Se, jag gör allting nytt...

Det är Bibelns ord, för det är Guds kännemärke. Skaparguden vilar inte, vi människor skriver snart 2010. Jämnt och snyggt. Ett nytt decennium (om vi nu räknar så, att tiotalet börjar med nollan...)

Gott Nytt År med bibelläsning. Till helgen kommer nya texter som vill stimulera dig att vandra i Bibelns böcker. Till helgen fortsätter vi historiens vandring, nu i Kunga- och Krönikeböckerna (vi har just avverkat David, Salomo och går sedan in i en splittringens tid) och till veckan reser vi vidare med Paulus i Apostlarnas gärningar.

Det hände sig vid den tiden...

Och det hände sig vid den tiden
att från kejsar Augustus utgick ett påbud
att hela världen skulle skattskrivas.

Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien.

Då färdades alla var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig. Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen, för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande.

Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle föda. Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget.

I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höllo vakt om natten över sin hjord. Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta. Men ängeln sade till dem:

»Varen icke förskräckta.
Se, jag bådar eder en stor glädje,
som skall vederfaras allt folket.
Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder
i Davids stad, och han är Messias, Herren.
Och detta skall för eder vara tecknet:
I skolen finna ett nyfött barn,
som ligger lindat i en krubba.»

I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska härskaran, och de lovade Gud och sade:

»Ära vare Gud i höjden,
och frid på jorden,
bland människor till vilka han har behag!»

När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade dessa till varandra: »Låt oss nu gå till Betlehem och se det som där har skett, och som Herren har kungjort för oss.» Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef, och barnet som låg i krubban. Och när de hade sett det, omtalade de vad som hade blivit sag till dem om detta barn. Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem.

Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta.

Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det blivit dem sagt.

Lukas evangelium 2:1-20

Gud blev människa

Läs Lukas evangelium för mera detaljer.

Önskar julverklighet till alla Läsare.

Återkommer till Apostlagärningarna och Kunga-/krönikeböckerna då vi skriver 2010.


Läsa i Livet - PA

Templet 1 Kung 5-11

Vi får den korta beskrivningen av Salomos liv, templet, och det egna palatset, besöket av Drottningen av Saba. Han efterträds sedan av sonen Jerobeam. (I de första nio kapitlen i Andra Krönikeboken har vi parallellberättelserna.)

Det gigantiska byggnadsverket av templet tar sin början. Många tiotusentals män tas ut i arbetet. De arbetade en månad, och var lediga två. Det liknar torparnas arbetsvillkor på den svenska landsbygden. På gränsen till slaveri.

7 år tog det att bygga det pampiga templet, stenen kläddes i träpanel och arkens boning kläddes med guld, keruber vakade över arken.

Hans eget palats blev ännu större, 13 år tog det att bygga.

1 Kung 8 rymmer den pampiga invigningen och Salomos tal och bön.

140000 tusen av boskapsdjuren offrades. Det var nu ett faktum, folket och riket var väl etablerat. Gud välsignade dem.

Gud talar allvar med Salomo, känns inte riktigt som om Gud är nöjd, hotar redan med att templet kommer att falla. Dessutom hade ju priset för dessa gigantiska byggnadsverk blivit högt för hela folket, grannkungen var inte heller nöjd med vad han fick i utbyte. En kluven bild av templet, verkar det.

För sig själv bygger han en tron av elfenben, överdragen med guld. Man ger bilden av att visheten betalade sig i välstånd.

Omgivningen hyllade Salomo, och bar till honom guld och rökelse och andra gåvor.

700 hundra hustrur och 300 bihustrur, allt som tecken på välstånd, men inte behagade det Herren. Salomo avföll från tron, hustrurna får skulden.

Redan i elfte kapitlet aviseras splittringen, välståndet gick mot slut och det kan antas vara lätt att väcka upproret mot Salomo i norr, de stammars folk som fått betala mest för lyxen i Jerusalem. (Här ligger också den ”nedvärdering” som skedde av det samaritiska folket som alltmer fjärmade sig från sina hebreiska rötter.)

Till nästa vecka läser vi 1 Kung 12-16 Vi har Rehabeam, Solomos son i Jerusalem och Jerobeam som blir kung i Israel, det norra riket. Konflikten får religiösa dimensioner, Jerobeam ser med avund på pilgrimsvandringen till Jerusalem och uppreser alternativa religiösa huvudorter i Dan och Betel. Var och en med symboliska tjurar. I summeriska tongångar sammanfattas sedan de kommande kungarna av var ätt, mer och mer beskrivs Israel i norr som de förfallna, men även i Jerusalem skiftar kvaliteten.

Rent och orent

Som av en händelse hamnar vi mitt in i det paradigmskifte, som tillsammans med Paulus vision om mission långt utanför Judaland, banar ny väg för den unga kyrkan.

Petrus, som nog hade en upprorisk själ, var noga med att leda den unga kyrkan på rätt väg. Men i den hä texten ställdes han inför stora utmaningar - det största av alla - tänka om.

Den judiska religionen var, och är, liksom Islam, en stark renhetskultur, man skillde på det goda som var tillåtet och det onda som var förbjudet.

I Kornelius hus skingras allt. Läs, fundera, vidga vyerna. "Nu förstår jag verkligen att Gud inte gör skillnad på människor" (10:34)


Det verkar dock inte gjort tillräckligt intryck på Petrus, för det är ju kring just detta han och Paulus sedan inte kan enas.

Nästa vecka, nya kapitel i Apostlarnas gärningar 11-14.

Kungaböckerna

(Krönikeböckerna utgör ett slags mer officiell parallellförteckning och parallellberättelser. I första boken om tidigare epoker, sedan om Saul och David som kungar. 2 Krön behandlar Solomo och de efterkommande, och konflikt och splittring.)

Första kungaboken 1-4. Salomo tar över, hans vishet dokumenteras och riket blir för en kort period en imponerande stormakt.

Men först möter vi den gamla David. Han är trött och kall. Deras recept för värme kanske inte är helt politiskt korrekt.

Men nya pretendenter väntar på tronen. Först Adonaj (påfallande likt namnet för Herren, det begrepp man använder för att man inte vet om Gudsnamnet kan uttalas på korrekt sätt, i judisk tradition.)

En reprissituation uppstår, Salomo smörjs som ”konkurrerande kung”, precis som David en gång.

Kung A. söker sig till altarets horn, friplatsen för kriminella och fredlösa. Där fick normalt inget ont ske dem. Dock drabbar Salomos hand fienderna hårt. Han gör en total utrensning. Även om texten sedan hyllar Salomos visdom är det mycket som talar för en kraftfull kung, men bla tempelbygget kräver enorma uppoffringar av folket, särskilt från nordstammarna. Så den upphöjde och kloke lämnar ett land på bristningsgränsen.

Han gör strategiska giften, bla med faraos dotter från Egypten, lyxlivet är utbrett.
I kap 3 fattar han sitt smarta beslut som domare i tvistemål mellan två kvinnor som kivas om ett barn. Men det är hårdfört.

Till nästa vecka läser vi: 1 Kung 5-11. Vi får den korta beskrivningen av Salomos liv, templet, och det egna palatset, besöket av Drottningen av Saba. Han efterträds sedan av sonen Jerobeam. (I de första nio kapitlen i Andra Krönikeboken har vi parallberättelserna om detta.)

Den mest avgörande omvändelsen

Paulus: Apg kap 9
Paulus, introducerad redan då Stefanos stenades, är på jakt. De jagade är på ”den Vägen”. Det är den mest dynamiska beskrivningen av det nya folket, på väg…

Paulus får ett distinkt möte med den han egentligen förföljer och omvändelsen innebär en fullständig omorientering. Men omgivningen har svårt att ta till sig att undret har skett. Under tretton år lämnas Paulus i en förberedelsefas som förundrar. Här hade man en etablerad judisk skriftlärd, medlem av Stora Rådet. Ett riktigt flaggskepp för den unga rörelsen, men använde honom nästan inte alls under ett drygt decennium!

Det är väl ingen tvekan om att långsiktigt var denna ”ökentid” den rätta förberedelsen för hans Uppdrag. Han fick gott om tid att tala med Gud.

Kapitel 9 och 10 i Apostlagärningarna är kanske de mest centrala i berättelsen om kyrkans liv, och de innebar en total nyorientering. Missionen vidgas till hela världen och bit för bit blir man mera rustad att tala och presentera Kristus, inte bara för judarna utan för hela världen.

Till nästa vecka läser vi kap 10, Petrus viktiga paradigmbyte

2 Sam 19-24 David vänder tillbaka till Jerusalem.

Även om Absalom hade vållat David en hel del bekymmer verkar han vara uppriktigt sorgsen då sonen dör. Absalom lämnade ett land som höll på att fragmentiseras.

Konflikten mellan Juda, här kallad judeerna, och Israel, det som skulle komma att bli Nordrikets folk syns i 19:e kapitlet när David åter samlar ihop förtroendet.

Nordfolken gör revolt under Sheva och åter blöder landet.

I 22:a kapitlet får vi en typisk, men språkligt makalöst vacker psalm av David. Temat bygger mycket på krigsromantiken, men läs den mera symboliskt så öppnar den för stora djup. Temat är Herren, min klippa. ”Mitt rop nådde fram till hans öra.” (22:7)

”Min Gud gör mitt mörker till ljus” (22:29), ”Herren lever” (22:47).

Till nästa vecka läser vi i Första kungaboken 1-4. Salomo tar över, hans vishet dokumenteras och riket blir för en kort period en imponerande stormakt.

Himlen är min tron, jorden är min fotapall

Apg 6-8, Stefanos

Här tas ett första steg mot ”förkyrkligandet” av den unga kyrkan. Det var naturligt att apostlarna kände sig överhopade av praktiska frågor, förvaltning av de samlade resurserna, och kanske lokalt käbbel. Många har pekat på att apostlarna kanske gjorde ett misstag, de avskiljer 7 diakoner, för att själva ägna sig åt bön och ordets tjänst. Paradoxalt nog var det Stefanos som i sin predikan drog igång den verkliga förföljelsen.

I sjunde kapitlet får vi hans predikan, en gedigen genomgång av Gamla testamentet.

I åttonde kapitlet introduceras Saul/Paulus. Filippos får resten av kapitlet, kopplingen till Etiopien finns i den etiopiska traditionen genom Salomo, och drottningen av Saba. Nu förs den nya tron till Etiopien och en av jordens äldsta kyrkor räknar sina rötter tillbaka till detta.

Till nästa vecka följer vi Paulus: kap 9, där får vi också missionens expansion när Gud talar med Petrus om renhet. Bit för bit tar man sig ur den mera snäva judiska troskulturen.

Batseba

2 Sam 11-18

En annan mans hustru, men underordnad kungen som fick smak för kvinnan. Märkligt nog ”belönas” det med den berömde sonen Salomo.

Det ”misshagade” Herren, det kan man förstå, men blir ändå nyckeln till framtiden. Det är inte alltid lätt att begripa.

Kap 12 är min favorit. Brukar tänka på det när jag ser makthavare omger sig med ja-sägare. Natan är dagens hjälte. ”Du är den mannen” (12:7)

Absalom, äldste davidson, var en knepig ättling. Ränksmidare.

David kapitulerar kanske lite för snabbt för sonen, till och med arken var redo att följa kungen från Jerusalem.

Achitofel tvingas spela en märklig roll.

Men Absalom går mot sitt okuvliga öde.

Märklig historia.

Till nästa vecka läser vi ut Samuelsböckerna innan vi går över till Salomo och Kungaböckerna: 2 Sam 19-24 David vänder tillbaka till Jerusalem. Vi får en spännande psalm, och kungens dödsord.

Kyrka på prov Apg 3-5

Pingstdagen var en grandios start. Tusentals anslöts, först nu fanns det något att tillhöra, förut ”bara” en Mästare att följa. De går upp till bönen i Templet. ”Det jag har det ger jag dig” är Petri raka ord till den lame mannen. Gudsriket verkar genom den unga kyrkan. 3:16

Nästa tal sker inför den religiösa eliten.

Det noteras att de första kristna var som ett hjärta och hade en själ.

I kapitel fem testas helhjärtenheten.

Sedan ställs de åter inför Stora Rådet. Gamaliel, Paulus gamle kloke lärare, menar att om det är något från Gud så består det, annars inte. Det blev ett lamt men viktigt försvarstal, dock klokt.

Den första tiden handlar om motståndet, men också om prioriteringarna. Tiden var kort, bilden var att Jesus snart skulle vara tillbaka.

Apg 6-8 om Stefanos, till nästa vecka.

