrkans felsteg: Maktjesus är nog det allra mest centrala hotet mot Kristi egen väg. Det är möjligt att det då (från 300-talet och framöver) inte fanns någon annan väg, det är svårt att ha någon kvalificerad mening om historiens lopp. Men idag – kan någon hävda en sådan väg?

Kungen i vår tid: Vi lever kanhända i den minst rojalistiska tiden av alla tider, eller så blir varje stjärna kung (om så bara för en dag). Men i jämlikhetens och jämställdhetens tid är kungligt i grunden helt ute. Så, vem är kungen som kommer på åsnan? Hur är Jesus kung i vår tid? Vilka bilder utmanar vi dagen med?



KUNGARS KUNG


Åsna och Kungssång
laddat för fest,
ett följe drog in
i Jerusalem.

Hosianna,
den ljuvliga sången
som kittlade
generationers drömmar.

Vi vet inte säkert
hur det blev,
men snart hördes en ny sång:
Korsfäst, korsfäst...

Hur sjunger vi?

16: Ikläd er herren Jesus Kristus (lö 12 april)

Kom ihåg att Paulus inte hade mött honom: Mästaren på vandring. Han har ingen anknytning som inte vi också kan ha. Ändå är det han, av Bibelns alla författare, som tydligast ger oss bilden av just djupet i detta lärjungaskap.

Ikläd er herren Jesus Kristus, är ett – bland många – uttryck som han präglat. Konkret och utopiskt. Genomförbart och omöjligt. Generellt och om, och om igen, en instruktion.

Det finns inget annat lärjungaskap. Min grundläggande övertygelse är ju att vi är kallade att tjäna. Men jag hör mycket förkunnelse och trosyttringar som låter som om det är GUD som är kallad att tjäna oss.

Hur blev det så? Och: Vad gör det med oss?

För mig är detta vår tids allra viktigaste fråga att reda ut.

Bibelteologi: GUDs vapenrustning är en annan bild, mera militär, men visst är det fint att tänka sig att det är sadelmakaren som skriver (han hade nog rustat många soldater med deras utrustning – de hade nog mera lädervaror än metallprylar). Han visste vad som krävdes. Observera vilka illustrationer som ges: Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan göra motstånd på den onda dagen och stå upprätt efter att ha fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Ur Ef 6:10-20, där det verkar som om vi har att utföra försvaret – men GUD står för det mesta av utrustningen.

Ombytet i vår tid: Trons riktning är en allvarlig fråga. Jag kan mycket väl föreställa mig att det vore häftigt med en gud som fixar till det mesta. Men dels stämmer det inte med mina erfarenheter, men det räcker inte som argument, det allvarligaste att det inte svarar mot evangeliet. Jesus gick GUDs väg – den ledde till korset. Apostlarna gick GUDs väg, bara Johannes uppnådde hög ålder, de andra hängdes på kors. Men vi – vi har tydligen en annan framtid. Hur blev det så?


KRISTI KLÄDNAD


Nej, den passar nog inte.
Verkar helig och lite pompös –
för stor helt enkelt.

Det är nog inte vår modell,
eller vår färg, eller senaste mode –
inte i vår smak, kort sagt.

Blodig, vad det verkar,
sviken var du, och ensam –
vi trivs bättre i sällskap.

Ingen korsett precis,
men kors vad den kliar –
av en prövande oro.

15: Synden IX (av 9): Helgelsen II

Inget annat evangelium är så centralt som helgelsen. Jesussmittan blir den utmaning som utmanar varje enskilt steg, varje tanke och varje motiv i våra liv. Det är hjärnbarkens, lilla hjärnans och hjärtats innersta tro. Den påverkar vår syn och vår hörsel, för att inte tala om känseln, och känsligheten för andra människors liv.
Den gör oss inte till helgon, sådana är aldrig självutnämnda, men präglar våra steg, varje steg.

Bibelteologi: Jag har, som Paulus, talat mycket i helgelsens konnotaforer. Och jag gillar hans försök att så koncentrerat och konkret predika efterföljelse. Jag tror att den plågade honom, som den plågar mig. Och lockar oss.

Kyrkans felsteg: Helgelse är personligt. Drabbar, och utmanar, först mig. Tillsammans borde vi kunna hjälpa varandra. Kyrkan som träningslokal för just det – inget annat vore viktigare. Har det fungerat så?

Helgelse i vår tid: Alluderingen på alla träningslokaler, och workoutmetoder, är vår pendang. Just nu är de mer besökta. Men de är släkt: Kyrkan och Friskis&Svettis – en framtida union?



KORET & GYMET


Utmanas
stretcha
svettas

god teologi.

14: Synden VIII (av 9): Helgelsen I

Istället för en mera donquixotsk hållning till fullkomning tror jag vi ska tala mycket mer om helgelse. Den mera principiella dimensionen berörde vi i föregående lucka. Helgelsen är en vandring. Vi känner igen det från (det livslånga) lärandet, men också i alla de processer som långsamt rör sig mot ett högt uppställt mål.

Det är i helgelsen vi dras in i den centrifugala spiral som håller oss nära centrum: GUD själv. Det är helgelsens fysiska villkor. Den kräver umgänge med GUD, samtal med GUD i bön och ordet, och en livslång vandring bland lärjungars Jesusmarsch.

Vandringen med Jesus är en smittosam vandring, vi påverkas och vill alltmer likna honom.

Bibelteologi: Paulus använder ordet helgelse bara två gånger. Fler gånger talar han om helighet – de heliga. Men jag skulle säga att inget begrepp är mera centralt i hans teologi och beskrivning av den troendes liv.

Kyrkans felsteg: Patetiskt nog har vi fått vissa samfund som förknippats med begreppet helgelse – varav metodismen är ett. Möjligen kan vi undra vad de andra då är! Men mera övergripande tror jag att detta är i kärnan av kyrkans dikeskörningar. Jag tror att det dels beror på att det är svårt: Det är en personlig resa för var och en av oss. Dels tror jag att det delvis har försummats då kyrkan istället överbetonat Läran.

Helgelse i vår tid: Jag tror att begreppet helgelse aldrig kommer att bli särskilt populärt. Vi söker hellre quick-fixes. Helgelse är en lång vandring i uppförsbacke. Det tar emot, och är personligt påfrestande.


HELGELSE


Helge och Helga
vilka vackra namn,
som spunna ur
förhoppningen

att vi kan växa
och djupna,
blomma och fröa.

13: Synden VII (av 9): Synd och fullkomning (onsdag)

Bibeln säger att vi ska söka fullkomning. Inte mycket bryter av så starkt mot vår medvetenhet om brister, självupptagenhet, ondska, kortsiktighet och långsinthet. DET kan väl aldrig gå. Bli ni fullkomliga som er himmelske Fader är fullkomlig, sa Jesus. Mera fullkomliga, sa Paulus – som om han var medveten om att vägen var lång.

John Wesley såg detta, knöt det, precis som hos Paulus, till helgelsens livslånga resa. Men fick kritik, krånglade till det i en omskrivning: Kristlig fullkomlighet (eller på engelska Christian Perfection). Inte skall väl vi...

Här krävs försiktighet. Den förste som utropar sig fullkomlig vittnar därmed om att hen inte är det. Men, dels säger det inget om målet: Bli så till sinnes som Kristus Jesus var, torde väl vara en omskrivning på temat. Dels tror jag vi här rör oss med inslag vi måste förhålla oss till:

Paulus, och kanske hans tid, kunde tänka sig själva den mänskliga naturen på ett mera principiellt plan, inte i etiska eller psykologiska kategorier. Han kunde därför tala om de båda Adamarna med en arketypisk betydelse. Den mänskliga naturen "var uppkopplad till olika nätverk"; det gudstillvända, respektive det frånvända. Därför talade han om de troende med termen Heliga (fastän han kunde vara rasande på deras etiska defekter och handlanden). Samtidigt är han ihärdig att påpeka behovet av att göra rätt, leva rätt, och ha en iver för goda gärningar.

När Paulus skriver (Rom 15:7): Godta varandra så som Kristus har godtagit er till GUDs ära, visar han på sambandet mellan hur GUD förhåller sig till, ser på oss, och hur vi betraktar varandra. Det är ett principiellt synsätt: GUD vet vad vi är (ytterst kan bli) och betraktar oss som genom Kristi kors. GUD har en kärleksfiltrerad blick. Idag skulle vi kanske säga att GUD ser vår potential. Men betraktar oss som om vi redan var där: Heliga. (Ungefär som en idrottare tränas att se sig själv som vinnare.)

Bibelteologi: Öva dig i gudsfruktan, skriver Paulus. (1 Tim 4:7). Idrottspsykologin har redan slagit till. Metaforiken är densamma. Och här placerar nog Jesus och Paulus fullkomningen. Ikläd dig herren Jesus Kristus – är en sådan paulusmetafor. Ni är grenarna, ni är lemmar i Kristi kropp, förbliv i mig, klä er i den nya människan... är andra.

Kyrkans felsteg: Eftersom regelverket gjordes om till en moralisk (och ytlig) karta fastnade kyrkan i etikens ytskikt, med risk för dubiös skenmoral (reglerna gäller mest andra). Kontrollbehovet ledde kyrkan fel, hon litade mer på sina regler än på det förvandlande mötet med levande GUD. Kanske slutade hon rent av tro på detta möte, eller förbehöll sig rätten att det bara kunde ske i kyrkans hägn. Den moralistiska överheten riskerar alltid att snava över sina egna hinder.

Fullkomning i vår tid: Vi söker det under kirurgens skalpell, eller i gymets
dunka-dunka-rytmer. Vi feta är, ännu levande, avskräckningsmodeller. Men, skämt åsido, visst tror vi att det ännu är en central fråga som fler än en ställer sig: Hur blir jag en bra människa? Har kyrkan ett svar?