2 Sam 6-10

Arken, med lagtavlorna, förs för första gången till Jerusalem, planer för templet, men det bordläggs, profeten Natan blir en viktig sanningssägare – en sådan som alla makthavare borde få sig tillsänd.

Arken som symbol för Den Heliges närvaro blir här tydlig. Den är inte så lätt att förstå med våra mera demokratiska perspektiv. Samtidigt finns här en intressant dimension – den upphöjde guden, ändå manifesterad av en ark, krävde särskild omsorg för visa den respekt. Den bar välsignelse, men fick inte på några villkor dras ned i den mänskliga smutsen. Det kostade liv, men kunde bära med sig välsignelse.

På ett särskilt sätt blir den symbolen för Davids framgång, Gud gav honom legitimitet. David ville bygga ett hus för Gud, ett tält var för simpelt. Men det hela slutar med att en av Davids ättlingar (Salomo – ännu inte född) ska få det heliga uppdraget.

Till nästa vecka läser vi om Batseba, och Davids konfrontation med maktfullkomlighetens uttryck. Sedan går vi in i tid av politiska förvecklingar med svekfulla arvtagare. 2 Sam 11-18.

PINGST, Apostlagärningarna 2

Åter helg, nu dagarna för att celebrera livet, lämna förstlingsgåvorna till Gud som offer, som för att bringa ordning i världsbilden, vi lever i och ur Guds hand. Sådan var den judiska seden då, som nu.

Vad vi har är en grupp lärjungar, beordrade att stanna i Jerusalem (församlade med varandra, som det stod i 1917 års översättning). De hade just sett Jesus lämna dem efter de kaotiska veckorna efter påsk – med korsfästelse, grav och uppståndelse. Tio dagar hade gått sedan himmelsfärden.

De anar konturerna av uppdraget. Det vet vad ”de har sett och hört”, men bara i liten grad hade de ännu själva talat, inte haft ansvaret.

Detta är läget. Tre, minst, temata bär dagen, ett: Det är offerhelg – tackar Gud för samarbetet om Livet, två: examensdag – nu ska de bära ansvaret, och tre: som i profana sammanhang ofta kallas hänryckningens dag, men konkret var det Anden som nu gavs åt dem – som ska ge kraft.

Det första tecknet på anden, efter det att stormen hade dragit in och fördelat sig som tungor av eld, var SPRÅKEN. Det har givit upphov till traditionen med tungotal – ibland profetiska budskap. På Pingstdagen var det på ett sätt det motsatta: Människor förstod, hörde talen på sitt eget språk. Det är pendangen till Babels tornet, då människorna delades upp i vi och dom, svårigheter och fiendskap tornade upp sig. Nu var det istället ENHETENS budskap. Vi hör samman.

De talade om GUDS MÄKTIGA UNDER. Samlingen av folk var imponerande, judar – mest – från i stort sett hela den då kända världen. Då träder Petrus fram. Eldprovet följde eldens tungor. Anden skulle utgjutas över alla; de ska profetera, se syner, se drömmar. Var och en som ber till Herren ska bli räddad.

Jesus förkunnas, han som inte döden rådde på, anspelning på Davids ätten, om denne Jesus kan vi alla vittna. Denne Jesus som ni har korsfäst har Gud gjort till Herre (Gud) och till Messias. Gör bättring och låt döpa er, så får ni Anden.

I vers 2:42 ges grundstadgan för den kristna församlingen. De sålde vad de ägde, alla väntade de att Jesus snart skulle komma åter, inget skulle stå i vägen.

Anden – Gud som treenig/trefaldig – den gräns- och tidlösa formen som följer de kristna. Introduceras inte här, var i Gamla testamentet förbunden med tecken på att det var Gud som gav uppdraget, ett slags legitimation för Guds sak. Given till de kristna, ibland med uttryck som profeterar, talar i tungor. Grunden är det är mottagningsstationen för den kristna människans tro, som ropar för oss då orden inte räcker. Anden är utgiven till Guds folk – som tecken på att de har ett uppdrag för Gud.

Kyrkan är född!

Nästa vecka läser vi Apg 3-5. Den första tiden, motståndet, prioriteringarna…

2 Sam kap. 1 - 5

Konflikten mellan den gamla ätten och David pågår, men efter hand enas Israel under David. Han blir officiellt kung vid 30 och regerar i 40 år. Sedan handlar resten av boken om den nya kungaätten som minsann inte går av för hackor. Historien upprepar sig…

Det börjar illa. Död. Död. Död. Saul ger slaget förlorat och ber om hjälp att ”hedervärt” ta sitt liv, han får hjälp av en invandrare som meddelar David, och dödas som lön, för att han (på dennes egen order) dödat Herrens smorde. (Vi ser ett stycke av Judas…) Sensmoralen är klart diskutabel.

David hyllar sin föregångare, men mest hyllar han vännen Jonathan, Sauls son och kronprins.

Sauliterna ger sig inte så lätt. I Sam 2 fortsätter Davids långa färd mot tronen. ”Herren ska vedergälla de onda för deras ondska” 2 Sam 3:39. Det var principen som man uppfattade den.

I fyran fortsätter den diskutabla hedersmoralen, David gör allt för att inte verka hämndgirig på Saul, andra får betala.

I 5:6 intas Jerusalem som nu på allvar förs in i händelserna. Maktens väg stensätts av blod. Det är svårt att göra teologi av den i detta sammanhang. Döden och mängder av hustrur kantar Davids väg.

Till nästa vecka läser vi 2 Sam 6-10 . Arken, med lagtavlorna, förs för första gången till Jerusalem, planer för templet, men det bordläggs, profeten Natan blir en viktig sanningssägare – en sådan som alla makthavare borde få sig tillsänd.

Apostlarnas gärningar

Lukas skriver. Läkaren, noterade, lyssnade, talade säkert själv. I början av Apostlagärningarna är han journalisten som samlar fakta, vad har de att berätta? En bit in blir det plötsligt ett ”vi”. Han reste med Paulus. Stod på hans sida.

Apg 1 Samlar oss till himmelsfärden, och den sköra kyrkans första början.

När han summerar Jesus efter uppståndelsen talar han om att Jesus gav dem många bevis på att han levde, han talade om Guds rike och vid en måltid säger han till dem att stanna i Jerusalem och vänta på det som Gud hade lovat att ge dem.

Ni ska få kraft och vittna om mig, till jordens yttersta gräns. (1:8) En ängel bekräftar och berättar om att Jesus ska komma tillbaka. I några versar summeras kyrkans centrala kraftfält: Anden som ger kraft, ni ska vittna och Jesus kommer tillbaka. (När vi samtidigt nu läser om Saul och David ser vi hur begreppet Ande är centralt. De gamla kungarna faller i hänförelse och ”hör till profeterna”, som tecken på att Gud hade tagit dem i sin tjänst. Det är denna parallell som uppenbaras på Pingstdagen.)

Judas´ ersättare utses. Det blir en Mattias som vi i övrigt aldrig sedan möter igen. Kriteriet var att han skulle ha varit med dem från det att Jesus döptes av Johannes till dess Jesus lämnade dem på himmelsfärdsdagen. Demokratin sköttes genom lottning!

De var 120, cirka, apostlarna, Jesu mor och några andra kvinnor, Jesu bröder.

Nästa vecka firar vi pingst med den nya kyrkan. Apg 2.

Herren ser med andra ögon...

1 Samuelsboken 16-31 (Jag är inte i fas ännu, men nu tar vi tag i Samuelsboken och följer David, ti-ti läser vi NT, fr-fr GT)

Samuel tröttnade på Saul. GUD sänder den gamle gudsmannen till Betlehem. Till Jishaj. Till jul sjunger vi av Jesse rot och stam, det är denne man som nu kallas Jishaj. ”Herren ser med andra ögon än människor” (16:7), sönerna passerar på catwalken som i en audition, ingen passar in. David smordes och Herrens Ande föll över honom.

Med lyran spelade David in sig i Sauls hjärta.

I sjutton möter vi den klassiska kampen mellan filistén Goljat, tre meter lång och med en rustning som vägde 60 kg, och David.

Uppenbarligen möter vi här en annan texttradition som inte kände till den lyraspelande pojken.

David blir en framgångsrik krigare, Saul alltmer fylld av svartsjuka.

Gud skyddar David. Men David blir landsflyktig och en märklig resa tar sin början. Inte alldeles lätt att begripa. 85 präster får plikta med livet för att de hjälpt David. I 24 möts de i bergen söder om Jeriko och besöker samma grotta. David kunde ha dödat Saul men skonar honom, skär av ett hörn av hans mantel. I 24 sker det dramatiska mötet mellan rivalerna.

I 26 får vi en parallellberättelse till historien i grottan, från en annan samskriven texttradition. I 28 går Saul på seans och får en chock när han begriper att David redan är smord till kung. I 31 dör Saul för sitt eget svärd. Allt är förlorat.

Till nästa vecka läser vi 2 Sam 1 - 5
Konflikten mellan den gamla ätten och David pågår, men efter hand enas Israel under David. Han blir officiellt kung vid 30 och regerar i 40 år. Sedan handlar resten av boken om den nya kungaätten som minsann inte går av för hackor. Historien upprepar sig…

Paulus - en sammanfattning av ett spännande liv

Paulus kom från ett judiskt hem i Tarsos och var romersk medborgare sedan födelsen. Hans helgondag firas den 29 juni, som skall ha varit hans dödsdag. Han blev medlem av Stora rådet vid 28 års ålder.

De viktigaste källorna till kunskap om Paulus liv och verksamhet är dels hans egna brev, dels Apostlagärningarna. Paulus var född i Tarsos i Cicilia/Kilikien (Apg. 9:11, 21:39, 22:3), innehade romerskt medborgarskap (Apg. 16:37f., 22:25-29, 23:27), var av judisk börd och tillhörde Benjamins stam (Romarbrevet 11:1, Filipperbrevet 3:5).

Han var farisé och utbildad i den judiska lagen (Filipperbrevet 3:5f., Galaterbrevet 1:14 Apg 23:6, 26:5) av den judiske läraren Gamaliel i Jerusalem (Apg. 22:3).
Som farisé var Paulus mycket nitisk och förföljde ivrigt den tidiga kristna kyrkan (1 Kor. 15:9, Gal. 1:3, Filipperbrevet 3:6, Apg. 8:1-3, 9:1-2). Han deltog som åskådare när Stefanos stenades och skaffade sig tillstånd att själv åka till Damaskus för att bevaka de kristna där. På vägen dit mötte han Jesus i en uppenbarelse (Apg. 9:1-22, 1 Kor. 15:8-10, Gal. 1:15f) och omvändes till kristendomen.

Han reste till Arabia och var frånvarande under 13 år, återvände på nytt till Damaskus där han förkunnade. Efter 3 år försökte Judarna döda honom men han rymde till Jerusalem och anslöt sig till Petrus, Jakob och de andra apostlarna genom Barnabas. Efter 15 dagar reste han till Cesarea och Tarsos. Från åren 39 - 43 så förkunnade han i Syrien och Kiliken.

År 44 träffade han Barnabas i Tarsos och de följdes åt till Antiokia, där de förkunnade och undervisade stora folkmassor i ett år. Det var staden Antiokia som Jesu lärjungar först började kallas för kristna.

År 45 började han resa runt i Antiokia tillsammans med Barnabas för att förkunna och samla in allmosor från de troende i staden till de äldre i Jerusalem. De återvände igen till Antiokia.

År 48 lämnade de Antiokia för sina missionsresor, de besökte Cypern och många andra städer.

I det apostoliska mötet år 51 i Jerusalem så slog man fast att Paulus och Barnabas skulle tjänstgöra bland hedningarna medan Petrus, Jakob och Johannes skulle tjänstgöra bland de omskurna. Efter det återvände Paulus och Barnabas till Antiokia. I Korinth skrev han 2 brev till Thessaloniki.

År 57 skickade han sitt första brev från Efesos till Korinth. Och i Makedonien skrev han sitt andra brev till Korinth.

År 58 skrev han sina brev till Galatien och Romarna. Han dömdes av Ananias, överstepräst och fängslades i 2 år i Jerusalem.

År 60 skickades han av Festus, den romerska stathållaren till Rom, så att han skulle dömas inför Ceasar den store, han blev därmed den första aposteln som kom till Rom.

På våren år 62 skrev han sina brev till Filemon, kolosserbrevet och Efesierbrevet. Och på våren år 63 skrev han Filipperbrevet, därefter blev han utsläppt ur fängelset. Efter att han skrivit Hebreerbrevet, så reste han från Rom till Makedonien och mindre Asien. I Makedonien skrev han sitt första brev till Timotheos år 64 och sedan till Titus.

År 65 år sägs det att han reste till Spanien, Londra och Korinth, där hörde han nyheten om att de kristna i Rom förföljs av Niron. Och han åkte dit för att trösta dem i sin nåd. Där blev han slängd i fängelset av Niron. Under detta år när han var i fängelset, så skrev han sitt andra brev till Timeotheos och därmed det sista brevet, i det visar han hur mycket han längtar om att övergå från detta liv till det eviga livet.

År 67 gav kejsaren Niron order om att han skulle halshuggas.

Paulus är hedningarnas apostel, detta efter att han genom en uppenbarelse ifrån Herren fått veta att alla folk tillhör Herren.

Han grundade många församlingar och rekryterade många lärjungar som hjälpte till att sprida budskapet, många av dem led stor nöd p g a det, vissa av dem var: Silo, Juda, Barsabas och många fler. Paulus arbetade som tältmakare för att få ihop sina behov.
Gud utförde många underverk genom hans händer, även till det att många troende lade hans kläder på sjuka . Han genomgick svåra lidanden. Han dömdes vid 5 olika tillfällen till 39 piskrapp. Utöver detta fick han spö 3 gånger med en pinne (stav), och en gång blev han stenad. Han genomled under sitt liv stor möda, hunger, kyla och nakenhet.

Till lydnad i tro

Romarbrevet

Det var Romarbrevet som banade väg för Luthers reformation, det var hans skrift, företal till Romarbrevet, som lästes då John Wesley kände sitt hjärta förunderligt värmt, startpunkten för den metodistiska rörelsen. Paulus skriver ”för att vi tillsammans skall få tröst genom vår gemensamma tro” (Rom 1:12).

Han hade tänkt resa till Rom, huvudstaden (och vidare till Spanien). Men ännu inte kommit den. Troligen blev det så att han kom, sista resan. Men ännu skriver han på hörsägen, och här sammanfattas Paulus sin predikan om Jesus. Troligen var församlingen i Rom huvudsakligen uppbyggd av människor med judisk bakgrund. Därför ägnar han i stort sett hela brevet till att tala om förhållandet mellan lag (buden – den provisoriska instruktionen från Gud) och nåden (frälsningen genom Jesus Kristus, lagens fullbordan.)

Gud har alltid låtit sig sökas, kunskapen har funnits där hela tiden, Gud är tillgänglig. Människor vet. Ändå blundar de och kommer vilse – så beskriver Paulus människans belägenhet i det första kapitlet. Som vanligt argumenterar han för att judar och ”greker” lika erbjuds Guds frälsning.

”Det är inte lagens hörare som blir rättfärdiga inför Gud, utan lagens görare.” (2:13) Visserligen slirar Paulus på begreppet lag. Ibland är det det gamla förbundets lag, inte upphävd, men inte tillräcklig för frälsning, ibland använder han ordet lag i mer allmän form; Guds ordning. Men det är inte att kunna eller höra lagen som är saken, utan att göra lagen. Dvs leva i enlighet med den. Men döm inte, men predika nåden och livet.

Men det är inte lagen som räddar, bara ger klarhet i fråga om synd: ”Ty genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig inför honom. Lagen kan bara ge insikt om synd” (3:20) ”ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro.” (3:28)

Genom tron allena…

Är det uttryck som ffa Luther lyfte fram. I Kapitel 4 beskrivs ”trons hjälte” - Abraham. Det innebär inte att tron ersätter liv, men gärningarna kommer som en följd av tron. Det är trons rättfärdighet. Jesus blev uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull. (4:25)

Jesus har gett oss tillträde till den nåd vi nu lever i. (5:2) ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” (5:8)

I 7e kapitlet diskuterar Paulus vår kluvenhet, vi vet vad som är rätt men handlar fel. Det är den mänskliga kampen. Budordet räcker inte till, det goda (och det nya) föds inifrån. Ur ”en rättfärdighet som bygger på tro.” (9:30) För, som Paulus sammanfattar det: ”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad.” (10:9) ”Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst” (12:1) ”så utgör vi, fast många, en enda kropp i Kristus, men var för sig är vi lemmar som är till för varandra.” (12:5)

”Avsky det onda, håll fast vid det goda, visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek” (12:9-10) Det är detta som blir John Wesleys tilltal till sitt folk. ”Fly det onda, gör det goda, dela livet.” ”Besegra det onda med det goda.” (12:21) ”Kärleken är alltså lagen i dess fullhet.” (13:10)

Läs 14:7-8, den kristna trons världsbild.

Paulus brev till romarna ska läsas i sin helhet, som många bibeltexter. Så blir det en predikan – som talar evangelium.

Jag tar nu paus några veckor, inte från Bibeln men från bloggen. Återkommer, då med en sammanfattande text om Paulus. Sedan ger vi oss in i Apostlagärningarna. Paulus återkommer där, men vi ska ägna mera åt geografi och församlingsliv. Väl mött om några veckor!

1 Samuelsboken

kap 1-15.

Samuel, den siste domaren, smörjer Saul till kung, han väljs av folket och inrättas på den nya kungatronen. Men Saul är inte rätt man, Gud ångrar sig…

Shilo – det provisoriska Jerusalem är i fokus, och ännu en barnlös kvinna.
Parallellen går till Abraham och Sara. Två hustrur, sådan kunde praxis vara då.

Hanna bad i templet ”jag har burit fram mina sorger för Herren” (1:15). Samuel blev bönesvar, men hon hade lovat honom åt Gud. Andra kapitlet innehåller Hannas lovsång.

Den knyter bakåt till Hagars bekännelse om en ”Seende Gud” och framåt, mot Marias lovsång. Läs och njut. Sjung med. ”Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn” (2:8) ”av egen kraft lyckas ingen.” (2:9)

Eli, prästen hade två söner som var korrumperade och förstörde religionen. En gudsman kom till Eli: ”Jag skall ära dem som ärar mig, men de som föraktar mig skall bli förnedrade.” (2:30) Prästerskapsstatusen håller på att gå leviterna ur händerna.

I tredje kapitlet har vi den fantastiska berättelsen om hur Samuel hör Herrens röst, men har inte lärt sig att identifiera den. Men säger sedan: ”Tala herre, din tjänare hör.” (Som vi ofta felciterar och säger Tjäna (oss) Herre, eller det mera skämtsamma: Tjena Herre, din talare hör.)

"Han är Herren, han gör vad han vill." (3:18) ”Herren fortsatte att visa sig i Shilo. Genom sitt ord uppenbarade han sig där för Samuel, och vad Samuel sade nådde ut till hela Israel.” (3:21-4:1)

Herrens ark fanns i Shilo, om den blir det sedan konflikt med filestéerna.

I kap. 8 begär folket en kung. De kaotiska domartiden hade i Samuel till slut fått en rättfärdig domare och profet, men sönerna var mindre att lita på, så folket ville ha det som grannländerna hade – en kung. Motvilligt går Gud med på det.
Benjaminiterna stärker sin ställning, ur den hämtas den nye kungen (och ätten): Saul.
Bra i strid, men inte den ledaren som folket behövde. Makt korrumperar.

Saul får tydliga instruktioner, ”när du ser alla dessa tecken inträffa, gör då vad stunden inger dig, ty Gud är med dig.” (10:7)

Saul utses av Gud, väljs av folket och smors till kung. Det fanns de som var frågande, men efter framgång på krigsscenen vändes det till Sauls förmån.

Läs 12:20.

Saul var populist, gjorde hellre vad folket önskade än vad Gud begärde. Gud tar sin hand ifrån honom och sänder Samuel på jakt efter en trovärdigare kung.

Till nästa vecka läser vi 1 Sam 16- till första bokens slut. Betlehem kommer i sikte, och David. David och Goliat, den permanenta striden med filéesteerna. Två kungar i konflikt: Saul och David.

…kunskapen gör oss uppblåsta, det som bygger upp är kärleken

Breven till Korint

Tänker på John Wesley när jag nu läser breven till Korint. Hans predikosamlingar kom till efter en predikoresa. Han talade över ett eller ett par temata och red sedan hem och skrev en ”standardpredikan”. Han valde ut de bästa formuleringarna han hade använt, stramade dispositionen och levererade en lång predikan.

Jag tror Paulus i breven till Korint gjorde just så (framförallt i slutet av första brevet). Här finns briljanta formuleringar vi använder till nattvard, om kärlek, om anden. Samtidigt finns där en paulinsk ilska, dels mot förtal och dels mot de gruppindelningar som kan ha orsakats av någon av de andra apostlarna, kanske Petrus.

En stor del, i inledningen av första brevet och i i stort sett hela andra brevet, argumenterar Paulus för sin legitimitet. Det blir nästan patetiskt. Men vi vet alltför lite om läget i Korint. Men rätt vildsint och ostyrt var det nog.

Jag väljer här att kapitel för kapitel lyfta fram just sådant. Grekerna i Korint uppmuntras för sin fasthet.

1 Kor 1: Men, det finns gruppbildningar som han ogillar. Möjligen kom Paulus till Korint efter sitt briljanta tal vid statys till en Okänd Gud. Nu satsande på talet om korset, korsets dårskap. ”Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror.” (1:21)

1 Kor 2: … vi tänker Kristi tankar. …”Vem utom anden i människan vet vad som finns i människan? Ingen utom Guds ande vet heller vad som finns i Gud.” (2:11)

1 Kor 3: Han talade om fasthet, men tycker att de ska talas till som till barn. "Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud" (3:23)

1 Kor 4: Tydligen har någon kritiserat Paulus och apostlarna, Paulus är upprörd.

1 Kor 5: Oförsonlig mot dem som sviker de etiska idealen i församlingskretsen.

1 Kor 6: Striderna verkar intensiva i församlingen. Paulus kritiserar dem med kraft. ”Gud har köpt er och priset är betalt” (6:20)

1 Kor 7: ”Hustrun bestämmer inte själv över sin kropp, det gör mannen. Likaså bestämmer inte mannen över sin kropp, det gör hustrun.” (7:4) Detta är väl det mest genderneutrala som Paulus skrivit. Var sannolikt rätt radikalt. Att inte Paulus var mycket för äktenskapet är givet, liksom att slav skulle förbli slav. Det kan bara förklaras av det korta perspektiv de levde med, annars skulle väl kristna familjer och barn som för arvet vidare vara av stort värde. I efterhand måste man konstatera att i detta avseende hade Paulus fel.

1 Kor 8: …”kunskapen gör oss uppblåsta, det som bygger upp är kärleken.” (8:1)

1 Kor 9: Paulus försvarar sig, det tycks handla om ersättningsdiskussion. Arbetaren är värd sin lön, men Paulus försörjer sig själv (tältmakaren).

1 Kor 10: Här ges en föredömlig predikan med hänvisningar till händelser i Moseböckerna, framförallt från Exodustexterna. Med det som grund levereras texten som ännu används ordagrant när nattvarden firas (16-17) liksom senare instiftelseorden.

1 Kor 11: från 23:e versen levereras instiftelseorden. I övrigt är kapitlet en klar nedskrivning av kvinnans roll. Partibildningar, rättsaker inför civil domstol, oklar hantering av offerkött och ifrågasättande av Paulus roll verkar vara det som man stred om i Korint.

1 Kor 12-14: Sedan levererar Paulus sina mest citera ord; andens frukter, bilden av Kristi kropp -församlingen, kärlekens lovsång, hur vi tar emot den helige ande. Vägen framför andra är Kärleken.

1 Kor 15: ”Den siste fienden som förintas är döden.” (15:26)

1 Kor 16: Paulus planerar sin resa om berättar om att i Efesos är det ”gott om uppgifter och motståndarna är många.” (16:9) Var manliga och starka, skriver denne oförbätterlige man.

Jag har inget men äger allt…

2 Kor: Paulus fortsätter att argumentera för sitt uppdrag och sitt budskap. Tydligen har dock Paulus fått problem med sin planering. Skriver därför ännu en gång till församlingen i Korint. Börjar med samma värme som i första brevet: ”… i honom (Kristus Jesus) finns bara ett ja.” (1:19)

Gradvis glider han sedan över i sin förkunnelse, här med en strålande beskrivning av vad Jesu försoningsverk faktiskt betydde. ”Han som inte visste vad synd var, honom gjorde Gud till ett med synden för vår skull, för att vi genom honom skulle bli till ett med Guds rättfärdighet.” (5:21)

2 Kor 8 och 9 ser ut att vara ett kollekttal, med argument om god förvaltning (också på det området verkar det förekomma kritik).

Till nästa vecka läser vi Paulus stora teologiska brev, Romarbrevet.

du har kommit för att söka skydd under Herrens vingar.