FÖRVANDLINGSNUMMER


Det går inte.

En clown är en pajas,
ramlar till applåder.

En uppblåst staty
är tyngre än
sin tanke.

Vi tror det är beständigt.

I provrummet
träs nya klädnaden
på en gammal kropp.

Den sitter illa
kring välfärdens midja,
med avstånd till
trådsmala mannekängens ideal.

Det tar ett liv
att anpassas dräkten.

Ett långt liv – evighetslångt.


Från diktboken: med sikte på horisonten, 2013, Sahlberg

12: Synden VI (av 9): Synden och Döden

Bibeln ägnar förvånansvärt lite rum för döden. Folket levde närmare den – det är i vår tid vi tror vi kan utplåna, eller i vart fall gömma döden. Däremot Döden är en huvudsak: Bortvändheten från GUD, döda för GUD, indifferent för GUDs sak. Detta är allvarliga grejer.

Den Döda människan ser inte bara inte GUD, men förlorar också blicken för sitt eget djup. Den Stora Synden är inte främst mot GUD, men mot oss själva. Vi är inte de vi skulle kunna vara, de som GUD ser att vi är – för GUD ser genom sin egen kärleks kors.

Bibelteologi: Därför blir Synden synonym med Döden. Kanske skulle vi just i det här perspektivet mer tala om bortvändhet. Jag tror vi kan läsa Paulus tal om uppståndelsen i 1 Kor 15 mer i perspektivet av förvandling: Vi inbjuds gå från Dödens sällskap till Livets. Läser vi Paulus med denna bild för ögonen ser vi hur konsekvent han är i att tala om denna förvandling. Och jag tror att det är helt medvetet som han väljer en hel palett av bilder.

Kyrkans felsteg: Kyrkan har agerat som en teknokrat i denna vitala materia. Jorden (och livet) blev ont, himlen god. Frälsningen tar oss bort från den onda jorden. Himlen blev jordens antites. Detta har lett oss vilse. GUD valde att komma till jorden, inte som en alien, men som äkta människa. Prövade och delade våra villkor, och för att förändra oss och jorden. Korset står inte nerkört i jorden som en avfyringsramp till himlen. Men som kärlekens förvandlande kraftkälla, här och nu.

Döden i vår tid: Den kroppsliga döden försöker vi gömma och glömma. Den Stora Döden möter samma öde. Människor köper inte den lösryckta omvändelsebekännelsen, men utmanas av förvandlat liv. Detta är nog den Uppryckning vi felaktigt tolkat som en flykt från jordytan.


DÖDEN, DÖDEN, DÖDEN


Så sa systrarna till varandra
för att på gamla dar
befrias från demonen, mörkret

och hålla siktet på livet,
nuet och häret.

Döden handlar om livet
att se den i vita ögat
och titta tillbaka

se hur Livet kramar oss och GUD
som vänder sitt ansikte till oss

11

11: Synden V (av 9): Livet i den nye Adam

Synden vaktar oss väl, långt in i heligheten. Kanske är det just det förhållandet som gör det så komplicerat, men det borde inte vara så underligt. Allt annat i skapelsens mönster bär ju gradvis förändring, en långsam rörelse över tid, med mera abrupta eruptioner inemellan. Synden saktar in, kommer på efterkälken då kärleken råder.

Bli så till sinnes... ser ju ut som en växt, en anpassning till det nya, till det rätta.

Vandringen med Jesus är den grundläggande metodiken för alla Jesu lärjungar. Liksom de ursprungliga jesusföljarna handlar det om att ta intryck, och leva nära Jesus. WWJD – what would Jesus do (hur skulle Jesus göra) som det står på de moderna armbanden – är en ständig påminnelse. Fastan är just den period som djupnar den vandringen. Det är på allvar, och vi ska nog inte glömma vart stigen ledde: Förvånansvärt många kors avslutar de stigar som började vid Genesarets sjö.

Hos Paulus är metaforiken tydlig; allt från den korta instruktionen i Galaterbrevet: Bär varandras bördor, till de mer utbyggda i Efesierbrevet med Vapenrustningen, eller den mest kompletta listan i Romarbrevet, Kap 12-15.

Apostelns bildspråk är kreativt: ikläd er herren Jesus Kristus, ta på er den nya människan, en ny skapelse, ni är kristusbrev, en kristusdoft och kristuskunskapens doft... Vi är, enskilt, och tillsammans, Kristus mitt i vår vardag.

Kyrkans felsteg: Kyrkan har haft en tendens att luta mer åt manér, dogm & lära, än en doft av Kristus.

Nyadam i vår tid: Klä dig i den nya människan – är det inte just det som gäller i vår tid? Med tafatta försök till plastisk nyhet: Flåshurtiga coacher, plastikoperationer, dygnet-runt öppna gym, konsumtion av ständigt nya out-fits... Ikläd dig Kristus, är vasst, utmanande, livsfarligt...


NY-ADAM


Den nya skapelsen –
ständigt ny,
i en värld

som ropar efter nyheter
eller den tröga förvandlingen
av en vana

10. Adamare, dubblett

10: 5:e söndagen i fastan, tema Försonaren. Synden IV (av 9): Den gamla och den siste Adam

Därför blir bilden tillräckligt svartvit. På ena sidan "Adam", på den andra Jesus Kristus. En lanserar döden – och blir bunden i sin kropp, den mänskliga naturen. Den andre lanserar livet – och lägger en ande till kroppen, människan är mer än kött och blod.

Denna bild är samtidigt ett val och ett erbjudande. Och är både digital och analog. Genom Jesus på korset ÄR vi en ny skapelse (digitalt) och irriteras fortfarande av vår gamla människa (analogt). Detta är en erfarenhet vi kan bejaka. Efter vart nyårslöfte är just detta vår upplevelse: Vi vill men förmår inte.

Vi får, som idrottsfolket, träna oss att se oss som vinnare: Se hur vi spränger mållinjen som etta. Höra – i andanom – läktarens segerjubel. Paulus är den förste idrottspsykologen, och använder sig av metaforer från olympiaden: löpare och brottare...

Bibelteologi: Det är i denna duala bild vi finner oss själva. Vi ser riskerna, otron hopas: Du kan inte, du förmår inte, du klarar det inte... Samtidigt bär vi hoppets bild: GUD ser oss genom sitt kors, segervapnet. Vi har uppstått till nytt liv, det börjar här och sträcker sig in i evigheten.

Kyrkans felsteg: Kyrkan larmade nödutgången, och belamrade den med krav, botgöring, avlat, syndaånger, omvändelsekrav och etisk perfektion (särskilt på de områden som kunde riktas till andra). Kyrkan ska bara hålla upp korset, och leva med det.

Adamarna i vår tid: Jag tror att dessa mönster är väl identifierbara bland veganer och hälsolärjungar. Vi vet vart vi önskar oss, ser behovet, argumenterar för förändring (förvandling) men stöter vår lilla fot mot alla hinder, i oss själva och runtomkring. Vi behöver formulera nya målbilder: Se oss som den nya människan; ikläda oss herren Jesus Kristus.

DEN NYA MÄNNISKAN


Som fågel Fenix
som vart 500:e år
begav sig till Egypten

för att i solgudens tempel
begrava sin faders döda kropp
som den medförde i ett ägg av myrra

och uppstå i ny gestalt –
en sinnebild av odödligheten,
väldoftande,
som kristuskunskapens doft.

Romarbrevet om Synden

9: Synden III (av 9): Paulus om Synden i Romarbrevet

Paulus talar mera sällan om synder – men vi är mycket upptagna av synder, särskilt andras. Däremot talar han mycket om synden, jag skulle vilja skriva Synden. Det är hans skildring av den mänskliga naturen, och den knyts (med rätt eller orätt) till Adam. (Ingen av de andra bibliska författarna ger Adam denna "särställning".) Synden i människan är den korrupta naturen. Bilden av det vi egentligen inte skulle vara.

Denna natur har vänt GUD ryggen och inbjudit alternativa tydningsmönster, det Bibeln kallar Ondskan. Adam bjöd därmed in döden till livet. (Den kroppsliga döden – förgängligheten – den bibliska bilden (konnotaforen) av Döden – är den förlorade relation med GUD, eller mer konkret: Den förlorade bilden av oss själva (det vi skulle kunna vara).) Denna förlust av det sant mänskliga sitter som en defekt i vår personlighet, och yppar sig som synder. Men vi botar inte människan genom att behandla symtom, men själva sjukan har genom Kristus – den siste Adam – fått sitt bot.

Den gamle Adam sitter kvar i hjärtat av vår personlighet och fortsätter att läcka "gift" i vår, genom korset, förnyade personlighet. Den gamle Adam och den siste parallellbor i oss. Det är delvis ett mänskligt val vem av dem vi låter regera oss. Symboliskt kan vi hålla upp korset och låta det belysa vårt dilemma, och gå segrande ur striden.

Bibelteologi: Läsningen av Romarbrevet för oss i cirklar.
1:18-3:20 beskriver syndens rum
3:21-5:11 beskriver nådens rum
5:12-7:25 beskriver syndens realitet
8:1-29 beskriver livet i Kristus
(9:1-11:36 beskriver judarnas ställning)
och från 12:1 och fyra kapitel framåt beskrivs "regelverket" för livet med Kristus (med kärnan i Rom 15:7).