Ruts bok

Sverige hämtade sin nya kungaätt från Frankrike. Judarna sin från Betlehem, men med moabitiska rötter. Ur västerländsk synpunkt, historiskt sett, är det litet otippat med en ”kungaätt på mödernet” och ur inhemsk synpunkt är säkert de moabitiska rötterna inte helt lättsvalda. Även om Matteus drar Jesu jordiska ”stamtavla” och männen dominerar finns det i judisk tradition en kvalificering av det judiska just från mödernet. Detta gör dock inte judisk historia till feministisk historia, just därför är Ruts bok ganska unik.

Det är den också för det lite mer romantiska tonläget.

Det är nu kung David och släkten introduceras. Rut är i realiteten hans farfars mor. Den lilla staden Betlehem kommer också i sikte. Brödhuset. Det historiska och det profetiska förs samman, texten (när den skrivs ned) siktar dels bakåt och klargör kopplingen mellan kungaätten och staden, vi kristna läser den också med sikte på en annan födelse.

Kap 1 är förhistorien, 2 visar på den tidens socialtjänst och 3 det lite udda uppvaktanden, Ruts svärmor Noomi regisserar förloppet. Kap 4 är den konungsliga, börden reds ut. Rut, en främling (moabit) bekänner sig till Noomi och hennes tro.

I den vackra berättelsen sprängs kunskap om sociala och rättsliga förhållanden. En åker skulle inte plockas av till sista kornet, en del lämnades för den tidens sociala välfärd; för änkor och faderlösa. Rut stjäl sig till uppmärksamhet vid Boas filt, barnet som föds tar den dödes plats (ärvs uppåt i generationerna), rättsliga avtal sker i stadsporten inför vittnen/äldste. När skon tas av visas det ärliga uppsåtet, affären fullbordad.

”Herren hade tagit sig an sitt folk och gett det bröd.” (1:6) ” Tvinga mig inte att överge dig och vända tillbaka. Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud.” (1:16) Och de kom till Betlehem just då kornskörden inleddes.

”du har kommit för att söka skydd under Herrens vingar."(2:12)
I 3:12 kommer problemet. Det fanns en ”arvsrätt” till änkan Rut, men Boas stod inte först i kön.

Släkttavlan tillbaka till Abraham, Isak, Jakob är komprimerad, liksom den i Matteus evangelium (kap 1). Vi räknar med att Abraham levde 1800 år fKr och kung David kring 1300 fKr. Men släktleden ger bara 12 generationer mellan Abraham och David.

Till nästa vecka läser vi 1 Samuelsboken 1-15. Samuel, den siste domaren, smörjer Saul till kung, han väljs av folket och inrättas på den nya kungatronen. Men Saul är inte rätt man, Gud ångrar sig…

Bär varandras bördor

Galaterbrevet

Paulus är inte fången men har nu sitt högkvarter i Efesos. Det är där som han skriver breven till Korint och nu till församlingen (troligen församlingarna) i Galatien som ligger i bergen kring nuvarande Ankara.

Församlingen levde hela tiden i konflikt och motsättning mellan det som apostlarna förkunnat och de som hade en starkare judisk (judiskkristen) tradition.

Galaterbrevets inledning är en tuff markering mot dem. Paulus argumenterar utifrån sin egen erfarenhet och bakgrund. Möjligen var det omskärelsen som var den skarpa brytpunkten mellan grupperna.

Det är här vi har de tydligaste informationerna om Paulus bakgrund, och de första 14 åren då han kämpat med tron, evangeliet (som ännu inte fanns i den paketeringen som vi har den) och uppenbarelsen på Damaskusvägen. Här ger han också exempel på att omskärelse inte var nödvändig, det var ett nytt evangelium.

Här talar Paulus om apostlarna som ”de ansedda”, det hörs en skorrning av den spänning som levde mellan de ”äkta apostlarna” med Petrus i spetsen och Paulus som hade en egen ingång.

”Vi skulle gå ut till hedningarna och de till de omskurna” (Gal 2:9) blev till slut summeringen. Allt för att legitimera Paulus´ och hans budskap.

I Antiochia kom konflikten i öppen dager. Paulus kritiserar Petrus för dels hyckleri och inkonsekvens och dels frågan om hur judisk kristen tro var. ”Men vi vet att människan inte blir rättfärdig genom laggärningar utan genom tron på Jesus Kristus. Därför har vi också satt vår tro till Kristus Jesus för att bli rättfärdiga genom tron på Kristus och inte genom laggärningar, ty av laggärningar blir ingen människa rättfärdig.” Gal 2:16

Löftet står över lagen. I Gal 3:15-16 koncentrerar Paulus evangeliet, i kontrast till den gamla läran. Han ställer Löftet till Abraham i konflikt med Lagen som Mose fick. Han hävdar s.a.s äldre rötter för Löftet – som siktar fram mot Jesus. Lagen var provisoriet till dess Kristus kom.

Paulus argumenterar med skrifterna, troligen samma texter, men insatta i Paulus perspektiv. Löftet mot Lagen. ”… om ni låter omskära er har ni ingen nytta alls av Kristus.” Gal 5:2

Möjligen är det Petrus som är måltavlan för Paulus utbrott, De kan skära av sig alltihop, hugger han till med.

Han kontrasterar andens frukter mot köttets förfall. (Gal 5:18-26)

Efter denna uppgörelse vänder han till mer uppmuntran. ”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag.” (6:2) (Möjligen kan man ifrågasätta inkonsekvensen i att nu tala med ordet lag, Kristi lag.)

Till nästa vecka läser vi breven till Korint.

Domarboken

Folket var på plats i det nya landet. En sorts ”borgfred” lägrar sig, men den måste ofta och intensivt försvaras. Gud är den ”egentliga ledaren” men av och till uppväcks domare som leder folket. De kämpar mot kanaaneer och perisseer, de intog Jerusalem och satte den i brand, sedan figurerar stad efter stad i ”erövringslistan”, med Hebron främst.

(Nu blir plötsligt Mose svärfar (som var midjanit) en kenit, troligen för att passa i den just då gällande teologin och listan över fiender.)

Gaza erövras och trakterna runt nuvarande Tel Aviv.

De återuppräknade problemen med fiender tillskrivs olydnad mot Herren (hur skulle man annars förklara att Guds löften inte infriades).

Otniel blir domare, de ockuperas och blir lydfolk, Ehud, Shamger, Deborah och Barak tar vid och i femte kap. sjunger de duett.

Gideon blir domare (vi känner igen hans namn från gideoniterna, bibelsällskapet), han får det svåra uppdraget att minimera armén (kap. 7), Gaal blir härförare (kanske domare) och i kap 9 finns den fantastiska berättelsen om ”trädens konung”. Tola tar vid, Jair, Jefta, Ivsan från Betlehem tar över, Elon tog över, Avdon härnäst, Sedan tar Simson över, han blir mera berömd (kap 13) hans hår ska inte klippas, han är nasir – något som sedan anknyter till Jesus från Nasaret - känd för Delila och åsnekäken. Mika kommer härnäst.

”På den tiden fanns ingen kung i Israel. Var och en gjorde vad han själv fann för gott.” Dom 21:25. Beskrivningen är ett land i förfall, ett slags balkanisering. Var och en skötte sitt, krigen kom och gick, alla blev fiender till alla.

Redan i Domarboken figurerar en plats särskilt ofta: Betlehem. Det är som om Nya Testamentet nu förbereds. Innan historien fortsätter förs en närmast romantisk kärleksberättelse in. Den ger många spännande perspektiv, men mest av allt introducerar den den kommande kungaätten, Davids förfäder. Vi läser Ruts bok till nästa vecka.

Må han ge ert inre öga ljus

Efesierbrevet

Efesos var kanske en av de viktigaste platserna vid sidan av Rom. Det var en regional världsstad, Roms utpost i Mindre Asien (nuvarande Turkiet). Där fanns Artemistemplet och det fanns en uppfattning om att lärjungen Johannes utvandrat dit tillsammans med Maria, Jesu mor. Där firar man också årligen den tänkta Marie himmelsfärd.

Församlingen var sannolikt bildad av Paulus, Johannes var där och där fanns den sannolikt den största församlingen vid den här tiden.

De lokala anknytningarna i brevet är dock få. Det talar för brevet som en mer allmän pamflett för kristen tro.

”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. Han har välsignat oss med all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen” Ef 1:3

”Må han ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till” Ef 1:18

Efesierbrevet är i hög grad texten om församlingens/kyrkans roll, ecklesiologins teologi. ”Allt lade han under hans fötter, och honom som är huvud över allting gjorde han till huvud för kyrkan, som är hans kropp, fullheten av honom som helt uppfyller allt.” (Ef 1:22-23)

Levande tillsammans med Kristus

”Vi är hans verk, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till.” Ef 2:10

Paulus återknyter till den debatt som nog rådde i den unga kyrkan om judekristna hade en mer framträdande roll än andra. I Kristus är vi alla förenade, i honom har vi den gemensamma plattform som är grunden för fred ”tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi, tillhör samma kropp som vi och har del i löftet som vi.” Ef 3:6.

”Nu skulle härskarna och makterna i himlarymderna genom kyrkan få kunskap om Guds vishet i hela dess mångfald.” Ef 3:10

I Ef 4:16 finns en fantastisk sammanfattning av kyrkan och människors gemenskap och beroende av Gud: ”Han låter hela kroppen fogas samman och hållas ihop genom att alla lederna hjälper och stöder, med just den kraft han ger åt varje särskild del. Då växer hela kroppen till och byggs upp i kärlek.”

Se till att ni förnyas i ande och förstånd

Det är ett grundläggande budskap om sant liv, och i det sjätte kapitlet får vi en summarisk beskrivning av den andliga rustningen.

Till nästa vecka delar vi allvaret i Galaterbrevet.

Josua III

Josua 19-24

Det var i Shilo som landets delning kodifieras. Den kan ha varit profetiskt framåtsyftande, men detaljrikedomen talar snarare för ett ”lantmäteriarbete”. Ägandet skulle klarläggas, det sker vid Uppenbarelsetältet, ”inför Herren”.

I 20 återkommer man till asylstäderna, de landsflyktigas friplats. Det ska tillåtas misstag.

21:44 ”Och Herren lät dem få fred på alla sidor.”

I 22 bygger de östligaste boenden altare och åter är konflikten och kontrollen av Kulten på tapeten. Men denna gång finner man en klok gemensam lösning och tolkning, men Shilo vakar svartsjukt på all konkurrens. Striden om Den Rätta Läran har gamla anor.

Josua har nu tjänat färdig. 23:11 ”Akta er noga. Älska Herren, er Gud” Själv, säger Josua, går jag nu den väg som alla levande måste vandra.

I 24 summeras hela vandringen, folket relation till Herren och Josua lämnar sitt arv.
Men, Josua och minnet dövades. Vi går in i Domartiden – konflikternas bok.

Till nästa vecka läser vi Domarboken (1-21)
Debora var en av domarna, en kvinna. Hon och Barak sjunger duett, Gideon blir en stor hjälte, man kan läsa om trädens konung, om Simson, benjaminiterna kämpar för sin rätt att höra till…

Filipperbrevet: Till alla de heliga i Kristus

Så är vi åter i Makedonien. Nu skriver Paulus mera renodlad teologi. Kanske är detta Paulus bästa brev. Nu är han verkligt central i sin förkunnelse.

”…min bön är att er kärlek ständigt skall växa och bli rik på insikt och urskillning, så att ni kan avgöra vad som är väsentligt och stå rena och skuldfria på Kristi dag, fyllda av den rättfärdighet som är frukten av Jesu Kristi verk, Gud till ära och pris.” (Fil 1:9-11)

Martyrskapet har stärkt kyrkan, också bland medfångarna, ungefär som Nelson Mandela kallade Robben Island där han satt under decennier kom att bli ”vårt universitet”.

”Än sen? Falska eller hederliga syften - i vilket fall som helst blir Kristus förkunnad, och det gläder jag mig över.” (1:18) Paulus ansluter sig till tesen att all reklam är bra reklam.

”Ty för mig är livet Kristus och döden en vinning…” (21)

”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus”, (2:5) skriver Paulus i sin mest koncentrerade kristologiska text. Utmanande, uppmuntrande, central. Versarna 2:5-11 är ”cemtrumbeskrivningen” av den kristna tron.

”Ty det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans syfte.” (2:13) (jfr med Wesley; förekommande, frälsande, fullkomnande NÅD)

Paulus är en dysterkvist, har svårt att lita till sina medkristna, kanske var det extremt svåra tider: ”Alla tänker bara på sitt, ingen på Jesu Kristi sak.” 2:21

”…jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp.” (3:12) Snygg formulering, hela avsnittet är en kort biografi, där P redogör för sina val och värden.

”Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.” (4:7)

”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft.” (4:13)

Efesierbrevet kommer näst i vår ”baklängeslänges” läsning av NT. Om Filipperbrevet är det mest centralt teologiska, är Efesierbrevet det mest pedagogiska och Romarbrevet det mest dogmatiska. Galaterbrevet det skarpaste och Korintierbreven de mest demagogiska.

Aj – Israels mod rann bort som vatten

Jos 7-18

3000 man räcker, men si, där fick de fel. Nu ska landet intas. Underrättelsetjänsten fungerade inte, strategiska felbeslut föregick intåget.

Israeliterna är vigda åt förintelse, säger Herren i en stund av förtvivlan och uppgivenhet. Se till att folket renar sig! Akan fick plikta med livet för ett gömt byte.

Med 30 000 man gick det bättre. Givoniterna blir tjänare efter ett lurigt svek, men skonas till livet. Det är fullt krig. Berättelsen frossar i dödade fiendekungar, 31 stycken.

11:23 ”Nu hade landet ro och slapp krig.” En lakonisk kommentar, segraren skriver historien.

Landet fördelas.

I kap. 18 förs Shilo fram som den religiösa centralorten. Det är från den orten som reformationen formar det andliga ledarskapet.

Till nästa vecka läser vi Josua sista kapitel; 19-24
Konflikt mellan religiösa centra, Sheckem och Gad är regionala centra som får stor betydelse men bekämpas av den religiösa centralmakten som hävdar Shilo (innan Jerusalem etableras som centralort under David och Salomo).

Vi går sedan över till Domarboken innan vi går in i kungatiden; Saul, David och de som sedan följde.

Till församlingen i Kolossai

Nu är vi alltså i en av församlingarna i Mindre Asien (nuvarande Turkiet). Lite i utkanten av romarriket, ett område med många gudar, korsade kulturer och parallella trossystem. Församlingen är inte grundad av Paulus men han passerade två gånger.

1:17 ”Han (Kristus) finns före allting, och allting hålls samman i honom.” Fin formulering, trons kärna. (Centrala delar av kapitlet utgör en koncis sammanfattning av evangeliet.)

I andra kapitlet blir det tydligt hur många idéer korsar dem, och riskerar föra dem bort. Paulus talar om det centrala, håll fast, håll ut.

3:12 ”Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod.”
(I slutet av trean fortsätter Paulus sin rigida syn på det bestående, möjligen kan man kalla det, som han själv gör, för ”den goda ordningen”. Men tidsbegränsat är det allt i perspektivet.)

Ta väl vara på tiden, bevara ordens sälta… Paulus låter som Wesley, eller är det möjligen tvärtom.

I fjärde kapitlet räknas de upp som utgör kyrkans elit. Läkaren Lukas, evangelisten, forne slaven Onesimus, Markus, Barnabas´ kusin. En samling karlar i gemensam tjänst (Paulus; kvinnorna då, var har du kvinnorna?).

Brevet ska läsas i fler församlingar och de ska läsa andra brev, brevet till Laodekeia har vi inte kvar.

Nästa vecka läser vi Filipperbrevet, det stora teologiska brevet. Då är vi tillbaka i Makedonien.

JOSUA

Josua 1-6

Det är inte lätt att ta över. Mose hade fört dem från upproret, uppbrottet, genom hela den långa vandringen. Han var ledaren, prästen, domaren, problemlösaren. Nu skulle alltså Josua ta över. Nu återstod den avgörande vandringen, och etableringen av det nya folket i ett nytt land.

Efter eran med Mose och Josua tar en mer ad hoc betonad ledning över; domartiden. I sak börjar den med Josua, Mose vikarie.

Tapper och stark, tycks vara temat.

Jos 3:6 "Lyft upp förbundsarken och gå i spetsen för folket." Så var de redo för intåget. (Men där bodde redan människor…) Rachev blev deras förtrogna, om hon inte förrådde dem.

De gick torrskodda över Jordanfloden. (Då man ser den idag blir man inte imponerad, bara en rännil. Men kanske var det mera vatten vid den tiden.)

12 stenar blir monument i Gilgal över hur Herrens hand ledde dem.

"Ta av dig dina skor, du står på helig mark." Josua gjorde så. (5:15)

I 6:e kapitlet intas Jeriko.

Till nästa vecka läser vi Jos 7-18 (Silo blir en centralplats – innan Jerusalem etableras som sådan) . Akan får skulden för folkets förfall, fastän Jeriko fallit. Givoniterna försöker lura dem, krig och motstånd.

”Ni skall bli heliga”

Breven till församlingen i Thessalonike

Vi har nu läst fyra brev från Paulus till privatpersoner, medarbetare i olika relation. Nu ska vi läsa ett mer publikt brev, till en församling. Thessalonike (Θεσσαλονίκη) – staden – fick sitt namn efter Alexander den stores syster Thessaloniki. Idag är den Greklands näst största stad i miljonklassen. Den är centrum i det grekiska Makedonien (som är skälen till konflikten med det gamla jugoslaviska makedonien, som därför inte får heta Makedonien.)

Silvanus och Timotheos står som medförfattare och väl närmast en sorts bekräftelse på Tims besök och rapportering.

Breven börjar med uppmuntran och beröm. ”Gud har funnit oss värdiga att anförtros evangeliet” (1 Tim 2:4) Förföljelse, svåra prövningar hade drabbat dem, men de hade hållit ihop och behållit tron. ”Detta är Guds vilja: att ni skall bli heliga.” (1 Thess 4:3) Man kan utläsa att flera dödats, de ges en hyllning. ”Tala de oordentliga till rätta, uppmuntra de modfällda, stöd de svaga, ha tålamod med alla.” (1 Thess 5:14)

Det andra brevet verkar i hög grad vara en kopia, en avskrift som berättats och skrivits ned och fått avvikande ordningen, men innehållet känner vi igen.

Det var hårda år för de kristna. Vi vet inte vad motståndet bestod utav, om det var
mobb eller myndigheter som satte åt dem. Men uppenbarligen kostade det på att vara en kristen.

Till nästa vecka läser vi brevet till Kolosse, i Mindre Asien, nuvarande Turkiet.

Mose – en gudsman

Slutläsning av Moseböckerna

Abraham och patriarkerna i all ära, men det är Mose som dominerar i Gamla Testamentet. Han är den som talar med Gud, bygger ett folk och under den här tiden formas och skärps religionen. Det är inte Aron – prästen - eller leviterna i övrigt som får en särskilt framträdande roll under uttåget, det är Mose. Utan Mose ingen judendom, eller kristendom, kanske kan man säga så.

Texterna och händelserna är hårt redigerade, tuggade många gånger. Men det är ingen tvekan om att kärnberättelserna är så heligt hållna av folket som gick mot sin befrielse –den som höll på att bli deras grav – och omsorgsfullt har händelser sparats och berättats i generationer.

Mose liv delas pedagogiskt enkelt in i tre perioder. De första fyrtio som styvson i Faraos hov, de nästa fyrtio som flykting ute i öknen, tillsammans med svärfar Jetro (Requel) som var midjanitisk präst och de sista fyrtio åren i öknen med ett trilskande folk.

Egyptiska källor bekräftar inte varesig Josef eller Moses. Därför kan de inte helt säkert dateras. Josefhändelserna kan naturligtvis vara rejält uppskrivna, men hans upphöjelse banade väg för folkspillran till Egypten. Uttåget – exodus – verkar vara en mer spektakulär historia, men kanske att de egyptiska källorna tiger om den märkliga förlusten.

Oavsett detta. Mose samlande av kunskap i tre kulturer är intressant. ”No man is an island” – vi lever alla av gemenskapen med andra.

Den egyptiska, som Mose fick med sig, rymde kunskap om nationsbygge, medicinsk och kemisk kunskap, skrivkonst, papyrus, husbygge (tempel och städer) extrem personkult (av farao). I öknen fick Mose en annan skolning. Den midjanitiska prästens teologi och annan kunskap påverkade honom. Vi har sett hur svärfar spelar rollen av konsult till Mose i nationellt ledarskap; delegering, ansvarstagande, överlämnande av makt. Under vandringen mot ”landet som flyter av mjölk och honung” sätts sedan bland annat eller denna samlade kunskap och kompetens in för att bygga en nation av ett folk som mer eller mindre förslavats under över fyrahundra år.

Men Mose fick inte vara med dem som steg in i det nya landet. Det var ett folk som var fött under vandringen, inte slavfolket, som skulle inta och bygga det nya landet. Bara Kalev och Josua hade kvalificerat sig. Nu förbereder Mose folket på sin död.

Kap. 31: Vers 6 är en uppmuntrande tröstevers, lär in den. Vers 8 likaså.
I övrigt är hela kapitlet en introduktionsvers, en reformationens ansats. Långt senare hade tron gett vika, folket sökt sig till andra gudar och en liten grupp ska återföra folket till den sanna tron. En lagtext dechiffreras, nu skriver Mose plötsligt på en bokrulle (var är stenarna?) och dessutom lyfts en bärande sång fram i

Kap 32: Josua (fast det står Hosea, Nuns son) och Mose sjunger duett för folket. Ledarskiftet manifesteras, en text att tradera, en reformationens text. ”Du skall få se landet på avstånd, men du får inte komma in i det land som jag skall ge israeliterna." (32:52)

33: ”Där uppe är urtidens Gud, hit ner når den Eviges armar.” (27) Mose välgångsönskar folket, stam för stam.

34: Där i Moab dog Mose. Minns Mose liv, stordåd och trohet.

Till nästa vecka övergår vi till Josua. Boken som tar oss in i det utlovade landet, befolkat av andra folk. En ny era av krig, konflikter, gudstolkningar och utmaningar i mötet med nya kulturer. Texterna påverkar den politiska situationen än idag. Läs Josua kapitel 1-6 (till Jerikohändelsen)

Breven till Timotheos

Inledningen är teologiskt intressant. ”Kristi Jesu apostel på uppdrag av Gud, vår frälsare, och Kristus Jesus, vårt hopp”, Treenighetsstrukturen är inte så fixt formad som i den senare kyrkan, Gud kan benämnas frälsare (iof helt ok).

Men det är på instruktionssidan som han är riktigt stark. ”Målet för dina förmaningar skall vara en kärlek som kommer ur rent hjärta, gott uppsåt och uppriktig tro.” (1 Tim 1:5). Det är ett strålande tretal; det rena egna hjärtat, goda avsikt och med uppriktig tro (detta har jag anledning att förkunna eftersom jag tror så). Lagen är någonting gott om man brukar den rätt.

Sedan ger Paulus en lista på den ”sunda läran.” Där finns många saker, också det som knyter an till den nu heta diskussionen om ”män som ligger med män.” Här är inte läge att reda ut eller argumentera. Men vi har sett i t.ex. Titus hur människosyn, syn på kvinnan är rejält ”outdated”. Låt mig här konstatera; listan omfattar mer än män som ligger med män, vi vet inte hur homosexualitet definierades, kanske som ”en förlustelse” där detta var uttryck för excesser, inte en djup egen identitet.

I tro och med gott uppsåt, en fin kombination (igen) (19).

I 1 Tim 2:5 visar Paulus den ofärdiga gudsbilden, med betoningen av Kristus Jesus som människa, idag skulle vi betonat hur han var både Gud och Människa.

Vi ska be för kungen, kvinnan ska underordnas. Paulus är som han är. Eva får skulden för syndafallet. I kap 3 verkar det dock som om kvinnan kan fungera som församlingsledare.

”Allt som Gud har skapat är bra och ingenting behöver vrakas, om det tas emot med tacksägelse; det blir rent genom Guds ord och genom bön.” (1 Tim 4:4-5) Det tycks vara så att Paulus är övertygad om att god tro och gott uppsåt renar tanken och livet, detta är ett av hans huvudbudskap, men det är som om han själv inte alltid tilltror det.

2 Tim 1:7 ”Ty Gud har inte gett oss modlöshetens ande utan kraftens, kärlekens och självbesinningens.” Paulus uppmuntrar. ”Han har utplånat döden och dragit liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangeliet” (10).

Alla i Asien har vänt sig från mig - skriver han. Det låter som en överdrift, men säkert var motståndet stort och bakslagen flera.

Guds ord har inte fängslats (2:9), ”Ty har vi dött med honom skall vi också leva med honom” (11).