Inom judisk tro uppfattas synden som uppror mot Gud och den gudomliga ordningen, men också alltid som just en förnedring av människans sanna natur. (Fruktsallad: Av marginellt intresse har frågan om vilken frukt det var som bringade Adam och Eva på fall. Äpplen säger vår kulturkrets, judarna kunde nog tänka sig att det var fikon, muslimer lyfter ofta fram bananen som Adam och Evas vedersakare, medan ortodoxa judar insisterar på att det var citroner det omtalade paret kalasade på. Inom den rysk-ortodoxa kyrkan däremot har, utan att vinna gehör, stundtals föreslagit tomaten.)

Kyrkans felsteg: Kyrkans val, och kontrollbehov, i att tala om människors synder, är kyrkans allra mest avgörande felnavigering. Därmed placerade hon sig i yta och inte djup, och förlorade själva dynamiken av Förvandling. Och vi fortsätter att vara på flykt från själva kärnan.

Synden i vår tid: På matens område vet vi detta: Det vi stoppar i oss påverkar hur vi mår och hur (länge) vi lever. På motionens område – samma sak. Men på insidans område verkar vi tro att andra regler gäller. Vägvalet är essentiellt. Och kanske estetiskt – i djupare mening, nämligen gestaltad i frågan om våra motiv: Vänder vi oss bort från andra (och därmed oss själva) eller möter andra (och därmed oss själva)? Också på detta område tarvas träning.

SYNDEN


Synden är en inneboende
en parasit

som äter av godheten
tömmer människan
på sitt innehåll
och korrumperar själva livet.

Den bortvända människan
ser med GUDs ögon
och inser bristen,

vänder sig,
lär sig se som GUD ser

Lucka 8. Mer om Synden

8: Synden II (av 9): Adam i oss

Så, låt oss granska det som är Bibelns grundmetafor av människans ställning. Ursprunget är paradisiskt, men kanske lite utopiskt, möjligen naivt. Bilden av lekande nakna barn, med en ocean av tid, och inga bekymmer. Oskulden och nuet lyser som klara stjärnor. Tryggheten talar. Den stora saken är att människan är på GUDs planhalva. De är skapade till avbilder, och har gränslös närhet. Barndomens blå himmel spänns över deras hjässor.

I rummet finns två träd. Kunskapens träd, och Livets träd. Det sista kommer inte i spel, de är redan skyddade från döden, och behöver inte klamra sig vid livet. Men kunskapens träd har en förbudsskylt. Av allt annat får ni äta. Men inte detta. Får ni visst, säger ormen. Det är er verkliga chans att likna GUD. Att bli som GUD. Bli gudar.

Att bli det de inte var, att bli det de inte var ämnade att vara – det verkar vara den frestande metaforen. Och att lyssna till främmande röster, bryta det enda tabu som var uppsatt, och sedan inte ta ansvar för det. Skylla ifrån sig. Skyla sig från insyn.

Det kan beskrivas som olydnad. Makthunger. Eller fallenhet för ondska. Men mest handlade det om att bita i en större frukt än de var mogna för, eller inte var vår roll. Att vilja bli det de inte var ämnade att vara. Att ta ett större bett än de hade förmåga att hantera.

Vi – som människor – tar oss en roll vi inte passar för, och utsätter oss för frestelser vi inte är mogna att hantera.

Bibelteologi: En grundlig läsning av de första kapitlen i Bibeln berättar inte främst om Skapelsens naturvetenskaplighet, men om människans plats, väg och framtid. Här behöver vi kontemplera, också inför vårt eget liv. Hade GUD tänkt sig utvecklingen? Jo, annars hade nog inte trädet placerats i Eden. GUD hade gjort människa till sin avbild, GUD visste att gränser var till för att testas. Möjligen hade Herren hoppats att de hade tagit ansvar. Att de gömde sig var den verkliga synden.

Kyrkans felsteg: Följdriktigt fokuserade Kyrkan olydnaden. Lydnaden var det verkningsfulla medlet för troskontroll. Detta är Kyrkans stora dikeskörning. En grundton skapades som lett fel.

Adam idag: Denna tonviktsjustering är essentiell i vår tid. Lydnadsperspektivet är, på gott och ont, helt ute. Vi skapar en omöjlig, och onödig, uppförsbacke om vi stannar i den metaforiken. Att däremot fokusera vår benägenhet att fly undan, gömma oss, förlora bilden av vad vi verkligen är... Inget ligger mer i tiden.



BAKOM BUSKEN


Nedräkningen påbörjad
barnen gömmer sig
bakom busken.

Nittionio, hundra –
Dunk för mig,
ropar Ester

segraren tar för sig
andra kurar under busken
och blir tagna

får räkna
ta ansvar
att finna de andra.

Lucka 7. Synden

Synden I (av 9): Den gamle Adam

Synden är ett mått. Det berättar om avståndet till GUD. Men ännu mer berättar den om avstånden i oss själva: Distansen mellan det vi är och det vi skulle kunna vara. Ingen ger oss den berättelsen bättre än Paulus. (Kanske för att han – till skillnad från alla andra bibliska berättare – tog på sig att berätta den också för icke-judar.)

Adam är den konkreta "konnotaforen" av Människan. Skapad till gudslikhet, plågad av ensamheten, inbjuden till gemenskap. Tillsammans med Eva bildar han konnotaforen Mänskligheten. Öster om Eden, var deras adress: Människans vagga och den oskuldsfulla vardag som fylldes av lek och GUD. Metaforerna står på rad: Ormen, kunskapens träd, Livets träd, nakenheten, gömmeleken, ansvarsbristen, utvisningen... Konnotationerna finns i vår vardag.

Det går an att diskutera vad som var kärnan i de första människornas synd: Olydnad, vilja bli (som) GUD, förlovningen med Ondskan, brister i ansvarstagandet, konkurrensutsättning av GUDs regler, upptäckten av gott och ont (och valde ont)...

När vi läser den vackra, mytologiska berättelsen, slås vi hur omedvetet felvalet verkar vara. De trampade snett, helt enkelt. Det gick åt skogen. (Och så ser väl de flesta bortval ut; små, små steg bort från det goda. Det Onda griper oss bitvis.) De blev förvisade.

Hos Paulus förde Adam döden in i människans värld. Döden är både ändligheten, förgängelsen, och det bortvända ansiktet: GUD förlorades ur sikte. Synd och död blir nästan synonyma.

Bibelteologi: Herren Gud sade: Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.” Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen. Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd. Se 1 Mos 3:22-24 och se Rom 5:12 ff.

Kyrkans felsteg: Det som Kyrkan kallat för Arvsynden, särskilt i väst, är i grunden en beskrivning av denna mänskliga "defekt", en benägenhet att vända sig från GUD. Men har på ett upprörande sätt blandats ihop med synder (syndiga gärningar), ibland kallad verkssynd. På ett sätt kan det ena, Arvssynden, beskrivas som själva sjukdomen (den mänskliga defekten) och det andra, synderna, som symtom på denna defekt. Men Bibelns fokus är den mänskliga naturen, och det är den paulinska betoning som delvis förfuskats under kyrkans år.

Den gamle Adam i vår tid: Denna sårade natur är inget främmande för vår tids betraktande av Människan. Vår tids utgångspunkt betraktar väl människan som god men potentiellt farlig, för sig själv och andra. Men vi betraktar det oftast som människans val (och bortser kanske från sociala och ekonomiska bakgrundsfaktorer). Att betrakta de destruktiva (gudsfrånvända) faktorerna som en fråga om en sjukdom i vår natur tror jag är en medvetenhet vi behöver utveckla, och fördjupa.


ADAM


Odödligheten gick förlorad
grindarna slog igen
ödemarken tog oss i famn

människans irrande färd tog vid,
stiglöst gömde sig målet
men levde djupt i medvetenheten

som längtade Paradiset,

keruberna, och det ljungande svärdet
skilde oss från vårt barndoms Eden
och vi såg döden bakom varje buske –

varför gömde jag mig?

6: Försoningen IV (av 4): Försoningens konsekvenser

Den bibliska tydningen av försoningen är ingen historisk parkeringsplats för gamla dödar. Den är ett helt infrastrukturnät, ett tidlöst nät. Det blir dramatiskt då Paulus på allvar låter korsets ljus skina in i den unga kyrkans tankereflektorer. Uttrycken blommar i det korta, arga Galaterbrevet: Varför skulle Jesus annars behöva dö? Och: Annars har ni alls ingen nytta av Kristus. Eller nu lever inte längre jag, men Kristus i mig.

Hos Paulus blir upptäckten avgörande allvarlig. Den ligger till grund för det tuffa uppgöret med Petrus i Antiochia, i Gal 2. Petri diplomati blir, möjligen senare, i Pauli tydning en skymf mot korset. Eller som när måltids- och nattvardsgästerna distanserar sig från varandra – en del var välgödda och åt, andra hungriga och odukade – och själva separationen blir en skymf mot Kristi kors: Han dog för alla, uppstod med alla. Ingenstans slår ett så självklart jämlikt och jämställt budskap ner. Ni är ett, för ni har en att tacka för ert liv.

Jag har i mina senaste böcker varit väldigt tydlig på den här punkten. (Läs i bl.a. Kyrkan är död ss 64-68, och i Poetisk teologi ss 102-105.) Uttrycks det mera pompöst är Försoningen det nya paradigm som växer fram ur Kristi kors. Det bär med sig ett helt nytt synsätt och en helt ny uppsättning värderingar. Det sätter sig som en lins på ögat och färgar om hela tillvaron. Avståndet till bekännelse, dogm och ytliga epitet är enorm. Det är ett förvandlat liv, inte mer, inte mindre.

Bibelteologi: Kol 1:15-23 Sonen är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen. Och ni, som förut stod utanför och visade ert fientliga sinnelag i era onda gärningar, också er har han nu försonat med sig genom att Kristus led döden med sin jordiska kropp. Han skall låta er träda fram inför sig, heliga och fläckfria och oförvitliga, om ni håller fast vid er tro, har en stadig grund och inte viker från det hopp ni har fått höra om i evangeliet, som har förkunnats för allt skapat under himlen.