Framtiden blir tuff, människorna blir ytliga: ”De bär fromheten som en mask men vill inte veta av dess kraft.” (2 Tim 3:5).

Listan över medarbetare som svikit är skrämmande, Paulus är oförsonlig mot dem, i sin fångenskap och med sitt slit. Intressant är också att breven till Timotheos och Titus handlar om att de ska bege sig till Paulus, är det inte bättre att de stannar och gör sitt jobb?

Till nästa vecka läser vi breven till församlingen Thessalonike.

Siffran sju

Livspulsen slår igenom – sjutalet tycks vara skapelsens tal, summan av allt, källan hos Gud. Uttytt – uträknat – på olika sätt. Hos oss som tretalet, Guds tal; Fader-Son-Ande, skapelsens fyra hörn; väderstrecken, fyra element; jord, vind, eld, vatten. Sju ljus i staken. Sju vågor på havet – var sjunde är störst…
Skapelsens dag, Herrens dag, återställelsens dag.

Vi har förlorat mycket i vår tid. Pulsen, vilan, rytmen är kanske det mest påtagliga. Med artificiellt ljus och klockans sekundpassning har tiden tämjts, men inte vi. Vi är skapta för pulsen. Växlingen mellan vila och arbete, ensamhet och gemenskap, utmaningar och igenkänning.

15: Sabbatsåret, det sjunde årets filosofi - avskrivningsåret. Jorden vilar, skulder regleras, eller avskrivs, frihet ges. Återställning; recovery – livspulsens lag ska gälla. En god teori, vi vet inte hur den tillämpades, hade man råd att avstå att så ett år? liksom det upphöjda jubelåret, vart sjunde sjundeår (då var det sabbat både det 49 och 50:e året.)

”Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land.” (15:11)

16: Repetition och summering av grundläggande lagar.

17: bl. a. ett slags regelverk för tillsättande av kung, (senare blir frågan om kung en sådan vånda - behöver folket en kung, de har ju Herren…) Tonen i lagtexten är en annan, mera moralistisk, elitistisk. Texten är mera underordnad en överordnad sak, någon som vill ta befälet…

18: Prästernas rättigheter (eget försvarstal?) för att värna deras existens då de inte tillåts äga, samt en intressant text om hur man skiljer profeter.

19: Asylstäder, räddningsplatsen för dem som råkat döda någon, förlåtna men uteslutna. Någon sorts rättvisa, men allt ont ska utplånas och detta kapitel avslutas med de förfärliga orden om öga för öga. Den grundliga hämndens filosofi, så barbariskt. I sammanhanget ska man dock se att den utgör ett slags rättsäkerhet, du får inte hämnas inte mer än så! Vedergällningen, priset för en oförätt är ett slags materialisering av det obetalbara. Livet reduceras till öga, år… (I princip skiljer inte mycket från vår moderna rättsstat.)

20: Även kriget hade lagar, redan då. De fega får gå hem, man ska börja förhandla om fred, men freden kostade, träd värderades mer än människor (man imponeras inte…)

21: Familjelagar, en sorts ordning.

22: Lagar om ditten och datten. Sexuell lagstiftning, skyddsräcken, inte åsna och oxe för samma plog. Det hela ser rörigt ut.

Till nästa vecka läser vi: 5 Mos kap 23 till 30. (Kolla 24:ans praktiska råd: ”Ingen får ta en handkvarn eller en kvarnsten som pant, ty då tar han livet i pant.” (24:6), 5 Mos 26 ska vi ha i åtanke då vi sedan kommer till Ruts bok, välsignelse – förbannelse: ” Jag tar i dag himmel och jord till vittnen på att jag har ställt dig inför liv och död, välsignelse och förbannelse. Du skall välja livet, så att du och dina efterkommande får leva.” (30:19)

(Veckan därpå läser vi ut Moseböckerna och ägnar oss då åt Mose intressanta liv och öde (5 Mos 31-34)

Brevet till Titus

Från Paulus, Guds tjänare och Jesu Kristi apostel, sänd att föra Guds utvalda till tro och till kunskap om vår religions sanning. Brevet ställs till Titus som fått ansvaret för församlingen på Kreta. Första kapitlet handlar om kriterierna för ledarskapet. Oförvitlighet var ordet, så långt att man till och med hade koll på barnens tro. Paulus är tydlig, men förmedlar också fördomar, tex om kretensare, även om han i första hand talar om utvandrade judar. Sedan levererar han en nyckelmening:
”För de rena är allting rent, men för dem som lever i orenhet och otro är ingenting rent, de är orena både i sinne och samvete.” (1:15) Det var just detta som Petrus fick uppleva då han insåg hur Gamla testamentets renhetskultur fått en helt annan innebörd i det nya förbundet.

I kapitel 2 ger han instruktioner för ett anständigt liv. Detta är väl knappast feminism och slavar har ingen befriare i Paulus. Det ska läsas i sin tid, och i den var det sannolikt revolutionerande, grundsatserna sunda och tillämpliga idag.

I 3 fortsätter Paulus sin något rigida syn på hur man ska betrakta överheten, Petrus var friskare och påpekade att man ska lyda Gud mer än människor, Paulus menar snarare att oförätter övervinns med goda gärningar och den som plågas vinner genom uthålligheten. De etiska perspektiven är tydliga. Ägna er inte åt dumma dispyter.
Brevet är också ett utnämningsbrev, nu är du färdig på Kreta, andra tar över, men uppdraget gäller. Kom till mig, nya uppdrag väntar…

Till nästa vecka läser vi de båda breven till en ännu yngre medarbetare, Timoteus.

”älska Herren, er Gud, och tjäna honom av hela ert hjärta och med hela er själ” 5 Mos 11:13

5 Mos 11-14

Livet handlar om att välja. Här ställs vi inför storvalet; välsignelse eller förbannelse. (temat återkommer senare)(11:26).

I 12 blir det tydligt, på ytan läser man texten om främmande gudar i det land de ska inta, det kan också handla om en reformation inom landet/folket. Man talar för en centralplats för offret, det blev senare Jerusalem, men var troligen Silo på vägen dit. Möjligen propageras i texten för Silo, kanske i konflikt med andra platser, med konkurrerande tolkningar.

13: Fortsatt text om turbulent religiös tid. Lyssna inte på den eller den profeten, säger texten.

14: Offer och tionde.

Läs nu om sabbatsåret – avskrivningsåret 5 Mos 15 och vidare tom 2215: Sabbatsåret, det sjunde årets filosofi - avskrivningsåret. Jorden vilar, skulder regleras, eller avskrivs, frihet ges. Återställning; recovery – livspulsens lag ska gälla. En god teori, vi vet inte hur den tillämpades, hade man råd att avstå att så ett år?, liksom den upphöjda med jubelåret, vart sjunde sjundeår (då var det sabbat både 49 och 50:e året.)

(1 17 är det intressant att det införs ett slags regelverk för tillsättande av kung, då den frågan senare blir en sådan vånda om folket behöver en kung, de har ju Herren, här har nog texten en mer "politisk" prägel av att kungarollen liknar leviternas - nog hävdad av leviterna i Silo…)

Håll ut i loppet

Hebreerbrevet kap 12-13 och Filemon

Kap 12 handlar om uthållighet. Det skiljer inte budskapet så mkt från Johannes texter och Petri brev. Det är det ständiga budskapet till de förföljda kristna i den unga församlingen. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus. Hos förf. till hebreerbrevet är också hotet levande, tuktan och fostran ges en gammaldags uttydning, bilden av den ”hårda guden” värjer vi oss för. Men visst ger den oss anledning till reflektion, och kanske tydning till vår egen tid.

Det är dock tydligt att det etiska anspråket på oss är högt ställd. Kärleken och ansvarstagandet för andra är ett viktigt tecken på en levande tro. Visa gästfrihet ”ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det” (13:2).

”Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet.” (13:8), marginalens mästare: ”Därför led också Jesus utanför stadsporten” (13:12), ”Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek.” (13:13).

Nåd åt er alla.

Filemon

I Brevet från Paulus till Filemon får vi mera vardagliga bilder från en annan tid. En man, Onesimus har blivit kristen, kanske tvivlar Filemon på den mannens goda uppsåt, men Paulus går i god för honom.

Det är lite insmickrande, men samtidigt beordrande, och det avslutas med en hälsning som inte går av för hackor: ”Jag hoppas nämligen att ni tack vare era böner skall få glädjen att se mig.” (22) Fastän Paulus sitter fängslad är inte självförtroendet knäckt.

Till nästa vecka läser vi Paulus brev till Titus.

Kärlek till Herren och hans bud

5 Mos 6-10

Den predikande och missionerande tonen fortsätter.

6: ”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en.” (4) Detta schma – HÖR, som finns i varje judisk troendes hjärta, i den lilla dosan vid dörren, denna ständiga påminnelse. Lagen var det ”stabiliseringsverk” som lyfte upp brokonstruktionen, tron.

7: Här läggs texten om ”den svartsjuke guden” ut. Det är inte okomplicerat, utan närmast rasistiskt. Men det handlade om den nationella överlevnaden, en folkspillra bland många andra folk. Så såg identiteten ut då, nu har vi lämnat denna nationella ”hypokondri” eller kanske chauvinism och insett att alla är Guds folk. Här måste man tala om en bibeltext som är otidsenlig, men kanske hade en viktig funktion då. Svartsjukan kan också ses som en bjärt bild av ”Herren är en”, jag delar den. Det hindrar inte att man respekterar andra bilder, men jag kan leva med bilden av den Gud som ytterst presenterat sig i Jesus Kristus. (Luther: Kristus är Bibelns kärna och stjärna)

8: ”Han ville lära dig att människan inte lever bara av bröd utan av alla ord som utgår från Herren.”(3) Löftet, förbundet är villkorat; följ och lyd. Enkelt budskap, sanning och konsekvens.

9: Lita inte till din egen rättfärdighet, bli inte högmodig. Mose strafftal till folket: ”Så länge jag har känt er har ni varit trotsiga mot Herren.” (24)

10: Sedan blir texten åter proklamatorisk: ”Älska Herren och håll hans bud. Och nu, Israel, vad begär Herren, din Gud, av dig? Bara att du fruktar Herren, din Gud, så att du alltid vandrar hans vägar, älskar honom och tjänar Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ…” (12) ”Himlen, himlarnas himmel, tillhör ju Herren, din Gud, liksom jorden och allt vad den rymmer.” (14) Konsekvensen av tron redovisas, inte minst vad gäller faderlösa, änkor och invandraren.

Till nästa vecka 5 Mos 11-14 (Man kan läsa en del av detta som en försvarstext för leviterna. Man värnar centralplatsen för kulten; Jerusalem (eller annan central offerplats). Prästerna försöker skydda enhetsverket.

Men nu…

Heb kap 9-11

Förf. gör en repetition av tabernaklet och funktionerna vid offret. Bilden ges av den provisoriska mänskliga strukturen, ”kryckor för tron” i det gamla förbundet. Och sedan brister förf. ut i ”Men nu har Kristus trätt fram som överstepräst för det goda som skall komma. Han har gått genom det större och fullkomligare tält som inte är gjort av människohand”. (9:11) Detta är förf. budskap, en proklamation om det nya som har brutit igenom. ”En gång för alla har han trätt in i helgedomen”. Förf. påminner om budskapet, men har uppenbart behov av att göra det grundligt.
För oss bär dessa ord vittnesbörd. De utgår från GT:s bildspråk, men ges liv genom det nya evangeliet.

Testamentet krävde en död, blodet vittnar om döden. ”Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Gud med vår sak.” (9:24) … en gång för alla.
Det gamla förbundet upphävs och ersätts med det nya, ett enda syndoffer för alla tider. Det som ska göras är redan gjort.

”Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar” (10-24).

Elfte kapitlet är en proklamerande uppräkning av handlingar i tro, de karakteriseras av att utföras i trohet och kärlek till Gud men utan garantier om vad de ger, men de anger riktningen; vi vet att vi har ett hemland, vi längtar dit.

Till nästa vecka läser vi ut Hebreerbrevet, kap 12-13, med uppmuntran och praktiska råd. Därefter går vi in på de brev som brukar tillskrivas Paulus. Till nästa vecka tar vi också med det korta till Filemon, en vädjotext för en slav. Paulus´ enklaste och mest praktiska brev, ett rekommendationsbrev för Onesimus´ räkning.

5 Mosebok Deuteronomium

5 Mos 1 – 5

Tänk dig nu att folket pånytt är i exil, i Assyrien eller Babylon (nuvarande Irak). De återberättar och kanske rekonstruerar sin historia, samlar på nationens identitet, bygger upp moralen för att överleva och att för en gång bli fria, eller i vart fall leva drömmen…

5 Mosebok är som en inledningstext till de kommande historiska böckerna. Lite mera tillrättalagt, lite mer stringent. Möjligen finns det en, eller en grupp, författare som ligger bakom, man har nämnt Jeremia.

1: ”Herren, vår Gud, talade till oss” (6), ”Bryt nu upp” (7), ”Härmed överlämnar jag landet åt er” (8), ”Herren, er Gud, går framför er och strider för er, som ni själva såg honom göra i Egypten” (30), ”i öknen fick du erfara att Herren, din Gud, bar dig som en man bär sin son” (31). Historien läggs till rätta, man motiverar besluten, samspelet mellan Gud, Mose och folket är en intressant tidig upplaga av demokrati, inte utan konflikter.

2: ”Vi gick länge omkring i utkanten av Seirs bergsbygd” (1), ”Vänd nu mot norr!” (3). Kaftoreerna är ett annat namn för filistéerna, det begrepp som ligger till grund för den palestinska identiteten. Släktskapet är dock osäkert, araberna som begrepp fanns inte ännu, men som hebréerna är de rotade i dessa folk i regionen.

3: 26-28: ”Herren var förbittrad på mig för er skull och ville inte lyssna på mig. "Det är nog", sade han, "tala inte mer med mig om detta. Gå upp på toppen av Pisga, se dig omkring åt väster och norr, åt söder och öster, och låt blicken vila på vad du ser, ty du kommer inte att gå över denna flod, över Jordan. Ge Josua uppdraget, ingjut mod och styrka i honom, ty det är han som skall gå över floden i spetsen för detta folk. Det land som du ser skall han göra till deras egendom." Berättelsen tar upp den svåra frågan om att överlämna ledarskap. Inse att ens tid är ute, att andra är bättre rustade…

4: 6-8 ”Ni skall följa dem och lyda dem för att andra folk skall se er vishet och insikt. När de hör alla dessa stadgar kommer de att säga: "Detta stora folk är verkligen ett vist och insiktsfullt folk!" Vilket stort folk har gudar som är dem så nära som Herren, vår Gud, är oss nära varje gång vi åkallar honom? Och vilket stort folk äger stadgar och föreskrifter så rättfärdiga som denna lag som jag i dag förelägger er?” Versarna 20-40 bär synliga spår av syftet med texten; uppmaningen till folket i exil, inga avgudabilder, lydnad, Gud är en svartsjuk Gud. Det var förmanande och uppmuntrande på en gång.

5: Budorden repeteras. ”Tänk om de kunde bevara samma sinnelag, alltid frukta mig och hålla alla mina bud! Då skulle det för all framtid gå väl för dem och deras ättlingar.” (29)

Till nästa vecka läser vi 5 Mos 6-10, teologin läggs till rätta, man påminns om guldkalven…

Med Guds tillåtelse går vi vidare…

Heb 6-8

”Låt oss därför inte uppehålla oss vid det man först får lära sig om Kristus utan gå vidare till det som är avsett för vuxna. Vi kan inte börja om med grunderna: omvändelsen från döda gärningar, tron på Gud och läran om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och evig dom. Nej, med Guds tillåtelse går vi vidare.” (6:1-3)

Författaren tar efter inledningen om vår store överstepräst itu med barnsligheter – i ordets negativa mening - i tron. Vi ska bli vuxna i vår tro. ”Förslöas inte, utan sträva efter att likna dem som genom tro och tålamod får sin del av vad Gud har lovat.” (6:12)

7. Vi ser hur förf. argumenterar mot för oss okända argument. Ett sådant tycks ha varit att ifrågasätta Jesus då han inte var av Levi – prästernas – stam. Men med stöd i Abrahams möte med Melkisedek, som annars är närmast en parentes, ges stöd för detta Guds val, och den särskilda status som Jesus Kristus hade.

8. ”Vi har en överstepräst som sitter på högra sidan om Majestätets tron i himlen” (8:1) ”Jag skall lägga mina lagar i deras sinnen och inrista dem i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk.” (8:10) Detta är det Nya Förbundet, ”det som blir gammalt och föråldrat skall snart försvinna.” (13)

Så argumenterar förf. för den konflikt som råder mellan gammalt och nytt.

Till nästa vecka läser vi Heb kap 9-11, med exempel på tro.

Slutläsning av Numeri, fjärde Mosebok

4 Mos kapitel 30-36

30: Lite tillkrånglat, men i realiteten talar vi om avtalssäkerhet. Lovar man något gäller det. Kvinnans, särskilt den ungas, är omgärdat av möjlighet till justering, efter beslut av t.ex. fadern.

31: Uppgörelse med midjaniterna, blodigt och hämndlystet och man fördelar bytet.

32: Planer för det nya landet.

33: En sammanfattning över momenten av den långa vandringen genom öknen. Inför planerna för det nya landet finns en stor fråga som måste hanteras; konflikten med andra religioner. Kapitlet ger bilden av en ”kulturkonflikt” som man måste förbereda sig för.

34: Här är vi mitt inne i aktuell politisk situation om definition av det land som Gud utlovat. Gränsdragningen anges precist, och kan ännu användas i den aktuella politiska debatten. Oförsonligheten mot de som redan bebodde landet var närmast total.

Som vi märker handlar det nu mer och mer om uppmarschen inför att inta landet, som inte sker förrän Josua tagit över. Man förbereder sig för att vara ett folk som ska bli dugligt och leva säkert. Men vandringen har varit lång.

Texterna är delvis överlappande, troligen fanns många texttraditioner som bevarats och omsorgsfullt levt vidare, även om de i sig kan rymma inre motsättningar. Eftersom allt inte var begripligt vågade man inte riskera att stryka bort sådant som förekom i muntliga och skriftliga traditioner.

Vi övergår nu till femte Mosboken. En del upprepningar men också ett mer tillrättalagt, systematiserat material, eventuellt sammanfogat i ett senare skede, kanske efter någon av fångenskaperna i Assyrien/Babylonien för att stadfästa och hålla samman folket som pånytt drabbats av exilerna.

Till nästa vecka läser vi 5 Mos 1 – 5, vi känner igen det från de tidigare böckerna. Inklusive Guds bud.

”Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta.”

Hebreerbrevet. Intro, kapitel 1-5

Vi känner inte författaren, inte heller mottagarna. Men den rika anknytningen till Gamla Testamentet talar för en judekristen mottagarkrets.

Inledningskapitlet motiverar Sonens status. Kristus sänd som vår Frälsare, större än allt skapat. Läs gärna en del av citaten i sitt sammanhang, det är ett kreativt sätt att läsa GT. ”Därför måste vi desto mer ge akt på det vi har fått höra, så att vi inte tappar kursen.” (2:1)

Vi kan nästan höra diskussionen i den judekristna gruppen. Behövs Jesus? Duger det inte med vår gamla tro? Var inte Jesus en judisk rabbin, en bland många? Författarens argumenterar. ”Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.” (2:18)

I tredje kapitlet görs jämförelsen med Mose. Och i fjärde och femte beskrivs Jesus som vår överstepräst.

Det är fint att få läsa Hebreerbrevet parallellt med Moseböckerna. Vi har allt ”grundmaterial” aktuellt och kan nu se hur författaren, och troligen apostlarna, gör tydligt hur budskapet Gud bringade till sitt folk anses fullbordat genom Jesus Kristus.

Läs boken som en hälsning till dig och uppmuntran till tro.

Nästa vecka läser vi Heb 6-8, med Guds tillåtelse går vi vidare.

Kronprinsen utses

4 Mos 20-29 Vatten ur klippan, Aron dör, kopparormen, Bileam – en vän i nöden, åsnan och välsignelsen över folket, avfall och straff, kvinnors arvsrätt, Josua blir kronprins

20: Mirjam dog, folket törstade. Det började kärva för Gudsfolket. Mose ställs hela tiden inför nya utmaningar. ”Varför har ni fört oss ut ur Egypten och tagit oss till detta eländiga ställe?” (5) Men ledarna vände sig till Herren. ”israeliterna anklagade Herren, men han visade sin helighet bland dem.” (14) Texten ger lust till predikan. Vattnet ur klippan är en stark bild.

Men inte bara Mirjan dör, också Aron (fast det har han enligt texterna redan gjort flera gånger). Nu är Mose ensam kvar i ledarfamiljen.

21: En annan stark bild, som ännu lever i apotekar- och läkarsammanhang: kopparormen. En bild som använts av mången predikant, se upp till räddningen och vinn din frälsning. Men nu är folket mera vädjande, bedjande, än anklagande.

22-24: Nu kommer historien om Bileam och åsnan. En främmande ledare välsignar folket trots stort motstånd bland eliterna.

25-26: Folket avfaller till den moabitiska tron. Denna text står som en pendang till Ruts bok där troheten går andra vägen, hon som blir Davids anmoder. En annan intressant koppling är att texten talar om moabiter och midjaniter, nästan som synonymer. Troligen hänger det ihop med att olika traditioner skrivits samman. Men Mose är gift med en midjanit, och svärfar har varit en viktig och långvarig konsult åt Mose. Men nu sker brytningen.

27: Kvinnors arvsrätt – en innovation. Josua utses till kronprins. Rollen är en kombination av kung, präst (Guds förtrogne), domare, härförare och överstamhövding. För Josua blir rollen som härförare mera viktig än för Mose.

28-29: Ny högtidskalender.

Till nästa vecka läser vi 4 Mos kapitel 30-36.

Hebreerbrevskommentaren senarelagd

p.g.a. värmen. Nätterna ännu för korta. Läs och grunna, jag kommer igen...

Den röda kon och Arons stav

4 Mos kapitel 15 till 19

Åter får vi en lektion om offret. Jag tror att klokskapen inte ligger i detaljerna, men betraktelsesättet att allt vi får sätter oss i relation till Gud. Offer, tionde och annat är dessa påminnelser om att vi lever i och ur Guds hand.

På samma sätt är manteltofsarna de yttre påminnelserna om den inre bönen. ”Jag är Herren, er Gud, som förde er ut ur Egypten för att vara er Gud. Jag är Herren, er Gud.” (15.41)

16: Det klagas i leden. De påfrestningar de utsatts för och den ovissa framtiden leder fram till uppror, som bestraffas hårt. Hu då! ”Och inte har du fört oss till ett land som flödar av mjölk och honung eller gett oss åkrar och vingårdar att äga. Tänker du sticka ut ögonen på de här männen? Nej, vi kommer inte!" (16:14)

17: Arons stav, herdestaven, biskoparnas kräklor…

19: Den röda kon, troligen med ett rikt bildspråk av offret och blodets betydelse. Helgelse i yttre mening, som symbol för en inre renhet.

Till nästa vecka läser vi 4 Mos 20-29 Vatten ur klippan, Aron dör, kopparormen, Bileam – en vän i nöden, åsnan och välsignelsen över folket, avfall och straff, kvinnors arvsrätt, Josua blir kronprins

”Halmepisteln” Jakobs brev: ”Bli Ordets görare”

Vi har nu läst en av Bibelns mest intressanta texter. Inte minst därför att Luther, och andra, funderade på om detta brev verkligen skulle höra till kanon. Det man i dessa tider mest förundrades över var den starka betoningen av gärningar hos Jakob, till skillnad från t.ex. betoningen av ”genom tron allena” som kom att bli reformationens kännemärke. Men Jakob säger: ”Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro.” (2:18)

Det verkar tydligt att Jakob talade in i fromleriets slutna kotterier. Tro handlar om liv, var Jakobs bistra budskap. Snacka går väl, men lev ut tron.

Jakobs brev behöver inte mycket fler kommentarer. Den är en del av evangeliet. Gärningar ska inte överdrivas, de kan inte köpa oss räddningen, men inte heller undervärderas; tro är liv.

Jag tror att Jakobs brev är en text till vår tid. Nu är det dags att gå från ord till handling...

Till nästa vecka ger vi oss i kast med Hebreerbrevet, den text i Nya Testamentet som på ett sätt är bron mellan GT och NT. Vi startar mjukt och läser Heb 1 till nästa vecka.

Numeri del II

4 Mosebok 9-14

Nu börjar det gnissla i relationerna, Mose är trött. De var framme, men inte redo att gå in, bara Josua och Kalev trodde på uppdraget. Den tröstlösa fyrtioårsvandringen tar vid.

”Ensam orkar jag inte med detta folk, det är en för tung börda för mig.” (11:14)

9: Om Gud nu återupprepar påskordningen eller om det är olika källor som skrivits samman berör de åter påskens firande. Påminnelsen om vad Gud gjort för folket då de fördes ut ur Egypten.