Kyrkans felsteg: Kristi kyrka kan, om den lever Jesus nära, aldrig vara något annat en fredsrörelse, i ordets absolut mest omfattande betydelse. Sprider den inte försoningens märken omkring sig är den inte GUDs kyrka.

Försoning i vår tid: Korsets paradigmatiska nyorientering måste nog alltid bli föremål för vår djupare kontemplation och reflektion. Det är som en slagruta som i varje läge omprövar och utmanar våra mera biologiska reaktionsmönster. Det sätter på allvar ut konflikten mellan den gamla och den nya människan, för att tala med Paulus bilder.

(Mer därom nu då vi kommer att övergå till att tala om synden i de följande nio luckorna.)


VÄRLDEN OMSTARTADES PÅ KORSET


De slog ner
ännu ett kors
inom synhåll

från Tempelberget
under kontroll
av romerska legionärer.

Det ville sätta punkt
för upprorets oro
sätta ut gränsen för toleransen,
visa sin inbillade makts yttersta gräns.

Föga anade de
att de medverkade
till den helt annorlunda världens födelse.

Korset satte sig
som en lins på ögat
och färgade om hela tillvaron.

5: Försoningen III (av 4): Vad det betyder för oss

Vi dör och uppstår med Kristus. Söker vi andra vägar för vår räddning har vi "alls ingen nytta av Kristus", säger Paulus tufft i Gal 5:2. Bibeln poängterar inte särskilt offerteologin – även om de gamla djur- och sädesoffren spelade en roll i metaforiken. Det rättsliga sonandet passar inte främst in i Förbundsbilden. Jesus som instrument för försoning är för tunt. Jag tror att Paulus beskrivning av att vi dör och uppstår med Kristus är den mest direkta bilden: vi är inte bara förmånstagare, inte främst åskådare, inte skyldiga till Jesu död, men vi är djupt indragna i såväl död som uppgift.

Vad är det då som dör och vad är det som uppstår? Paulus använder elegant konnotaforen av den gamle, eller förste, Adam och den siste. Den förste vände GUD ryggen, den andre gick med GUD. Den förste utvisades från platsen med Livets träd, den andre hängdes på det trädet. Medan den förste var lik GUD var den siste GUD.

Vi kommer att återse Adam i sin synd i kommande "luckor". Där finns nog kyrkans stora dikeskörning och upptagenhet av (särskilt andras) synder. Här ges den stora ramen.

Försoningen knyter oss, enskilt och som "folk", till GUDs hjärta genom Jesus. Den fokuserar den grundläggande mänskliga naturen: Den ena frånvänd GUD och människor, den andra (den nya människan) vänd TILL GUD och andra människor.

I nästa lucka ser vi försoningens breda konsekvenser.

Bibelteologi: Rom 5 är Paulus stora kapitel i frågan. Även Galaterbrevet behandlar nog just detta perspektiv. Försoningens pilkoger innehåller många pilar. Men jag undrar om kyrkan valt/väljer de rätta?

Kyrkans felsteg: Jag tror att Kyrkan har placerat Försoningen alltför långt ifrån sig. Försoningen är i grunden det nya paradigm som förvandlar jorden som plats att bo på. Och detta arv har kyrkan gruveligen förskingrat.

Försoningen i vår tid: Låt försona er... med er själva, era erfarenheter, med andra, med GUD ... är vår tids mest utmanande budskap. Försoningen är inte att ge upp för Ödet, livets hårdhänthet eller vår Destiny, men utmaningen att "köra ner korset" i de mänskliga sprickorna och låta korset lysa: GUDs nåd är greppbar och försoning möjlig. Den är ett praktiskt redskap för verkligheten att hantera, och utmanas av.


FÖRSONINGEN


Korsdraget går fram över jorden
ventilerar ut unkenheten
föder ansikte mot ansikte

den nya människan
som kan bekämpa
de destruktiva krafter

som förminskar mig
till en självbespeglande lort*,

som ser bara mig själv.





*Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan till lillebror Skorpan i boken Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren.

Försoningen II

4: Försoningen II (av 4): Vad Jesus gjorde

Jesus kom till ett folk som längtade, och väntade. Det stora trauma som ockupationen medförde (och det var minsann inte första gången) höll folket i ett järngrepp. Inte främst politiskt, troligen inte heller ekonomiskt, men andligen. Både greker och romare försökte placera sina egna favoritgudar i templet. Ingen kunde förstå den judiska tron – en tro utan gestaltande statyer var obegriplig. Judarnas säregna tro och livsstil, och underkuvning, signalerade en döende och icke-potent gud. Och själva tvivlade de på om GUD (JHWH) längre stod på deras sida. Fariséerna ifrågasatte folkets tro och lydnad, och prästerna balanserade på realpolitikens smala barrikad.

Messias var väntad och efterlängtad. Han skulle komma med räddningen. GUDs Son väntades inte, det var GUDs ofattbara överraskning, tämligen svårtolkad. De som betraktade och följde, lyssnade och iakttog Jesus kunde blicka in i GUDs ansikte. Men allt talar för en marginell Jesusrörelse. Födelsen okänd, intåget i Jerusalem mera i skymundan, korset var vardag...

Uppståndelsen var däremot kommunikativ. Det är nog därför den blir det mest centrala budskapet i den unga kyrkan i Jerusalem. Först med Paulus, från 1 Kor (ca år 54) och framåt, blir korset skildrat, inte bara som makthavarnas svek, men som gestaltningen av räddningen.

Jesus – senare rätteligen bedömd som Sann GUD och sann människa – var den unika mötesplatsen mellan himmel och jord. I Jesus blir förnyelsen av Förbundet möjligt, synligt, och konkret. Jesus är själva mötesplatsen. Förbundet är namnet och realiteten för människans hemvist hos GUD. Jesu död och uppståndelse är människans väg. Paulus talar från början mest om att Jesus dog och uppstod FÖR oss, men övergår till att mer och mer tydligt tala om att VI dör och uppstår MED Jesus.

Bibelteologi: Hos Paulus blir denna uttydning allra tydligast. (Hebréerbrevet är ännu tydligare, men går nog för långt när det gamla Förbundet utkonkurreras av det nya.) Paulus håller tydligt ihop det gamla Förbundet (men betonar tydligare Abrahams roll och tonar ner Mose) och det nya, genom Jesus. Korset, döden och offret kan bara läsas i ljuset av Förbundet. Den gällande konnotaforen är mera freden (återställelse av Den Goda Ordningen) än ett rättsligt sonande av utdömt straff.

Kyrkans felsteg: Här finns några av de mest oroande tecken som erövrade kyrkans språk och lett kyrkan i delvis felaktiga betoningar. Jag har ägnat en hel del text åt detta i mina böcker. NT är komplicerat i just den här frågan, med en uppsjö av olika bilder. I korthet menar jag att den romerska rättsuppfattningen tidigt slog ut de judiska/gammaltestamentliga bilderna och skapat fel fokus. I vår tid måste vi söka oss till de djupare rötterna.

Jesus i vår tid: Balanspunkten mellan Jesus som sann GUD, och sann människa, är den kritiska mötesplats vi måste påminna oss, förkunna, gestalta, och blicka in i. En närvarande, uppenbarad, lidande och dödsbesegrande GUD, som samtidigt delar alla mänskliga villkor, är den bibliska trons mest uppseendeväckande nyhet – ännu i vår tid en nyhet. Detta budskap har inte kyrkan förlovat sig med – än, tyvärr.


KORSET


Korset är
som ett ärr i ansiktet,

skrikande synligt
Det har läkt men låter

inte minnet vila,
eller glömmas,

gör inte längre ont
men höll på att kosta livet

korsets ärrmärke vittnar om bot

Försoningen (det mest centrala, och misstydda begreppet i tron)

3: Midfastosöndagen, temat Livets bröd, Försoningen I (av 4): Vad GUD ville

Om GUDs närvaro är Bibelns första vittnesbörd är frågan till människan: Var är du? (med variationer: Hur är du? Vad vill du? Vem blir du?) Bibelns Stora Fråga. Gamla testamentet är en lång vandring av (försök till) återskapad relation: Noa, Abraham, Mose: Exodus, Tabernaklet och Lagen, profeterna, templet, exil, återupprättelse... Kort sagt: Människan (folket) sökte den förlorade vägen – det dolda paradiset. (Denna grundberättelse, liknar psykologernas beskrivning av vår mänskliga vandring. Någonstans djupt i vårt innersta bor längtan efter den första ljuva tiden; Allsmäktighetens tillstånd; vi var universums medelpunkt; ett enda skrik och hela världen ställde sig på tå för att svara på våra behov.)

Det råder inget tvivel om att GUD vill denna relation. (Jag tror att GUD är som den morfar och farfar jag är: Vill inget hellre än att se mina barnbarn "in action". Känna deras närvaro, se deras leenden, torka deras tårar...) Relationen finns där också då avstånd råder, men den byggs upp då umgänge sker. Bön, reflektion, handling bygger relationens hus.

Bibeln uttrycker grunden för relationen i sin kortaste form: GUD är kärlek.

Bibelteologi: I Rom 8:31 ff och i 1 Kor 13 har Paulus några av sina mest egenartade texter. Det verkar vara noggrant och väl utarbetade "dikter" om Kärlek. Om GUDs kärlek, modellbildande för oss. Målet för GUD verkar solklart. I det följande ska vi se på vägen GUD väljer.

Kyrkans felsteg: Kyrkan liknar Jobs vänner. De argumenterade väl. Hade fått rätt bra grepp om både det ena och det andra. Men, verkar ha förlorat själva nerven, den inre glöden. Om GUD inte förkunnas med kärlek (av och i kärlek) förloras det centrum, som gör bilden (konnotaforen) av GUD näst intill meningslös, och obegriplig. Försoningen har ingen annan startpunkt än i GUDs kärlek.

Försoningen i vår tid: Bristen, skulden och skammen är vår tids märke. Detta stämpelavtryck sätts inte främst av andra på oss, men av oss själva. Kärleken är den enda boten, och vägen till oss själva, till vår egen botten (och därmed till andra och deras djup). Det är särskilt den tonen som Korsets Jesus slår an: Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör. GUDs plan är att såväl upprätta och befria oss, därför är detta avgörande för vår självkänsla och självbild, och förståelsen av oss själva, vår roll och uppgift.


DEN OLYCKLIGA KÄRLEKEN


En del kärlekar
faller ner i svarta hål,
uppgår i alltet och intet

får ingen gestaltning,
når ingen mottagare,
möts inte av ett svarsbrev.

En del kärlekar är förbjuden kärlek,
olämplig kärlek,
svårbestämd kärlek.
GUDs kärlek är oegennyttig –

det är en svår kärlek.

anknytningspunkter, lucka 2

2: GUD & relation

Bibelns första vittnesbörd är berättelsen om GUDs närvaro. En gudsvind svepte fram över Skapelsen, GUD andades livet, som materialiserades i det universum som blev människans livsrum. Människans steg sträcktes ut över skapelseglöden, där ännu kontinenter kanar och verkställer de stora krafter som långsamt visar, och avtäcker, GUDs Skapelse.

Ingenstans får det en så konkret bild som Öster om Eden. Trädgården är det rum där Människan möter sin Skapare. Det ärliga, öppna och nakna mötet äger rum, i barnslig tilltro till varandra. Men relationen testas. Ormen, Kunskapens träd och Livets träd blir "konnotaforer" för relationens prövostenar: frestelse, användning av kunskap och livets tärande korthet.

Ormar, förhållandet till kunskap och kampen för överlevnad blir människors vägmärken: Hur kämpar vi med våra demoner? Hur använder vi vår kunskap (utbildning vs bildning)? Hur hanterar vi måtten av liv (vi: De odödliga i dödens förpackning med kort bäst-före-datum)?

Relation är en extrem färskvara, och ju mer den tas fram i ljuset desto längre skjuts bäst-före-datum upp. Vi umgås för att lära oss umgås, vi möts för att fortsättningsvis vilja mötas. Våra liv bygger nätverk av anknytningspunkter. Fler sådana och avpassningen till varandra ökar. GUDs anknytningspunkter är många. Kärleken och lidandet är centralt placerade. Som gjort för uppkoppling. GUD och vi förstår varandra, vi delar erfarenheter.

Bibelteologi: Denna bibelläsningens slagruta följer oss sedan sida upp och sida ner i människornas berättelse om sin vandring med le- vande GUD. Edens "gömmelek" är en konnotafor för relationen med GUD. Den stora Synden var människans brist på ansvarstagande och förlusten av sin ursprungliga plats och roll. Hon upphörde att vara det hon kunde vara/skulle bli. Jag har en skuld till mig själv, och skäms över vem jag blivit. Gömmer mig. Detta är Paulus berättelse fram till Rom 3:20. Därifrån skriver han efter det dramatiska: Men nu... (Rom 3:21 ff), om människans väg från korset. Från Rom 6:12-7:25 gör Aposteln en återblick på läget för adamsmänniskan, men från Rom 8:1 berättar han om den Nya Människans väg, i ljuset av det tomma korset och den tömda graven.

Kyrkans felsteg: Denna utmanande konnotafor riskerar gå förlorad i kyrkans mekaniska läsning av arvssynd och fokus vid synder. Den uppenbara listan på försyndelser är symtom på själva sjukan: Vår förlorade bild. Och symtombehandlingen blev en kuslig verktygslåda för mänskligt förtryck. Avståndet till Paulus blev obegripligt långt.

Relationen i vår tid: Vår tid lider brist på relation. Det nakna, sårbara mötet mellan människor, i djupet av sina erfarenheter, riskerar i vår tid att döljas av mycket yta. GUD möter oss i vår nakenhet, och ropar vårt namn: "Var är du? Varför gömmer du dig? Jag vill dig väl." Detta måste vi, mycket tydligare, träna på att gestalta, och själva erfara. Vi behöver träna på att bli äkta människor, som ser och möter varandra.


I DEN SVALA KVÄLLSVINDEN


Öster om Eden,
i trädgårdarnas Mecka,
en aning av GUD

som dyker upp
mellan träden
i den svala kvällsvinden
och ropar ditt namn

Varför gömmer du dig?

Ansikte mot ansikte
sker mötet
som vittnar och avslöjar
den obarmhärtiga bilden

av mitt tillkortakommande –
att inte stå ut med mig själv
att gömma mig

blir bilden av mitt förlorade jag
den bleka avbilden av GUD
som ännu vibrerar

i mitt inre skrymsle.

Förbundet

Lucka 1 (av 25) 28 mars 2014



Nu börjar vår vandring upp mot Jerusalem och Påskens rika drama. Här finns plats för reflektion och frågor. Den rena diskussionen eller ev. debatt spar vi till efter Påsk.




1: Förbundet

Förbundet är den stora väven i nytestamentlig tid: GUD – som vänder sitt ansikte till Människan. Vi är som sammanvävda – GUD som varpen och människan som inslaget (värften), förenade genom historien – den universella resan. Så kan Förbundet beskrivas. Ingen tråd är rödare genom hela Bibeln: Adam & Eva – ansikte mot ansikte med GUD, Noa, Abraham, Mose, profeterna, kungarna, templet, Johannes döparen, kyrkans bekännelse om Jesus som Messias, kyrkan: Alla är de, på olika sätt, "konnotaforer" för det verkliga livet: Människorna och GUD i öppen gemenskap. Vi badar i GUD. Dogmatik och skruvade krav har gjort det onödigt komplicerat, och ofta skapat fel fokus. I GUD är det som jag lever, rör mig och finns till – citerade Paulus en känd skald. Detta sammanfattar Apostelns tro, och utgjorde dagordningen för hela hans liv. GUD vänder sitt ansikte till oss, det är trons verkliga grundton.

Bibelteologin: Paulus strider mot sin tids fokus: Mose med lagtavlorna och flyttar intresset till Abraham som, å alla människors vägnar, i tro gick GUDs väg. (Rom 4 och Gal 3) Förbundet är hela Bibelns grundspråk, allt måste läsas ur det perspektivet

Kyrkans felsteg: Kyrkan har genom 2000 år greppat sin biblisk/judiska historia men inte alltid lyckats hålla fast vid det centrala. Budorden, Lagen (Torah) och yttre uttryck har stelnat till en juridisk form och har använts som verktyg i Maktens hand in i kyrkans tid. Dogmatik (Läran), botgöring (människan förlorade sin frimodighet), förtryck (det religiösa "yttre" har betonats) och avgränsande nationalism (GUD är på vår sida) har skapat bilden av GUD främst som en moralisk överhet (men tolkad av en jordisk överhet). Utgångspunkten borde vara Förbundet: Hur lever vi med GUD?

Förbundet i vår tid: Nutidsmänniskan behöver mötas av ett tydligt "Du tillhör GUD"-budskap. Tona ned sökkraven och framförallt de konstruerade förkraven. GUD möter oss precis där vi är. Via korset vandrar vi sedan med Jesus djupare in i livet. Den vandringen är gemensam, och oavslutad. Men vi är i förbund med GUD, Jesus manifesterar, gestaltar och möjliggör detta. Här söker vi den större meningen med vårt liv. Vi är som inslag i den kosmiska väven av Sammanhang.


KORSPIL


GUD skjuter
sin kärlekspil
in i ditt hjärta

pilen bär korsets likhet –
minner om Förbundet,
träffar dig mitt i skulden
av att inte vara
den du kunde bli

då kärlekens
öga såg dig,
och vände din blick utåt.

Påskkalender

24 luckor (faktiskt 25) fram till Påskdagen (egentligen till Annandag Påsk)

Utmanande, kritisk, samtidigt central teologi, och vandring med påskens många inspirerande och omskapande mysterier. Reflektion, bibel, kritiska anmärkningar om kyrkans arv, och vår nutidsläsning, samt en dikt/text/poem, varje dag.

Om du, efter några dagar, vill ha helheten som pdf, hör av dig.



Introduktion
I Faste- och Påskkalendern KORSETS JESUS presenteras dag för dag från och med 28 mars de perspektiv som fyra år med Paulus lett mig fram till. Tom (NT) Wright och Michael Tellbe, teologer och bibelforskare, har varit vänliga att guida mig på vägen. Ibland har de bekräftat mig, ibland korrigerat mig och andra gånger har vi gått skilda vägar.

Kalendern har 24 "luckor". Bit för bit läggs nu pusslet. Mönstret för varje dag är först en kort och enkel introduktion, därefter en liten bibelteologisk utblick som följs av min kritik mot kyrkans stelnade former och formler – den kritiska hållning som driver mig. Därefter ett försök att "nu-placera" mina utmaningar. Allt "summeras" sedan i en dikt/korttext/poem.

Begrepp som Förbund, Försoning, Synden/synder, helgelse, Kungen, lidande, död, kors & uppståndelse förekommer, behandlas och får ibland en något annan utformning än vad vi kanske är vana vid, som kommer ur min omläsning av Paulus och hans texter.

Messias
Messias kommer – det summerar den andliga vibrationen vid tiden för Nya testamentet. In i detta Längtans galleri vandrar Jesus. Han svarar mot förväntningarna, men spränger också gränser. GUD ville mer än människornas längtan kunde greppa med sina små händer. Eller, så var det så att bara små händer kunde greppa det GUD ville...