Från vers 15 ff beskrivs den fantastiska bilden av gudomlig närvaro. Steg för steg, dag för dag ledde Gud folket på vandringen mot det hägrande livsmålet, ”de rättade sig efter Herrens påbud.”

10: Silvertrumpeterna introduceras, se paralleller till Uppenbarelseboken. Så bröt de upp från Sinai och skulle inta landet, men då…

11: Folket klagade. Mose tyngdes. Slavarna längtade tillbaka till slaveriet… - de ville ha kött. Makten och ansvaret delegeras till folkets äldste, de sjuttio (jfr med då Jesus sänder ut sina lärjungar – 12 apostlar, som stammarna, 70 äldste, antalet lärjungar som sänds ut på ”praktik” (72 i ngt av evangelierna), folket få vaktlar nog för dem alla, men girigheten straffas. Men Herren försvarar Mose.

12: Även storasyskonen Mirjan och Aron klagar på Mose. (Men nu talas det om en kushitisk hustru, inte en från Midjan, kanske en annan. Det kan också handla om en annan skrifttradition som nu förbereder oss på konflikten med det midjanitiska folket, efter allt vad svärfar (som var midjanitisk präst) betytt för Mose…)

13: Nu utses de 12 spanarna, en från varje stam, som skulle rekognoscera. Bara Kalev och Josua trodde det var ett möjligt uppdrag. Situationen kärvar, folket klagar alltmer och ”straffas” med 37 års vandring genom öknen, i avvaktan på att alla tvivlare skulle ersättas med ”det nya folket”, ökenfödda, alla utom Josua och Kalev.

14: Folket revolterar, men det borde de inte ha gjort. "Nu tar vi saken i egna händer och återvänder till Egypten." (14:4) Nostalgin, längtan tillbaka, fasthållandet vid de förgångna mönstren – mänskligt naturligt, men inte i enlighet med Uppdraget. Men Mose ber för folket. Situationen bygger nu upp den stora konflikten med alla de folk som redan fanns på plats. Från första början går det illa för folket på vandring.

Nästa vecka läser vi 4 Mos kapitel 15 till 19, lite lagrepriser, men också den röda kon och Arons stav.

Jakobs brev

Kanske var det Herrens broder, församlingsföreståndaren i Jerusalem. Han som först undrat om storebror var tokig. Sedan sökt, och funnit, tagit ledningen. Kärvt budskap, erfarenheter av tro. Tro som han vill dela med dig. Läs.

I går skulle kommentarerna funnits på nätet. Jag har varit lat, eller var det kanske sysselsatt. Återkommer. Snart.

Tisdag-tisdag NT, fast "bakifrån". Lördag till lördag GT, nu i Fjärde Mosebok. Så har det nu rullat på i snart ett halvår. Hela Bibeln tar några år. Är du med?

Återkommer...

Numeri, Fjärde Mosebok

Kap 1-8. Folkräkning, mer lagar och särskild reglering av prästerna – de levitiska släkterna; ett folk blir till…

Vi får reda på antalet. Ett folk av 600 000 män, efter uppemot 20 generationer i Egypten. Antar vi att kvinnor och barn är oräknade talar vi om några miljoner.
Folket räknades, bokfördes, stamvis. ”Israeliterna gjorde så. De gjorde allting så som Herren hade befallt Mose.” (1:54) Detta tema återkommer som förbundstext åter och återigen, men lika ofta som människorna s svek, de gjorde inte som Herren hade befallt.

Här får vi också den text som avslutar varje gudstjänst; ”Herren välsignar dig och beskyddar dig. Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd. Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.” (6:24-25)

I sjunde kapitlet får vi sedan den omständliga invigningen av det mobila templet. För att vara ett folk av slavar har de imponerande rikedomar att bära fram till Herren, representerad av prästerskapet. Sedan hör Mose Herrens röst. ”Där talade Gud till honom.”

Överhuvudtaget är det bilden av närvarande Gud, som en stamhövding som engagerar sig i detaljer styr och ställer Gud.

Tjänsteplikten börjar vid 30, eller 25, olika bud ges, och pensionsåldern är 50 år.

Till nästa vecka läser vi vidare; kapitel 9-14, regler för påskfirandet. Nu börjar det gnissla i relationerna, Mose är trött. De var framme, men inte redo att gå in, bara Josua och Kalev trodde på uppdraget. Den tröstlösa fyrtioårsvandringen tar vid.

Petri brev, 1 och 2. Väpna er med hans sätt att tänka

Petrus. Den eldfängde. I vart fall som ung. Det var sedan han som fick uppenbarelsen som omprövade tidigare tabun. Kanske var han inte nytänkaren, men inte sämre än att han kunde ändra sig. Han och Paulus gick nog inte så bra ihop. Petrus var enklare, närmare jorden. Kanske är det han som skriver. Nu – som de andra – som gammal predikant. Men orden i breven ville han stryka under det där viktigaste, och peka på några aktuella problem. Han skriver till dem som ”är bestämda till lydnad och rening i Kristi blod.” ”Var därför beredda att bryta upp, och håll er vakna.” (1 Pet 1:13) (Petrus visste vad just detta betydde. Tänk bl.a. på Getsemane.)

I Apostlagärningarna var han ännu upprorisk. ”Man måste lyda Gud mer än människorna.” Nu talar han i ett slags underdånighet. Lyd och lid. Kanske var det just den erfarenheten de hade samlat, ”genom att göra det goda skall ni tysta munnen på de okunniga och tanklösa.” (1 Pet 2:15)

”Den rösten hörde jag själv komma från himlen när jag var med honom på det heliga berget.” (2 Pet 1:18) Det är ett starkt vittnesbörd, man hade nästan velat höra mer, hur var det när de vandrade tillsammans. Men man anar att auktoriteten i hans ord kom ur erfarenheten av hans liv.

Man förstår att det uppkommit en diskussion. Man levde i det korta perspektivet; Herren kommer snart. Men han dröjde. Petrus argumenterar, förmodligen mot ord han tidigare uttalat, för Herren är en dag som tusen år… Spekulera inte om tiderna, men lev i det korta perspektivet: ”Men efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor.”(2 Pet 3:13)

Man hade velat höra mera av Petrus. Men han kunde aldrig matcha Paulus som med sin stora lärdom la ut teologin. Jag anar att jag hade haft ännu lättare att följa Petrus i spåren.

Till nästa vecka läser vi Jakobs brev. (jag tror att jag har rört till ordningen, inte lätt att läsa "baklänges".

Jag är Herren som helgar er

3 Mos kapitel 17-26 – Helighetslagarna

Kapitlen vi nu har läst blir som en utläggning av budorden. Dels får vi nu en fördjupningskurs i offret; att ta liv är att röra sig på helig mark – Guds mark. Dels påminns vi om Blodets betydelse: ”Blodet ger försoning, eftersom det är livet.” (17:11)

I kap 18 får vi bl.a. incestförbud. I kap 19 får vi lagen i repris, vörda äldre, respektera främlingen. I kap 21 får vi en rätt förfärlig lista över prästen som inte får ha någon skavank. En felfrihetskult som känns lite obehaglig, men kunde möjligen motiveras genom att aveln nu skulle bygga upp frisk egendom för det nya folket.

I kap 24 får vi en utläggning om ”öga för öga”. Förfärligt i vår tid, men vi måste inse att i heders- och hämndkulturer var detta ett ”fall framåt”. Straffen ska vara proportionerliga. (Jesus går sedan emot detta och skärper moralen.)

I kap 25 får vi instruktioner om sabbatsåret och Jubelåret, det femtionde. De rymmer vishet; jorden behövde vila. Vi vet inte om detta i praktiken kunde genomföras. Detsamma gäller jubelåret, året då egendom som försålts återgick till den ursprunglige ägarens släkt. Man har sagt att detta är den inflationsfria ekonomin, ingen värdeökning fick genomslag på längre sikt. På samma sätt löstes avtal och förbund som snärjde folket. Inget talar för att detta kom att praktiseras, men det ligger en djup och spännande idé bakom regleringen. Ni är främlingar på jorden och ska respektera att allt är mitt, säger Herren till dem. ”Jag skall vandra mitt ibland er och vara er Gud, och ni skall vara mitt folk.” (26:12)

Strafftalet i 26:e kapitlet liknar i mycket bildspråket i Uppenbarelseboken.

27 kapitlet är en sorts prislista och en skattetabell. (Kom ihåg att det är ett slavfolk som nu ska upprätta en nation.)

Till nästa vecka går vi över till 4 Moseboken (Numeri). Den börjar med en folkräkning. Vi läser Kap 1-8. Ett slags lagbok.

Andra och Tredje Johannesbreven

När man nu läser lite noggrannare, och i sammanhang finns det anledning att fundera kring varför dessa två små korta brev kom att samlas till tungviktartexterna; 1 Joh, evangelierna, Apostlagärningarna, flera av Pauli brev.

Hur blev det så? Fanns det kanske en handtext som knöt dem till Johannes? Redan då var det alltså så att en etablerad författare hade lättare att få ge ut sin bok?

Men, kanske finns det skatter som inte omedelbart gör sig tydliga. Inledningen är läcker; ”Från den gamle till den utvalda frun och hennes barn…” Familjärt, men ändå med en sorts intern kod. Kanske är det ett underjordiskt brev till underjordiska församlingar?

Andra brevet handlar väl uppenbart om att någon kommit och ”ryckt” församlingen ur kyrkoledningens hand. Det talas inte klartext, men bara auktoriteten av den gamla Johannes ord kanske hade verkan.

Jesu person verkar ha stått på dagordningen, man anar Arius eller andra villolärare, det är intressant att kyrkan tidigt gick en match om att Jesus blev människa; inkarnationen, Guds närvaros under. Det har alltid funnits de som förandligat andligheten. Det är i själva verket en av de värsta frestelserna, att fly världen och leva i en andlig låtsasvärld. Men Gud gjorde tvärtom; blev människa. Johannes påminner om det.

Det Tredje brevet har en mottagare; Gaius. Nu är det en mer personlig ton: ”Käre broder, jag hoppas att allt står väl till och att du är frisk. Att det står väl till med din själ vet jag.” Brevet är närmast ett rekommendationsbrev. Brevbäraren får Johannes´ legitimation.

Till nästa vecka: Petri brev, 1 och 2. Väpna er med hans sätt att tänka (Petri brev) skriver aposteln. Om Johannes (framförallt i sitt första brev) talade om KÄRLEKEN, talar Petrus om HOPPET och om TRON. Det är gamla män som skriver. De är evangelister, talar omvändelse. NT-läsarna möts om en vecka. (Tänk att vi får sitta och läsa apostlarnas brev – häftigt!)

Sitter på ett solglänsande hav, omgiven av grå klippor och solande människor i båtar och på kobbar och öar, och läser apostlarnas brev, bevarade för vår tros skull...

Ni skall vara heliga, ty jag är helig.

3 Mos, vi forsätter:

Lista över rena och orena djur. Man kan fundera om det gäller som kostråd. Nu hade folket levet i tiotals generationer i fångenskap, nu skulle de själva klara livhanken. Vi vet inte.

En del av traditionerna överlevde in i den kristna kyrkan, inte så mycket ”djurlistan” men reningsdimension för en födande kvinna etc. Också det var sannolikt mera sanitets- och hygienråd än rent och orent i någon absolut eller religiös mening. För offret (Kap 12 fanns också en budgetvariant för fattiga.)

När det gäller spetälskan (i kap 13 och 14) är det uppenbart att det är medicinska råd, för att hejda smitta. Intressant parallell är det lortiga 1700-talets England där en av John Wesleys böcker hette Primitive Physics (enkel sjukdomslära) som innehade en hel del hygienråd och en del förfärliga behandlingsmetoder, men detta i en tid då läkarna gick från bädd till bädd och bar smitta, från obduktioner till sjuksängar...

Kap 15 avhandlar diverse kön(sjukdoms)relaterade åkommor. Intressant att notera är att männen blir orenförklarade snabbare än kvinnorna!

Kap 16: Den stora försoningsdagen. Religionen räknade med syndens realitet. Men det fanns räddning. I åttonde versen nämnds Asasel och det är namnet på en ökendemon eller beteckning på ett stup där syndabocken störtades ner. Intressant med en sorts alternativ Gud mitt i det heliga monoteistiska systemet.

Till Asasel fördes syndabocken ut, bärande på folkets synder.

En gång om året skall detta ske, i alla tider; ”och bringa försoning åt det allra heligaste” (3 Mos 16:33)

Till nästa vecka läser vi 3 Mos kapitel 17-26. Vi övergår nu till helighetslagarna. Här gäller det att ligga i och läsa…