Idag går inte människorna i skuggan av templet och längtar Messias. Därför måste "konnotaforerna" (mitt nyord byggt av metaforer och konnotationer) tydas och läsas in i vår tid. Vi som längtar Lyckan, Meningen, Kärleken, Klimatlösningar, Fattigdomsbekämpning, Odödligheten och Bekräftelsen.

Hur ser vandringen ut från det perspektivet? Det ska jag försöka klargöra under Faste- och påskkalendern.

Artikeln i summa (7p)

Inser att min artikel, som töjdes vid bloggpubliceringen, behöver en summery:

• Mötet med Jesus är definierande för uppdraget
• Vi inbjuds till förvandling
• Korset är förutsättningen, erbjudandet, dörröppningen till ett liv i Kristus
• Målet är inget mindre än att bli lika Kristus (ikläd er herren JK)
• Korset är den distinkta och oväntade nybilden av GUDs närvaro
• Vi måste lära oss skilja på kärna och skal (möta, följa, förvandlas är kärna, dogm, tro (tom på Bibel), benämningen kristen är yta. Förvandling är äkta, bekännelse kan vara lip-service. Läran skruvas ned i förhållande till vandringen.)
• Maktkyrkan trampade snett. Och så gjorde många oppositionskyrkor även. Omtag behövs.

Kommer det att ske? Noop. Vi som druckit av det gamla vill inte ha av det nya. (Luk 5:37 ff) Vi tycker det gamla är bättre.

Men vi är väääldigt långt bort från Paulus...

GUD

VII GUD & MENINGEN

Så, innan vi nu tränger vidare ner i fastans och påskens bråddjup, låt oss kort stanna inför denna betraktelses själva kärna: GUD och meningen.

Vid första betraktelsen verkar ju en gud som "lösningsguden" mer attraktiv. Och sådana bilder finns: Exodus, GUD – vår hjälp i nöden, tecken och under, bed så ska ni få... De vackra "halmstrån" som utövat lockelse på förkunnelsen. Och jag utesluter inte alls att GUD både kan, vill och räcker oss dessa strån: GUD som det extraordinära. GUD med obegränsad kapacitet.

Men en mera samlad bild kan inte rimligtvis framhärda i att just detta ÄR bilden av GUD. Istället är det nog bilden av GUD som det ordinarie som är BILDEN. Jesus Messias framkallar väl just den bilden: I vägdammet, i vardagen, gäst i verkligheten – där går GUD. (Tevegudstjänsten från Falköping i söndags sände knappast just dessa signaler.)

GUD är ordinarie, inte vikarie.

Det finns en judisk berättelse om en "fiktiv rättegång" i ett koncentrationsläger. GUD var instämd till rätten. Det restes krav på dödsstraff på GUD som orsakat (eller tillåtit) judarna så mycket lidande. Frågan var: Var var GUD då allt detta lidande drabbade oss? Juryn skulle sammanträda. Den tilltalade ombads då lämna rummet inför överläggningen. Men vägrade. GUD var där – stannade mitt i lidandet – och vägrade lämna sin plats. Då kunde inte juryn överlägga. Dom uteblev. Svaret blev tydlig – GUD var där, längst in i dödsskuggans dal.

Jesu bön i Getsemane är den allvarligaste mänskliga bönen: Gånge denna kalk ifrån mig, som det stod i den gamla översättningen. Låt mig slippa, säger vi idag. Men ske inte min vilja, men Din, bad Jesus.

GUD är inte lösningen på Människans problem. Men meningen i dem (inte meningen med dem), och i allt annat som möter oss som mänskliga erfarenheter vandrar vi med GUD. Minns: Det mest meningsfulla Jesus gjorde var att dö.

Del 6 av sju. Intro till Kalender

med 24 luckor i Faste och Påsktiden. Startar snart.


VI Kristuslikhet

Det är djupt tragiskt att den väg som Jesus utnämner sig själv till att vara inte tar oss längre än till en skärmytsling kring dogmatik och positionering för eller mot det ena eller det andra. Jesus talar för ett nytt sätt att leva, hans eget liv är mönsterbildande, och samtidigt kraftkällan för detta liv: Att möta andra människor som vore de vi.

Eller som Paulus skriver: Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig."Gal 2:20. Så konkret, så utmanande. Men han visste att han inte var framme. Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför och löper mot målet för att vinna det pris som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus. Det är så vi skall tänka, alla vi fullkomliga, låt oss fortsätta på den väg som fört oss hit. Fil 2:12-16.

Livet med Kristus är ett ordinarie slit, inte extraordinär undanflykt. Vi har lång väg till kristuslikheten – men också den längsta vägen har en kort början.


MESSIAS


Messias,
den GUD sände
för att tala med mitt hjärta

förändra världen
ut och in från det egna –

kärlekens språk;
som ser den Andre.




/från boken Poetisk teologi, 2014. (som släpps 10 april och 13 april)

V En kristusdoft

Jag håller på att förbereda oss för 24 luckor Faste- och Påskkalender. Idag skriver jag nog min allvarligaste text ever...

Forts fr IV, nedan.


Det finns ingen annan tro. Det är livet på blodigt allvar. Gör vi på något annat sätt lämnar vi det gudomliga bad vi är nedsänkta i sedan Skapelsens morgon, och som vi återplacerades i vid Kristi kors (och grav). Om vi istället tvingar fram en bild av att GUD ska motiveras genom att skära in i tillvarons djupa logik, och bryta sitt skapelsemönster genom under, ingripanden, och extraordinära händelser har vi inte närmat oss Bibelns stora kärna. Det kan inte vara en tillfällighet att lidandet är den centrala kärlekshandlingen.

Nerven i tron är livet på allvar. GUD är ingen flyktväg (från livet, allvaret, essensen) men själva tillvarons centrum och mening. I vandringen med Jesus till korset går vi till denna kärna: Meningen. Livet är satt i fråga. Vi har då rört oss till själva hjärtat av livet. Tron har rört sig från en skir yta till det sköra centret, från dogmens och ritualens ytskikt till livets yttersta edge. Vågar vi se det?

Hos Paulus justeras terminologin från: Jesus dog för oss; till vi dör (och uppstår) med Kristus. Det är nog en mer dramatisk glidning än vad det först framstår som. Rörelsen tar oss från åskådarbänken – Jesus dör för oss – till att i hög grad vara med "på plan" – vi (ffa vår gamla natur) dör med Kristus. Skillnaden mellan ett för och ett med bär ner Paulus ytterligare ett snäpp i reflektionen kring korsets realitet.

Om nu detta är Bilden, livets mönster, varför stannar vi med så ytliga monster? Quick-fix-guden byts mot realism-guden. Vill vi det? Troligen är inte frågan vad vi vill. Det handlar nog lite om vi väljer väst eller ost: Hollywood eller FN. (Frågan vi bör ställa oss är: Vad säger vår erfarenhet?)

Troligen är det därför det finns så lite liv, och hopp. Vi söker liksom GUD på fel plats, ett dilemma som är lika gammalt som människan själv. Vi söker lösningar, men GUD bjuder meningen. Vi söker undanflykten, men GUD bjuder realiteten, och är med oss där. Vi hoppas på frihet, eller skydd, men GUD bjuder befrielse. Bara den fångne kan befrias. Varför tror vi att vår väg ska vara en annan väg än Jesu väg? Vi kan tänka oss uppståndelsen, men passerar gärna vid sidan av korset.

Här står vi inför kärnan. Vi hoppas på att slippa – GUD presenteras som en flyktväg. Men GUD verkar rör sig åt helt andra hållet: Går mot lidandets trånga port.

GUD som människans bäste vän är vår realitet. GUD har gjort det livet möjligt, omstartat det med Jesus Kristus, och vägleder oss genom att utrusta oss med den heliga Anden, vår guide, till en iver att göra gott. Till denna livslovsångens värld är vi inbjudna, att leva med GUD, att genom umgänget bli lika GUD, i linje med ursprungsplanen; "att ikläda oss Kristus", för att tala med Paulus; att bli en "kristusdoft".

Den vägen har aldrig varit enkel. Men den har en enda annan kvalitet: Den är meningsfull.


forts följer...

IV Förvandling

Ni verkar alldeles förstummade (eller ointresserade) av gårdagens avslöjanden, så, låt oss fortsätta:



IV Förvandling

Vägen – som var ett begrepp förbundet med de första kristna; på den Vägen – är en fantastisk beskrivning av tron. Inte en dörr, inte en rättfärdighetsnivå, ingen exklusivitet, men en Väg att beträda. För de som är på väg. För alla som ansluter. Med riktning och historia...

När jag nu, under några år, ägnat i stort sett all vaken tid åt dessa utmaningar, och utgivning av sex små böcker på temats olika perspektiv (den sista – dikter för kyrkoåret, kommer snart), och nu summerar mina intryck känner jag skam, och en inre oro. Ett helt liv har denna verklighet bott granne med mig. Och ännu har den inte gripit mig. Eller fött mig på nytt. Förvandlingen är i bästa fall möjligen påbörjad. Lika illa ser det ut då jag ser på kyrkans historia och tradition.

Förfärliga övergrepp har skett i GUDs namn, under korsets tecken – och sker kanske ännu. Går denna kollektiva skuld hantera? Det är inte bara moraliskt bekymmersamt i allmänhet, det är på så kusligt långt avstånd från våra verkliga ideal. (Ställ dig bara en enda fråga: Hur kommer det sig att 1 Kor 13 lämnat så ohyggligt lite avtryck i oss?) Mitt återupptäckta ideal (i formen det fått i Bibel2000 är ju Rom 15:7. En mer utmanande beskrivning av tron kan nog inte ens tänkas: Godta varandra, så som Kristus har godtagit er till GUDs ära. Och en mer exakt beskrivning av korset, och korsets effekt går inte formulera.

Jag tror nämligen att tron, bekännelsen, tillhörigheten till Kristus inte är ett mål, men en början. Jag kan inte tyda varesig Jesus eller Paulus på något annat sätt. Vi har istället blivit som svaret på den gamla barngåtan: Vad är det som går och går och aldrig kommer till dörren? Vi inbjuder, tjatar om och motiverar GUD, vi försvarar GUD. Men vi ska bara leva med GUD. Vi är inbjudna till just det livet.

Dörren dit liknar ett kors. Det är enda vägen. GUD sköter sitt eget försvar. Livet i tro är en påfrestande vandring i uppförsbacke, med Kristus. Glidarna i livet åker utför. Men vi "ska bli så till sinnes som Kristus Jesus var" (Fil 2:5).

Om detta verkligen är målet, och vägen, som griper oss – hur ser då resan ut? Det måste vara kyrkans (enda) verkligt stora fråga. Hur trimmas hela vår struktur att träna oss i kristuslikhet?

Begrepp som tömts på innehåll

Preparation för Faste- och Påskkalendern, del 3. Vill du läsa från början får du scrolla ner och läsa "baklänges".



III Begreppet kristen

Jag kallar mig inte längre kristen. Jag tycker att uttrycket är meningslöst. Dels för vad det historiskt, och kanske ännu, kommunicerar: Makt, förtryck, övergrepp, dogmatisk fiktion, ytlighet och felfokuserad konfrontation. Dels för att jag inte tror att Jesus, eller t.ex. Paulus, hade för avsikt att skapa kristendomen, och dels för att det därmed skapar helt fel fokus.

Jesus kom för att lära oss att leva. Som äkta människa visar han vägen, gick själv den vägen och är den vägen. Det stannade aldrig vid bekännelsen. Petrus hade rätt klart för sig, tidigt, att Jesus kom från GUD, ja, var GUD ("Du är den levande gudens son"). Nikodemos, farisén, förstod vem Jesus var (Joh 3). Bekännelsen var briljant. Men. Det räckte inte. Det räckte inte alls! Jesus själv uttrycker det som att vi måste födas på nytt. Förvandlas.

Nikodemos förstod inte, och det var nog rätt obegripligt före korset. Och vi? Är vi beredda på förvandling? Beredda att ta strid med de mest grundläggande, och mest destruktiva, krafterna i våra liv? Främst egoismen, och girigheten.

Det är den inre kärnan av mötet med Jesus. Hur förhåller vi oss till den kärnan? Tro, bekännelse, konvertering, dop... är i olika traditioner ingångsdörrar, jag är mycket mer intresserad av vägen.


forts följer

II Dogmens död

Del 2 som sammanfattar min mera omskakande perspektiv, som intro till den Faste- och Påskkalender som följer från den 28 mars, och fram till Påskdagen.

Forts fr 17 mars ...

II Dogmens död

Vår tro är inte en dogm. Vi bör inte ens säga att vi tror på Bibeln. Kyrkan är inte vårt rum i tiden. Kyrkans bekännelse är bara tidens provisorier för att gestalta vår följaktiga gudsgemenskap. Lika lite som en dåtida jerusalemit borde uttala tro på templet (symbolen för GUDs närvaro hos sitt folk) eller Torah (lagen) bör vi tala om tro på Bibeln, kyrkan, dogmen...

Vår tro är liv, och det livet är Mötet med GUD själv, och därifrån vandringen med GUD; vår Skapare, Frälsare, och Vägledare, traditionellt beskrivet med metaforerna Fader, Son och Ande. Mer begripligt, om än ofattbart, är den Jesus Messias som kommer emot oss på vägen från sitt kors, utstigen ur sin tömda grav och inbjuder oss till denna vandring genom livet, och, som Paulus skriver, ingjuter i oss "en iver att göra gott" (Tit 2:14). Eller mer konkret: "Att lära oss godta varandra så som Kristus har godtagit oss till GUDs ära." (Rom 15:7). Detta är helt medvetet på tvärs mot en del av den annars självupptagna biologiska egenöverlevnaden, som annars styr oss.

Om inte vi vågar tala om förvandling är vi förlorade. Och är inte vi beredda att förvandlas är vi ingenting. Korset är då i grunden meningslöst. En kristentro till namnet är bara det, som ett gammaldags löst skjortbröst; avtagbart och utbytbart. "Då har ni alls ingen nytta av Kristus" (Gal 5:2), skulle Paulus ha sagt. ""Ni ska alla förvandlas, så att GUD blir allt, överallt" (1 Kor 15).

Tron är först, främst och sist relation, primärt med GUD och som en följd av den relationen vårt förhållande till andra människor, ja med allt skapat. Gudssmittan är vårt enda märke. Och det påverkar allt i våra liv. Om dogmen (eller templet, eller lagen, eller Bibeln, eller något annat) understödjer denna förvandling är de OK. Annars bara avguderi.

(För att läsa från början får du scrolla ned och sedan läsa "baklänges".)

KORSETS JESUS

Korsets Jesus: Introduktion och en Faste- och påskkalender.

KORSETS JESUS

Introduktion

I Faste- och Påskkalendern KORSETS JESUS presenteras, dag för dag från och med 28 mars det perspektiv som fyra år med Paulus lett mig fram till. Tom (NT) Wright och Michael Tellbe, teologer och bibelforskare, har varit vänliga att guida mig på vägen. Ibland har de bekräftat mig, ibland korrigerat mig och andra gånger har vi gått skilda vägar.

I Faste och påskkalendern läggs pusslet bit för bit. Mönstret för varje dag är först en kort och enkel introduktion, därefter en liten bibelteologisk utblick som följs av min kritik mot kyrkans stelnade former och formler – den kritiska hållning som driver mig. Allt "summeras" sedan i en dikt/korttext/poem. Kalendern presenteras från och med den 28 mars, fram t.o.m. Påskdagen.



Messias kommer – det summerar den andliga vibrationen vid tiden för Nya testamentet. In i detta Längtans galleri vandrar Jesus. Han svarar mot förväntningarna, men spränger också gränser. GUD ville mer än människornas längtan kunde greppa med sina små händer. Eller, så var det så att bara små händer kunde greppa det GUD ville...

Idag går inte människorna i skuggan av templet och längtar Messias. Därför måste "konnotaforerna" (mitt nyord byggt av metaforer och konnotationer) tydas och läsas in i vår tid. Vi som längtar Lyckan, Meningen, Kärleken, Klimatlösningar, Fattigdomsbekämpning, Odödligheten och Bekräftelsen.

Hur ser vandringen ut från det perspektivet? Det ska jag försöka klargöra under Faste- och påskkalendern. Men dessa texter introduceras nu med en mera utmanande serie, som lägger grund. Här under: del I.




I "Uppfylld av iver att göra gott."

Den religiösa kristentron har skruvat ner sig i en dogmatisk grottekvarn som bekymrar mig. Vi inte ens anar hur storpolitik och statsreligionsperspektiven har smugit sig in i trons inre kamrar. Hela detta paradigmatiska perspektiv är helt främmande för Nya testamentet där vi hör en röst från marginalen, mot etablissemanget, som talar om GUD in i en tid som nominellt redan var fylld av GUD, och gudar. Grekiska och romerska gudar härjade i storpolitiken och ritade om världskartan, den judiske bilden av GUD kämpar med frågan om en delvis dold gud med templet som fokus och vi följer fariséerna som försöker återlansera lagen och GUD ute bland folket. In i denna palett av troer vandrar plötsligt GUD själv. Jesus Messias gestaltar den gudstro som efter diverse dikeskörningar samlar Bibelns vittnesbörd om GUD.

Lag, dogmer, rituell praxis och de historiska berättelserna bär en stark kärna av Bibelns första vittnesbörd: GUD som närvarar i världen, och vill gemenskap med sin Skapelse. Men i det ögonblick som metaforen GUD låses fast vid dess uttryck, symbolerna för GUD och GUDs närvaro, stelnar och dör de och avvisar GUD själv. Kungen (från Saul), Folket (från Mose och Exodus), Tabernaklet och Templet är de synliga och konkreta uttrycken för den osynlige guden, och som sådana vittnesbörd om GUDs närvaro i tiden, men får inte tydas som något annat än just "bleka" bilder av denna närvaro av GUD. Övertro på metaforerna var, och är, förödande för det nödvändiga, avgörande och förvandlande mötet mellan människan, människor och GUD. "Avgudadyrkan" bor kusligt nära sund tro.

Del II av introduktionen de närmaste dagarna. 28 mars börjar sedan de 24 "luckorna" att öppnas, med den sista på Påskdagen.

PAULUS SKAKAR OM

Första (enda?) framträdandet på ostkusten

Mina findings efter omläsningen av Paulus, och utmaningarna för kyrkan i en postkristen tid, presenteras i Borgenkyrkan i Tierp första helgen i april.

Tierp 5-6 april 2014

Lördag
kl 10: pass 1 Paulus – missförstådd och underskattad

12 lunch

13-15: pass 2 Synd & försoning – centrum i tron

Söndag
gudstjänst kl 11 temat för söndagen: "Försonaren", nattvard.
Predikotema: Jesus Messias; veni, vidi, vici (Jag kom, jag såg, jag segrade)


Kyrkan har bäddat ner sig i ett maktpolitiskt perspektiv som trängt långt in i kristen tro, djupare än vad vi vågar se. Med omläsningen av Paulus fräschas perspektiven upp och utmanar. Paulus banbrytande omläsning av Korset var dramatisk i hans egen tid. Men hans tankar fick inte det rum som hade behövts då kyrkan gifter sig med makten och formar konturerna av kristen tro. Därför är Paulus mer aktuell än någonsin när nu kyrkans ökenvandring skakar om kärnan i kristen tro.

Min uppfattning är klar. Följer vi inte Paulus är kyrkan förlorad.

Om detta talar jag i Tierp, och i mina (6) böcker.

Hör koncentratet i Tierp.

Judas – en antijesus?

JUDAS

Han avbildas i gult, svikarnas fega färg, och har skildrats som svekets man:

En av tolv, i historiens
mest exklusiva skara –
valda av Jesus med uppdrag
att gå mot jordens hjärta

"Följ mig", ljöd
inbjudan från himlen –
Det Extraordinära
krattar i mänsklig manege

Människofiskare var den tekniska termen, för det hade de vana, alla, men inte Judas (och möjligen inte Levi Matteus), kanske var han den ende från Judéen, en unik bland galiléerna, dialekterna nyanserade skaran från bergen, men inte deras öde.

Judas var kamrer
efteråt fick han skulden
hade förskringrat, sas det
var girig, menades det.

Efteråt var det lätt att döma
ingen visste så mycket på
förhand, som de
som sa det, efteråt

Levde han sin övertygelse? Utövade han sin tro? Eller svek han för trettio silverpenningar? Var han rent av den ende modige – som stod upp för sin övertygelse?

Vi känner inte Judasmotiven –
Kyssen talar sitt språk,
svärden sina dialekter,
det gula sägs signalera feghet.

Tomas tvivlade,
men befriades
Petrus förnekade,
men upprättades
Judas tog sitt liv
Blodsåkern vittnade.

Tre års vandring med Mästaren,
var det förspillda år,
var han besvikelsens man,
eller bara redo att skriva in sig
i historieböckerna?

Poetisk teologi

9 mars

Prövningens stund, Centrumkyrkan, Kållered, sö 11oo


Hörde – gömde – söktes

De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?" Ur 1 Mos 3

Var är du? Jag har ställt den frågan i veckan. Flera gånger. I telefon, per SMS och i mitt eget hem. Var är du? En gammal vän har trasslat till det för sig, och rört till sitt liv. Och bor nu hemma hos mig. Men det är skört. Han är inte redo för hjälp, eller bortom all räddning. Vad vet jag? Men jag ropar: Var är du? (Hur är du? Vad vill du?)

GUD vandrade över jorden, de gömde sig, men nåddes av ropen.

Detta är GUDs ord i en sammanfattning. Kort och gott. Kring detta tema spinner bibelbokens berättelser. Paulus skriver: Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga. Rom 1:19-20

• GUD vandrade i lustgården:

Människan sträcker ut sin hand i den stora tomheten för att söka en hand. Det är barnet i människan som gör det, omsluten av mörkret, barnahanden söker den vuxnes hand, trygghet i kaoset, värme i kylan, närhet i mörkret. GUD syns i sitt verk: GUDs osynliga egenskaper har varit synliga. Vi är nedsänkta i GUD, badar i GUD. Som i luften, i tiden, i livet.

Därifrån har vi krånglat till det. Gjort det till svårgenomtränglig dogmatik, rest krav för att möta GUD eller att toucha GUDs hjärta. Eller omtolkat det som att det ligger på GUD att stundligen erövra scenen, bära oss, trösta oss, lösa livet för oss. Den uppenbara guden har blivit den dolde; undangömd eller undanstuvad; heligen avståndsplacerad; eller oheligt banaliserad.

Det är en fantastisk metafor: GUD vandrar i lustgården, mitt mellan ormar och träd med kunskapens och livets frukt. Har du och jag gjort det lättare eller svårare att se GUD? Fylls vår berättelse av hur GUD vandrar fram? Och vilka blir bilderna vi låter medmänniskorna bläddra bland: Överdrivna historier om Magikern, livsnära berättelser vardagen, distanserade berättelser om Överheten, skamfyllda berättelser om underkastelse... Hur låter GUD på vandring i lustgården då vi talar om GUD?

I den svala kvällsvinden kom Herren GUD vandrande i lustgården...

• Människan gömde sig.

Jo. Vi gör det. Drar oss undan, försöker gå osedda, ser bort, blundar. Det gäller inför varandra – vår medvetna nakenhet röjer oss – och det gäller, kanske särskilt, inför GUD. Den skuldmedvetna människan plågar sig, trycker ned det som vill, men hellre än att bita huvudet av skam, sitter vi med Svarte-Petter. Flyr till slut oss själva. I allvarligt drogberoende, eller i flykt från åldrandet och realiteterna. I grunden är plastikoperationerna och flaskan syskon – vi tål inte spegelns bild av oss själva.

Människan gömmer sig. Tål inte att bli upptäckt, sedd, speglad i andra människors liv, och själv spegla. Har ni sett aporna sitta i träden och kamma igenom varandras päls och plocka bort löss och loppor? Det är i grunden vårt biologiska arv: leva i relation, vara djupt indragna i varandras liv, vara som en enda kropp. Spegla oss i likhet och olikhet. Idag, i storstadens tid, människorna lever åter tätt sammanpackade, har vi uppfunnit tittskåpet. Vi tittar in i andra människors liv genom teven, istället för att plocka loppor i pälsen. Vi har en avstängningsknapp, sedan sitter vi ensamma. Ingen kammar vår päls. Jesu tilltal är hela tiden dialogen: allt vad ni vill att andra ska göra för er ska ni göra för dem. Förlåta andra som vi blir förlåtna. Vi är grenarna, han är stammen. Människan gömmer sig. För sig själv.

• Och GUD ropar: Var är du?

Som om GUD inte visste. GUDs fråga behöver ett svar. Människan som reser sig upp, och tar ansvar. Här är jag, jag vet att det var fel, jag räcker inte till, jag tror – hjälp min otro...
Samuel fick beskedet: När Herren talar ska du svara: Här är jag Herre, sänd mig. Tala Herre, din tjänare hör. Och när Jesaja kallades:

Det år, då kung Ussia dog, såg jag Herren. Han satt på en hög och upphöjd tron, och hans mantelsläp fyllde templet. Serafer stod ovanför honom, var och en med sex vingar: med två vingar skylde de ansiktet, med två skylde de kroppen och med två flög de. Och de ropade till varandra:

Helig, helig, helig
är Herren Sebaot!
Hela jorden är full av hans härlighet.
Ropet kom trösklarna att skaka i sina fästen, och templet fylldes av rök. Jag sade:

Ve mig! Jag är förlorad,
ty jag har orena läppar
och jag bor bland ett folk med orena läppar,
och mina ögon har sett
Konungen, Herren Sebaot.

En av seraferna flög fram till mig med ett glödande kol som han hade tagit från altaret med en tång. Med det vidrörde han min mun och sade: ”När detta vidrör dina läppar blir din skuld borttagen och din synd sonad.” Och jag hörde Herrens röst. Han sade: ”Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare?” Jag svarade: ”Jag, sänd mig!” Då sade han:

”Gå och säg till detta folk:
’Ni skall höra men ingenting förstå,
ni skall se men ingenting fatta.’

Jag frågade: ”Hur länge, Herre?” Han svarade:

”Tills städerna ligger i ruiner
och ingen bor i dem,
tills husen står tomma
och åkrarna ligger övergivna.”
Herren skall föra människorna långt bort,
och landet skall lämnas öde.
När en tiondel ännu är kvar
skall också den tillintetgöras,
så som man bryter upp stubben
efter en terebint eller ek.
- Ett heligt släkte är den stubben.
Jes 6

Bibeln är berättelser om det sökta: Människan, ett folk i GUDs smak, fåret – det hundrade, penningen, de förlorade, de kringspridda... Men inte bara människan. Vår fråga är var GUD finns? Bor GUD på detta berg? Bor GUD i hus, finns GUD i elden, i vinden – eller i den stilla susningen...

Skapelsens morgon, den urtida gemenskapen och närheten mellan GUD och Människan (ja, med allt skapat) – Herren GUD vandrade i lustgården – återfår genom Jesus sin grundstruktur. GUDs tidiga fråga till Adam; varför gömmer du dig? besvaras av Jesus själv som Den Nya Människan – Sänd mig, och svarsfrågan till den dolde guden får samma svar: Jag är är här.

Gömmeleken är avslutad, människan är funnen, GUD är uppenbarad. Det är dags att dela en sockerdricka med fötterna i nådens hav, vid bryggan – med korsets form – där GUD och Människan möts, för att tillsammans ta oss an livet med sina många utmaningar, från en evighet till Evigheten.

Jag tror vi nu måste söka uttrycken för och de nya bilderna av denna nyskapande dramatik. Skapelse – Frälsning – Dom strålar samman i Påskens under. Den nya tiden föds i och genom Kristus som vill bli allt och i alla. Sedda, bekräftade och sända. Trons energifält flyttar från bekännelsens ibland ihåliga ord till ett liv där vi ikläder oss herren Jesus Kristus. Det finns inget större evangelium, och inte heller ett mindre. Det kostar allt, och ger allt. Tro är inte religionens mål, bekännelsen är inget annat än en portgång till livet: Jesus visade vägen, gick vägen och är vägen. Vägen går bara mellan människors hjärtan. Och mellan GUDs hjärta och människors hjärtan.

I prövningens stund, och i dessa många kämpiga stunder, hör vi GUDs rop: Var är du? Och GUD hör vårt rop: GUD, min GUD har du övergivit mig? I Jesus är vi båda funna. Jesus tog oss alla med på sitt kors, här är jag, tar mitt ansvar, och GUD blev för första gången helt synlig, genomskinlig för att vi tydligt skulle kunna se GUDs hjärta.